VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Vårt tredje mirakel ❤❤❤

I mars 2021 kommer vi bli trebarnsföräldrar! Jag är gravid i vecka 21 och det betyder att mer än halva tiden har gått. Det känns ganska overkligt men i takt med att magen växer sjunker faktumet att jag har en bebis i magen sakta in.  Men det har inte varit helt lätt eller smärtfritt under de månaderna som gått. Det har varit lite av ett helvete för min del. Både psykiskt och fysiskt. Jag blir hela tiden påmind om att en graviditet inte är en annan lik och att alla kvinnors graviditeter är unika på sitt sätt. Jag har inte kunnat jämföra denna graviditeten med James eller Chloéys, inte på samma sätt. Därför har det känts som att jag behövt lära känna mig själv på nytt, både på grund av hormonpåslagen men också fysiska besvär jag inte haft sen tidigare.

Bebisen i magen mår bra och hen växer som det ska. Vi har inte tagit reda på om det är en kille eller en tjej men vi tror att det är en kille. Dels för att vi har haft den känslan men även för att jag eventuellt råkade se lite för mycket på det senaste ultraljudet haha. Jag sa ändå till barnmorskan att vi inte vill ta reda på könet men jag är inte bombsäker. Det ska bli kul med en liten surprise under förlossningen!

Att vara gravid under en pandemi är definitivt tråkigare än vad jag tidigare har upplevt. Det är mycket ensamt och svårt att dela glädjen med Anton i vissa steg under kontroller och annat. Även fast vi vet vad som väntar blir det ändå mindre roligt men det får mig också att tycka synd om förstagångsföräldrar. De vet dock inte hur det brukade gå till men att som mamma och kvinna inte få ha ett mentalt stöd med sig kan vara svårt oavsett vad. För det har även jag känt trots att jag väntar mitt tredje barn.

Anton och jag fick veta att jag är gravid under andra månaden. Jag hade missat min mens två gånger utan att tänka på det. Istället tyckte jag bara att det kändes som att det var längesedan jag hade haft den. Och så var det ju. Jag var i total chock och väntade några dagar med att berätta för Anton. Han blev också chockad men han smälte det väldigt fort denna gången och det övergick till en otrolig lycka. Det har varit super härligt att se honom så glad och att han ser fram emot att bli pappa igen. Han vill ju så gärna visa vad han går för nu när han mår bättre psykiskt igen efter flera års kämpande. Jag känner på mig att det kommer bli bra ❤

De första vi berättade för var såklart Chloéy och James! Deras reaktioner tolkade vi som positiva även fast de blev lite ställda och såg ut som två frågetecken haha. Men det släppte och efter någon minuts tänkande kom en miljon frågor! Näst på tur var Antons föräldrar samt min mormor vars 65 års-dag vi firade på restaurang samma dag vi berättade. De blev förvånade men glada vilket var kul att se! Det värmer såklart i oss när andra blir glada för vår skull och allting känns lite bättre på något sätt. Vi valde att dela nyheten i olika omgångar. Vi ville personligen berätta för våra familjer så långt det gick och de flesta hann vi träffa innan det spred sig. Jag väntade olidligt länge med att berätta för min familj, ända in i fjärde månaden höll jag mig men sedan gick det inte mer. Men jag ville så gärna träffa alla och berätta själv. Denna gången kände vi dock inte brådskan att berätta så fort vi själva visste om det. Det svåra för mig var att dölja mina symtom och besvär jag fick tidigt. Allt ifrån illamående och dålig matlust till distanseringen jag gjorde från många på grund av psykiska skäl. Oavsett hur man går tillväga och vilka man berättar för samt när i graviditeten så känns det alltid bättre när omgivningen vet. Det är min erfarenhet av det för tredje gången gillt.

Bebisen har börjat bli mer vild i magen och jag känner av rörelser ofta. I förra veckan kände Anton för första gången och det var en underbar känsla. Min moderkaka ligger i framvägg vilket betyder att den dämpar sparkar och annat som bebisen gör, därför blir det svårare att till en början märka av några rörelser. Det tog lång tid innan jag kände något alls och det tyckte jag var super jobbigt. Med Chloéy och James kände jag av rörelser relativt tidigt men denna gången har jag fått vänta länge. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge… Nu blir rörelserna kraftigare och tydligare och inom några veckor kommer jag säkerligen bli väckt tidigt på mornarna samt bli störd sent på kvällarna när jag ska sova. Men det är mysigt ändå ❤

Idag ska barnen och jag ta det lugnt under dagen och träffa mormor. Ikväll blir det pizzakväll med Antons familj! Hoppas ni får en bra fredag, kram ❤

190726788


Kommentarer


  1. Maria 6 november, 2020 on 20:25 Svara

    Grattis!!! 🌼

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

För att få de senaste uppdateringarna