VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Deprimerad och gravid?

Kan man vara deprimerad och gravid? Är det normalt? Hur känns det? Hur söker man hjälp?

Detta inlägget är särskilt dedikerat till er mammor där ute som har det extra tufft i både föräldralivet, under graviditeten men också efter förlossningen. När jag skriver ikväll mår jag bra. Jag lyssnade precis på Carola och Zara Larssons version av ”Säg mig var du står”. Den får mig på bättre humör, både för att den är bra men också för att Carola var en av mina största idoler som liten. Det kan man inte tro haha. Men så var det.

I måndags var jag på ett efterlängtat besök hos en psykolog kopplad till mödra- och barnhälsovård. Jag blev remitterad för flera månader sedan av min barnmorskemottagning och tyvärr har det tagit alldeles för lång tid att komma dit. Köerna är långa helt enkelt. Jag tänker inte hemlighålla att jag har mått dåligt under perioder i min graviditet. För det första mår jag mindre bra av att göra det men sedan tycker jag det är viktigt att prata öppet om sådant som de flesta inte har mod nog att prata om, detta trots att psykisk ohälsa är otroligt vanligt. För mig började mitt mående bli sämre så snart jag blev gravid. Jag mådde väldigt dåligt fysiskt och det påverkade min mamma-roll allra mest skulle jag säga. Jag hade ofta dåligt samvete och ångest. Jag orkade inte leka med barnen, knappt laga mat åt dem. Samtidigt var jag arbetslös och blev tvungen att vara hemma väldigt mycket med dem. Det var helt enkelt många faktorer som fick mig att må som jag gjorde då och som jag inte kunde sätta ord på. Jag bytte barnmorska två gånger varav en jag bröt ihop totalt hos under samtalet. Hon hanterade det inte särskilt bra men erbjöd tillslut att ordna hjälp. Jag ville ha hjälp där och då men fick vänta tills i förrgår.

Maktlösheten jag kände över att inte kunna påverka mitt liv var extremt jobbig. Vi kan påverka våra liv till viss del men inte fullt ut eftersom vi är styrda av samhället och dess regler. Jag tänker särskilt på en avgörande faktor för mig som jag inte kunde förändra vilken var förskolans regler om max 15 timmar i veckan för arbetssökande personer. Detta trots att arbetsförmedlingen kräver att vi aktivt ska söka jobb på heltid. Jag orkade inte vara hemma med barnen så mycket under de första månaderna i graviditeten och ärligt talat var jag inte en särskilt bra mamma då heller. Både James och Chloéy tjatade om att få gå mer på förskolan men jag kunde inget göra. Jag sov så fort jag fick tillfälle och försökte göra det som var viktigast när jag hade energi.

Att kunna smälta faktumet att vi ska få en till bebis kom sent. Jag hade inte förmågan att göra det fullt ut under de fyra första månaderna. Men med tiden har jag sakta men säkert gjort det. Detta är också en sak som man tror är självklar när man blir gravid, att man direkt ska motta det nya livet och älska det på sekunden. Så enkelt är det inte. En del mammor tar sig inte till sina barn försen månader efter förlossningen, andra gör det så fort graviditetstestet visar ett plus. Psykologen och jag pratade mycket om varför jag inte tillät mig att bli glad över nyheten och det var något jag inte hade reflekterat över tillräckligt kände jag efteråt. Vi kom fram till många viktiga tankar och bakomliggande anledningar.

Hormoner i skyhöga doser är ännu en faktor som påverkat min psykiska hälsa. De har gjort mig totalt galen inombords. Ledsen, överlycklig, förbannad, ångestfylld och allt på en och samma gång. Ni har säkert hört om de mammorna som från ingenstans börjar gråta över ”små” saker eller gapskratta åt något som egentligen inte är roligt. Sådan har jag varit. När James och Chloéy låg i magen minns jag att mina känslor var mycket starkare samt att jag hade väldigt lätt för både skratt och gråt. I denna graviditeten har de mindre bra känslorna tagit överhand. Jag har inte enbart gråtit över filmer, jag har gråtit över mina tankar om vilken mamma jag är och har varit, sedan har jag klandrat mig själv alltför ofta. Jag har fastnat i de negativa tankarna och inte lyckats ta mig ur. Aldrig tidigare har jag haft så negativa tankar som de jag fått uppleva under denna graviditeten och därför har det varit svårt att hantera dem. Särskilt eftersom jag inte fick den hjälpen jag behövde i rätt tid.

Om jag har varit eller inte varit, eller fortfarande är deprimerad är egentligen oväsentligt. Vi kan kalla det utmattning också men huvudsaken är att få bukt med problemen. Jag vet vad en depression är, det har jag sett mycket av på nära håll och jag känner absolut inte att jag är i närheten av det när jag jämför mig. Samtidigt tror jag att det finns olika former av depressioner och att alla människor inte hamnar på samma ”botten”. På en del människor syns det inte alls. Jag tror inte många har märkt av att jag har mått väldigt dåligt vissa dagar och det är inte så konstigt. Jag har verkligen försökt att bete mig som vanligt för att inte behöva prata med alla runtomkring om mina problem. Det hjälper inte alltid att alla vet heller för den delen. Ibland är det skönt att faktiskt bara vara som vanligt under några timmar för att senare gå hem och må dåligt. I längden är det såklart inte bra men för stunden känns det skönt.

Jag är i graviditetsvecka 28 nu och det är inte många veckor kvar tills bebisen anländer! Det ska bli supermysigt och jag ser fram emot det väldigt mycket. Det gör Anton också. Vi har varit taggade på julen under många veckor och äntligen är den här! Den har fått mig att titta framåt detta halvåret och fokusera på något annat. Jag vet att många tycker att julen är tråkig på grund av omständigheterna men jag känner inte alls likadant. Det ska bli jätteroligt trots att vi inte kommer träffa alla vi brukar. Men vi är den sortens personer som tänker att det är jul varje år så vad gör det om vi firar lite annorlunda i år?!

För att runda av och sammanfatta vill jag säga att jag mår mycket bättre nu än jag gjorde tidigare. Jag har fortfarande skitdåliga dagar som ibland blir en skitvecka men jag tar nya tag. Jag utnyttjar hjälp i den mån jag vill och kan utifrån, både professionellt och via familj. Jag kommer fortsätta med det tills jag är helt på banan igen och det kan ta flera månader till men då får det ta den tiden. Det är en enda lång berg och dalbana att vara gravid men det slutar inte här. En förlossning tar mycket energi och den första tiden med en nyfödd kan vara otroligt krävande. Anton och jag är lyckligt lottade som har bra stöd runtomkring oss och vi är evigt tacksamma för alla som ställer upp och finns här för oss och våra barn. Tillsammans gör vi skillnad ❤❤❤

DSC02759DSC02756DSC02765DSC02763


Kommentarer


  1. Maria 24 december, 2020 on 23:34 Svara

    Vi är bara människor och och vi mår så mycket bättre av att få lov att vara just människor och inte några perfekta kopior av en genomsnittsperson.
    Tack för det du delade. Önskar dig all vila och trygghet i att du är en tillräckligt bra förälder.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

För att få de senaste uppdateringarna