VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Vecka 39+0

Nu känns det overkligt nära bebisens ankomst. Jag känner mig lite ångestfylld när jag går och lägger mig på kvällarna för att jag helst inte vill vakna mitt i natten av att värkarbetet sätter igång. Vissa dagar är jag helt slut och önskar definitivt att bebisen inte kommer då heller. Just nu är det få timmar om dygnet som jag känner mig mentalt redo. I denna stund känner jag mig faktiskt redo. Jag är på bra humör och jag har energi över. Oftast känner jag raka motsatsen. Jag har haft en större oro kring själva förlossningen nu i slutet. Ju mer jag har tänkt och väntat desto mer har jag snurrat in på hur ont det kommer att göra. Om jag inte var förlossningsrädd innan är jag förlossningsrädd nu. Jag kan inte fatta att det är tredje gången jag ska ta mig igenom detta, frivilligt dessutom. Jag peppar mig själv genom att tänka på alla andra mammor som gjort samma sak flera gånger om. Ni är så grymt starka och därmed är jag även stark som kan klara av en sådan här grej.

Det går väldigt upp och ned i hanteringen av smärtorna under en förlossning. För det första är det väldigt individuellt för alla kvinnor eftersom vi har olika smärtgränser. Men någon gång under en förlossning gör det som allra mest ont för alla trots att det kanske inte känns precis likadant om man kunde jämföra på ett exakt sätt. I mina tankar under de andra två förlossningarna hamnade jag i olika stadier rent psykiskt när smärtorna jag kände blev värre och värre samt övergick till andra faser tills allt var över. I början när jag hade mensliknande värkar kändes allt lätt som en pannkaka och jag tänkte att det här klarar jag av galant. Sedan när värkarna satte igång var de till en början behändiga och kontrollerade.

Någonstans därefter spårade det ur när de värsta förlossningsvärkarna tog fart för då tänkte jag ”vad har jag gett mig in på” och ”jag vill aldrig mer göra om det här igen” samt ”jag ska aldrig ha sex igen”. Jag upprepade den sortens tankar under tiden jag kände den värsta smärtan i mitt liv och jag har fortfarande ett starkt minne kvar från James förlossning när jag skulle krysta ut honom. Hans huvud var ännu inte ute och det kändes som att det satt fast ett bowlingklot i underlivet. Det strålade ut en smärta där nere samtidigt som det brändes på grund av att huden töjer sig så mycket under denna fasen men utöver detta har man även fortsatta värkar – krystvärkar som känns i hela magen och ryggen. Jag lovade mig själv där och då i förlossningssängen, blottad inför barnmorskan, undersköterskan och Anton samt min lillasyster, att aldrig mer föda barn igen någonsin. Det var det enda som fick mig att fortsätta fokusera och kunna gå in i mig själv för att krysta allt jag hade innan James kom till världen. Vilket löfte alltså…..

Jag kommer ta mig igenom den här förlossningen på något sätt också, hur den än slutar. Bebisen ska ut, punkt slut. Och jag är extremt trött på att vara gravid nu, det känns som jag har varit det i minst ett år. Samtidigt har tiden på något sätt gått fort, jag har haft mycket annat att tänka på och jag har haft en hel del besvär under alla dessa månader som varit väldigt påfrestande. Jag har sökt MASSOR med jobb, studerat, jobbat lite och varit arbetslös. Inte det jag hade hoppats på för ett år sedan men verkligheten kommer ikapp ibland och bestämmer ödet känns det som. Jag hoppas mitt öde är att få jobba med HR nu i höst igen, det finns inget jag hellre vill göra detta året än det samt föda vårt tredje barn, nu helst. Chloéy ska börja förskoleklass efter sommaren, kan ni förstå hur stor hon har blivit?! Vi är så otroligt stolta över henne. Anton och jag pratar om henne ofta, allt hon kan, utmaningar hon tar sig an, hur väl vi lyckats forma henne och hur fantastisk hon är som person precis som hon är! Vi blickar både bakåt och framåt för att jämföra tuffa perioder med enklare och inser hur mycket vi själva har lärt oss på vägen. Vi känner oss mer mogna än någonsin att uppfostra ett till litet knyte, vi har ändå 6 års erfarenhet av familjelivet snart och det är värt hur mycket som helst ❤

Anton och jag på bild innan jag fick värkstimulerande dropp under Chloéys prematur-förlossning i v.33+5
IMG_2815IMG_2821

James förlossning när allt äntligen var över ❤

IMG_4864IMG_4873


Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

För att få de senaste uppdateringarna