VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Vecka 36, BB-väskan & oroliga nerver

Det är många tankar som far omkring i huvudet nu. Tankarna handlar mest om förlossningen och jag har varit särskilt nervös den senaste veckan. Jag tänker ofta på hur förlossningen kommer sätta igång, hur jag ska hantera smärtan och vilka eventuella skador jag kommer få efter bebisen kommit ut. Trots att det är tredje gången jag går igenom detta är jag som mest nervös nu när det är tredje gången. Inför de andra två förlossningarna var jag inte särskilt nervös eller rädd för smärtorna men nu är jag lite rädd mot slutet. Men mest av allt är jag nervös. Anton och jag satt och pratade igenom mina och hans tankar igår kväll när vi åt middag ensamma efter att barnen somnat. Vi är väldigt säkra på varandra och vi vet vart vi har varandra så det kan liksom inte bli bättre när det kommer till vårt band. Min egen inställning kan enbart jag påverka men Anton får mig att känna mig något lugnare när jag berättar hur jag känner.

Under den senaste veckan har min kropp börjat förbereda sig ännu mer fysiskt. Jag har sammandragningar och lätta förvärkar vilka känns som mensvärk. Mitt mag- och tarmsystem har gått ”bananas” genom att ge mig plötsliga toalettbesök och kramper för att tarmarna ska tömmas. Det är ett typiskt tecken som kroppen ger för att lämna passagen till bebisen mer fri. Sedan har jag otroligt mycket flytningar vilket också är ett tecken på att livmodern testar sina funktioner. På nätterna har jag svårt att sova och jag vaknar konstiga tider. Ofta blir jag vaken i en timme mitt i natten utan att kunna somna om försen det har gått nästan exakt en timme. Jag är liksom helt pigg och skulle kunna gå upp och göra lite vad som helst men jag ligger kvar i sängen och tar det lugnt tills jag kan somna om igen.

Dagarna blir alltmer svårstartade på grund av sömnbrist så jag gör det jag orkar och hinner med samtidigt som jag försöker vila ordentligt. Några långpromenader blir det inte alls. Hela underlivet säger ifrån när jag går för mycket eller för långt. Bebisen trycker på nedåt och det strålar ut en ilande känsla i bäckenbenet. Igår när vi var ute med barnen på kvällen försökte jag för en gångs skull vara med på leken ”datten” och efteråt fick jag igen för det kan jag säga. Min ena vad blev sträckt och spänd, sedan fick jag känslan av att jag hade överansträngt mina muskler nertill där urinblåsan sitter för det tryckte på särskilt mycket och nu dagen efter är jag öm i ena sätesmuskeln.

Det som har varit väldigt stabilt under de senaste veckorna är mitt psykiska mående. Jag har varit mycket lugnare och tillfreds vilket är otroligt skönt. Allting bara släppte en vecka kändes det som och sedan har det fortsatt vara lugnt. Jag kommer fortfarande träffa psykologen några gånger till, nästa gång är imorgon faktiskt. Efter det kommer vi nog inte ses mer innan bebisen kommit. Ni som tidigare fött barn vet om att psyket går väldigt upp och ned efter en förlossning och därför känns det bra att kunna prata med psykologen även då.

Anton och jag packade bebisens BB-väska och vår förlossningsväska för lite mer än en vecka sedan. Efter det har vi känt oss redo rent praktiskt. Det känns surrealistiskt att vi ska komma hem med en bebis snart och bli trebarnsföräldrar. Jag kan inte fatta det! Det är helt galet att jag har gått igenom en hel graviditet för tredje gången med Anton vid min sida och att det finns en bebis inuti mig. Något jag fortfarande har svårt att ta in är hur kvinnors kroppar gör det möjligt för en bebis att komma ut där nere och att allting sedan återställs. Det är faktiskt helt sjukt men det finns heller ingenting som är mer häftigt. Jag ser så mycket fram emot sekunden då bebisen är ute och den får komma upp på bröstet. För mig finns det ingen bättre känsla i världen och det är ingen känsla som går att beskriva för någon annan som inte har upplevt den för den är väldigt speciell och unik. Första gången man får se sitt barn…

Snart är det vår tur att åka in till förlossningen och jag försöker tagga till på mitt sätt genom att ta det lugnt. Ni som vill veta när det sker lite mer exakt kan följa mitt Instagram-konto också. Där kommer jag uppdatera mycket fortare när jag sätter igång (om jag hinner) men också när bebisen är ute. Länken till kontot hittar ni längst ner på sidan.

Hoppas ni får en bra tisdag, kram ❤

Här ser ni några av de sakerna vi har packat ner:

Bebisens första kläder är såklart med, på bild ser ni enbart de tjockare kläderna, vi har även packat ner bodys och byxor. 

20210216_101220 20210216_101243

Kameran är superviktig för mig!

20210216_101142

Den gosiga snuttefilten vi köpte är med

20210216_101319

Amningsnapparna jag har berättat om som är ett måste för mig när amningen gör ont i början!

20210216_101421

Förlossningsbrevet vi själva har skrivit anteckningar om hur vi vill ha det

20210216_101540

En necessär med det vanliga man packar ner om man sover borta, plus lite andra udda saker såsom förlossningsbindor, salva till bröstvårtorna, intimtvätt m.m. 

20210216_101604 20210216_101621

Vi har även packat ner lite snacks, min mobilladdare, ombyte till mig inklusive nattlinne. Napp till bebisen och några små blöjor. Jag har även med mig nättrosor man får tilldelat på förlossningen/BB som vi fick med oss hem efter att James kom till världen. De är himla bra och bekväma när man går runt med jätte-bindor på sjukhuset haha! 


Kommentarer


  1. Percy 17 februari, 2021 on 09:43 Svara

    Åh verkligen runt hörnet! Hoppas verkligen du får en förlossning du känner dig nöjd med. Det är så konstigt det där att man ska vara nöjd så länge man får ett friskt barn. Jag är på många sätt nöjd med min förlossning men det gick så snabbt att jag inte hängde med, så jag upplevde aldrig den där känslan när hon kom upp på bröstet utan det tog flera dagar innan jag landade i det. Det och lite andra saker fick mig att känna mig otillräcklig. Som tur är snappade de upp det och jag fick träffa en fantastisk psykolog, guldvärt!

    Ni verkar så fina och trygga i er relation och jag avundas er att ni träffades så tidigt i livet.

    • Mammaochpappablogg 18 februari, 2021 on 10:35 Svara

      Tack för dina lyckönskningar!
      Vad glad jag blir av att höra att de snappade upp chocken du fick efter din förlossning. Jag hör alltför många mammor som får åka hem utan hjälp och som inte vågar berätta om sitt mående. Det är ju faktiskt helt normalt att inte bonda med sin bebis direkt efteråt.

      Det är en risk när förlossningen går fort att sådant händer antar jag men även fast min förra förlossning gick fort hamnade jag som tur var inte i chock på det sättet. Men hade likagärna kunnat göra det jag också.. Vi får se hur fort det går denna gången:)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

För att få de senaste uppdateringarna