VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Förlossningen med Tyler ❤

ÄNTLIGEN ska jag berätta för er hur förlossningen med Tyler gick från början till slut. Den var inte lik varken förlossningen med James eller Chloéy och den är precis lika speciell som de andra två ❤

Öppen 6-7 cm

Lördagen den 20 mars var det bestämt att James och Chloéy skulle sova över hos Antons föräldrar. Anton och jag hade inga särskilda planer och vi var ärlig talat riktigt trötta på att invänta förlossningsstarten. På kvällen ordnade Anton med middagen och vi hade det väldigt mysigt. Vi gick och lade oss utan förväntningar och utan någon förvarning på vad som skulle ske under det närmsta dygnet…

På natten vaknade jag till en gång och kände av förvärkar. Jag reagerade lite extra för att de kändes lite annorlunda jämfört med de jag hade haft under slutet av graviditeten. Jag lyckades dock somna om igen och anade inte alls att det kunde vara starten på förlossningen. Men sen på morgonen vaknade jag vid fem och kände samma värkar igen. De kom med 10 minuters mellanrum räknade jag medans jag låg kvar i sängen och funderade på om det äntligen hade satt igång. Efter en halvtimme till i sängen bestämde jag mig för att gå till toaletten och väl där kände jag att något rann till. Det var inte kiss. Det var fostervatten kunde jag konstatera för när jag torkade mig var papperet ljusrosa vilket bekräftade den lilla mängden vatten som kommit. Vid den stunden hade jag fått tre olika signaler om att förlossningen var på gång och jag blev genast exalterad!

Jag kände fortfarande värkar med jämna mellanrum och de blev snabbt mer intensiva och kom med 5-10 minuters mellanrum. Vid sex-tiden väckte jag Anton och sa något i stil med ”Idag kommer den älskling”. ”Va” fick jag till svars och Anton blev klarvaken. Jag berättade vad som hade hänt under natten och morgonen och att jag var helt säker på att jag var igång samt att vi behövde ringa till förlossningen. Vi blev båda nervösa och började packa ihop våra saker. Jag ringde till förlossningen och berättade läget, jag var även tydlig med att de skulle läsa i min journal eftersom det stod där att jag skulle åka in tidigt. Vi fick godkänt att komma in på undersökning och det bestämdes att vi skulle äta frukost hemma först, sedan åka in.

Mina värkar blev starkare under den stunden vi var kvar hemma men jag andades igenom dem och stannade upp där jag befann mig för att sedan fortsätta som vanligt igen. När vi hade parkerat bilen vid sjukhuset och klivit ur bilen började värkarna göra mer ont och jag fick svårare att gå. ”Tur att vi åkte in när vi gjorde” tänkte jag. Väl framme vid förlossningsavdelningen fick Anton vänta utanför tillsammans med en annan pappa. De fick inte följa med in försen jag och den andra mamman var undersökta. Jag fick ett eget rum och väntade otåligt på en barnmorska. Väntan var olidlig och jag bröt ihop inne på rummet för att jag kände mig så ensam och jag blev orolig över att min förlossning skulle bli som förra gången när personalen inte tog sin tid till varken mig eller Anton. Som tur var kom de tillslut och undersökte mig. Jag var 6-7 cm öppen och då var klockan halv åtta på morgonen.

Epidural – EDA

Anton fick komma in på rummet efter undersökningen och jag blev inlagd på avdelningen. Nu började det på riktigt! Jag blev tillfrågad om jag ville ha lustgas och jag tackade ja. Det gjorde mycket ondare vid denna tiden och vi pratade redan då om jag ville ha bedövning. Det var något som också stod i min journal även fast det inte var tvunget men jag ville åtminstone få frågan i rätt tid. Jag sa ja till epidural och de ringde efter läkaren. Vid halv nio på morgonen hade jag fått ryggbedövningen och den fick mig att slappna av på ett helt annat sätt mellan värkarna. Så himla skönt! Jag var glad över att den fungerade denna gången eftersom den inte bedövade mig alls när de satte samma slags nål i ryggen under förlossningen med Chloéy. Det var en lättnadskänsla att få föda på ett annat sätt.

Mina värkar kom med 2-4 minuters mellanrum och vi kunde se hur de ökade och sakta minskade i styrka på monitorn bredvid mig men de kändes inte smärtsamma längre. Jag kunde enbart känna hur magen drog ihop samt spände sig men inte mer än så. Efter ett tag kom värkarna inte lika tätt längre och bedövningen gav lite motsatt effekt på kroppens indikationer om att föda barn. Förlossningen stannade upp trots att jag var öppen 9 cm vid halv elva på förmiddagen. Den sista centimetern ville inte ge med sig och därför bestämde barnmorskan vi hade fått byta till från natt- till dagskiftet att jag skulle få värkstimulerande dropp. Efter lunch klockan ett satte de igång droppet och det blev genast fart på det hela.

Jag kände fortfarande ingen smärta när värkarna kom men magen spände sig mer och mer och jag kände istället ett tryck nedåt rumpan och underlivet. Det var ett obehagligt tryck som kom med jämna mellanrum och kroppen arbetade på egen hand med att flytta bebisen nedåt i förlossningskanalen men det tog sin lilla tid innan den kom ner där. Jag testade med alla möjliga sätt att hjälpa kroppen och fick bra stöd av barnmorskan och undersköterskan. Bland annat fick jag sitta upp i sängen lutad mot själva ryggen av sängen samtidigt som jag stod på knäna. Sedan fick jag sitta på pilatesbollen som fanns nära tillhands i rummet men efter det ville jag inte testa något annat längre och då bestämde jag mig för att ta av mig nättrosorna och bindan jag hade på mig och bara ligga blottad i sängen och invänta nästa fas.

Jag är helt säker på att bebisen hade varit ute innan klockan elva på förmiddagen om jag inte hade valt epiduralbedövning för jag var som sagt öppen 6-7 cm vid halv åtta på morgonen redan och jag kände hur starka värkarna var då. Bedövningen gav den negativa effekten av att stanna upp förloppet men det positiva var att jag inte hade intensiva värkar som gjorde jätteont vilket jag hade haft under mina andra förlossningar. För att hjälpa min kropp ytterligare gjorde barnmorskan att fostervattnet gick. Det gjorde hon genom att hålla fingrarna vid livmoderhalsen samtidigt som jag fick en värk och på så sätt sprack hinnan och vattnet forsade. Genom den vattenavgången blev både värkarna och trycket jag kände tydligare.

Under hela tiden kände jag att jag kunde behålla lugnet och att det var jag som hade kontrollen. Bedövningen gjorde stor skillnad och fick mig avslappnad i kroppen. Jag hängde med på vad som skulle ske och jag kunde höra vad alla i rummet pratade om, även svara när jag fick en fråga ställd till mig. Jag åt till och med mat mellan varven vilket var något jag inte trodde var möjligt utifrån mina tidigare erfarenheter. Epidural är verkligen en riktigt bra smärtstillande lösning som fungerar när den sätts på rätt ställe! Efter att ha fått erfara hur den dämpar smärtorna man vanligtvis känner när värkarna kommer förstår jag varför många kvinnor älskar den.

Förutom epiduralbedövning använde jag lustgasen vid behov. Men det viktigaste var min andningsteknik och den hade jag tränat på. Att andas djupa, fina andetag och i olika takt beroende på i vilken fas man är i. Genom min kontrollerade andning kunde jag känna mig mycket lugnare och fokuserad vilket gjorde stor skillnad. Jag fick inte de panikkänslorna som jag hade när James skulle födas. Det är dock stor skillnad på hans förlossning och den senaste för det var mycket intensivare när James skulle komma och jag fick inte tid att vila mellan värkarna. Inte så konstigt att det gick så fort den gången. Nu var det en lugnare stämning i rummet, både Anton och jag var nöjda och tillfreds med läget. Barnmorskorna och sköterskorna var underbara och skötte kommunikationen med oss jättebra. Det var guld värt!

Krystfasen

Anton assisterade mig med dricka och mat under hela tiden. Han hade en fåtölj till höger om mig vid sängen och stod upp jämte mig när jag behövde honom. Han ansvarade även för musiken som var igång i rummet på telefonen och den gjorde mig också lugn för jag kunde fokusera på melodierna som spelades istället för det som gjorde ont. Värkarna blev starkare och starkare på grund av det värkstimulerande droppet och trycket nedåt blev väldigt jobbigt. När bebisen hade sjunkit ner ordentligt i förlossningskanalen fick jag börja krysta ordentligt. Innan dess fick jag enbart ”test-krysta” för att se om den kunde sjunka ner av min hjälp men när det inte hade fungerat togs beslutet om att ge mig dropp.

Efter lunch slutade jag äta mellan värkarna, då bad jag enbart om dricka. Efter klockan två gick jag in i mig själv under varje värk, valde bort lustgasen och andades djupa andetag. Det fortsatte jag med under resten av tiden. När man har sådär extremt ont är allting annat oviktigt och just det beteendet, att gå in i sig själv, är ett tecken på slutet av förlossningen. För ju ondare kvinnan får, desto mindre tid är det kvar tills bebisen kommer ut. Klockan var cirka tio i tre när jag började krysta och jag var väldigt fokuserad då. Det var jag under de två sista timmarna under förlossningen. Att få börja krysta med alla kraft var något jag hade väntat på hela dagen. Vi alla trodde ju att bebisen skulle komma ut tidigt på förmiddagen men nu framåt eftermiddagen var det dags för upploppet och det som är mest intensivt under en förlossning enligt mig själv.

Inför varje krystvärk gjorde jag mig redo psykiskt med inställningen om att jag snart skulle få träffa bebisen som härjat runt i min mage under många månaders tid. Jag ville absolut inte vänta mer på att få träffa den och jag var taggad inför varenda krystvärk, även när det gjorde satans ont. För det gjorde det! Att ha smärtsamma värkar är en sak men att faktiskt trycka ut en hel bebis ifrån underlivet är en helt annan. Jag tycker det gör mest ont när huvudet ska ut för det bränns och stramar åt i huden så mycket att det inte går att förklara smärtan som man känner då. Samtidigt som huvudet är fast i en mellan-värld ska man behålla lugnet, inte trycka på för hårt för då kan man spricka och det är väldigt svårt mina vänner.

Huvudet är ute!!

När bebisens huvud nästan var ute sa barnmorskan att hon skulle trycka emot med sina händer under två av krystvärkarna för att det inte skulle gå för fort så under tiden jag hade krystvärkar och tryckte på gjorde barnmorskan motstånd. Nu gjorde det så jädra ont att jag tog tag i undersköterskans hand efter att ha frågat om jag fick hålla i den. Samtidigt höll jag i Antons hand det hårdaste jag kunde och krystade ännu en gång med alla krafter jag hade. Efter den krystvärken pustade jag med små, små andetag och med hjälp av barnmorskans stöttning kom huvudet ut! Då kunde jag slappna av lite. Det krävdes bara en krystvärk till för att få ut livet vi hade skapat lite mer än nio månader tidigare. Barnmorskan var redo och höll i bebisen huvud. När nästa värk kom tog jag mitt sista djupa andetag och tryckte allt jag kunde samtidigt som barnmorskan drog lite i bebisen för att få ut ena axeln först och sedan den andra. Plötsligt kände jag hur trycket i underlivet försvann och att en stor klump for ut ur mig samtidigt som det kom massor av vatten och andra vätskor. Med en svart kalufs på huvudet och en blå-lila kropp samt ett skrik som hördes på långa vägar kom vår andra fina son till oss och lades på mitt bröst. Väntan var äntligen över och vi hade tagit oss igenom ännu en förlossning tillsammans! Så många känslor och tankar på en och samma gång! Det största lyckoruset man kan få kände jag för tredje gången i mitt liv och jag var totalt överlycklig!!! ❤

Direkt efter hans ankomst blev det fullt upp med undersökningar av både mig och honom. Navelsträngen klippte Anton som han har gjort med våra andra två barn. Trots att det hände mycket på en och samma gång kändes det som att allting gick i slowmotion. Det enda som betydde någonting var vår nya bebis och kärleken som vi kände till honom och varandra. Det är som att bli förälskad på nytt. Både förälskad i bebisen men också förälskade i varandra. Det finns inga tankar på allt ont som sker i världen, tvärtom känns allting helt fantastiskt. Jag tänkte på hur mycket jag älskar Anton och hur det kommer sig att det kan bli en hel bebis när två personer älskar varandra. Det var surrealistiskt men samtidigt väldigt verkligt. Jag kände mig som den starkaste människan på jorden. Jag var odödlig och det var ofattbart att jag hade gjort samma sak för tredje gången i mitt liv!!!

De närmsta timmarna efteråt

Liksom efter Chloéy och James förlossning kysste Anton och jag varandra med lyckotårar i ögonen. Mina egna tårar sprutade och jag torkade mig flera gånger på min sjukhusrock jag fortfarande hade på mig. Samtidigt låg jag kvar i samma position med benen särade mot barnmorskan och undersköterskan för det var dags för moderkakan att krystas ut. Efter det kontrollerade de mitt underliv och konstaterade att jag inte hade fått några skador. Sedan var det bara på med nättrosor och en stor binda för det kommer mycket blod under det närmsta dygnet efter en förlossning. Det är också viktigt att kunna kissa så snart som möjligt efteråt och jag har alltid varit lika nervös inför det momentet.. Medan Anton stod och bytte blöja på vårt nya tillskott som hade bajsat överallt gjorde jag ett försök att själv ställa mig upp för att gå till toaletten. Det gick över förväntan och jag stapplade fram till Anton först för att assistera honom. Jag märkte dock ganska snabbt att jag inte orkade stå upp särskilt länge så jag började gå mot toaletten.

Väl där satte jag mig nervöst ner på sitsen och försökte slappna av. Jag kunde inte få mina reflexer eller muskler att lyssna på mig så tillslut testade jag att stå hukad i duschen vilket hjälpte lite grann. Men jag fick ändå tömmas med kateter för att vara på den säkra sidan. Det var skönt att slippa tänka på kisseriet under några timmar framöver och jag placerade mig i förlossningssängen igen. Barnmorskan som hade ansvarat för mig frågade hur min upplevelse hade varit, om det hade blivit som vi hade önskat enligt förlossningsbrevets anteckningar. Jag svarade att jag var jätte nöjd och att de hade gjort ett superbra arbete med oss allihopa. Både Anton och jag var mer än nöjda och vi tackade dem för allt de gjort, särskilt kommunikationen mellan oss och dem under hela dagen. De gav oss feedback tillbaka och sa bland annat att vi också hade gjort ett bra jobb, på olika sätt såklart.

Efter att bebisen hade blivit undersökt fick vi in förlossningsbrickan på rummet som bestod av mackor, cider och varm choklad. Samtidigt som vi åt och drack och firade ringde vi våra familjer i videosamtal för att visa upp vårt mästerverk. Alla grattade oss och hälsade så gott. Chloéy och James som befann sig hos sin farmor och farfar fick se sin lillebror på videosamtal också den kvällen. Dem ringde vi upp allra först! De reagerade inte så mycket över telefonen men det är inte lätt att hantera en sådan stor händelse. Samma kväll kom Anton och hämtade hem båda två för han fick inte stanna över natten i och med restriktionerna som gäller på sjukhusen. Vi fick tre timmar tillsammans i rummet där förlossningen hade ägt rum, sedan förflyttades jag till Familje-BB där jag fick ett nytt rum som ingen annan mer än personalen fick besöka.

Sammanfattning

Att ha fött med smärtlindring var det bästa beslutet jag tagit och det gjorde ingenting att mitt beslut om epiduralbedövning drog ut på tiden för mitt val gjorde även att jag kunde känna mig lugn och avslappnad under hela förloppet ända in till den sista krystvärken! Jag hade definitivt valt att genomgå exakt samma förlopp igen om jag hade fått chansen. Bedövningen tillsammans med personalen och Anton vid min sida hela tiden gjorde förlossningen komplett. Alla var precis där jag behövde dem och Anton stod bredvid mig varje gång jag bad honom. Han var hela tiden närvarande och redo för nästa sak som skulle ske. Han peppade, hejade, kramade, pussade och spred sitt eget lugn i rummet med den fina personligheten han har.

Jag älskar min familj så otroligt mycket att det inte går beskriva alla känslor. Det pirrar i kroppen och jag ryser till ibland när jag känner mig extra lycklig. Jag kan inte fatta att mitt liv har blivit såhär, fyllt av tre barn och en sambo. Att se Anton med våra barn är ett lycko- samt kärleksrus bara det. Att sedan få se hur våra äldre barn omfamnar en helt ny människa i familjen och tar honom under sina egna vingar gör mig tårögd. Det finns inget större att vara med om än när ett barn föds och jag är SÅ lyckligt lottad som har fått chansen att vara med om detta tre underbara gånger!

❤❤❤

21 mars 2021

Klockan 16:17

50 cm lång

3794 gram

❤❤❤

PÅVÄG TILL SJUKHUSET

IMG_2552

IMG_2553

HÄR ANDAS JAG GENOM EN VÄRK STRAX INNAN DE GER EPIDURALBEDÖVNING

IMG_2566

TRYCKET NEDÅT ÄR PÅFRESTANDE NÄR DENNA BILDEN TAS OCH JAG HAR BÖRJAT GÅ IN I MIG SJÄLV..

Fotogenic_23f84587-56de-4ae0-88cd-55c433085372

MITT ANSIKTSUTTRYCK SÄGER DET MESTA HÄR. JAG KÄNDE EN LÄTTNAD ATT FÖRLOSSNINGEN VAR ÖVER OCH ATT SMÄRTAN HADE ERSATTS MED MASSA KÄRLEK SAMT LYCKA ❤

Fotogenic_6c26c057-ce04-4f5d-b9ef-3a41ed81ed36

STOLT PAPPA (OCH EN FOKUSERAD MAMMA HAHA)  ❤

Fotogenic_2677e086-e27c-4a09-a36f-12990a78e365

IMG_E2614

NÖJD MAMMA OCH NÖJD BEBIS ❤

IMG_2608

IMG_2623

NÄSTA DAG PÅ FAMILJE-BB

DSC03227 DSC03229


Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

För att få de senaste uppdateringarna