VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Ett sista farväl

Igår hade jag en riktig skitdag. Allting blev tvärtemot vad det skulle och jag kunde liksom inte få min otur att vända hur jag än försökte. Det startade redan på morgonen. Jag var påväg till jobbet som fastighetsskötare jag numera sysselsätter mig med tills jag hittar ett annat jobb som motsvarar min utbildning. När jag körde över ett litet gupp hörde jag en smäll och det första jag tänkte var att jag hade kört in i något. Det lät som att något hängde löst under bilen. Jag svängde in på närmsta parkeringsplats och granskade bilen underifrån. Ingenting syntes. Men något var ju fel för när jag svängde med ratten lät det väldigt konstigt. Jag ringde en verkstad som var öppen och rådfrågade. De sa att jag kunde köra försiktigt in till dem så jag körde försiktigt, lika försiktigt som en del äldre människor gör (minst 10 km under utsatt hastighet). Väl framme kollade de bilen och visade mig vad som var fel. Vänster fjäder vid framdäcket hade gått av. Den hade slagit hål i en del av bilen och slitit med sig en kabel på köpet. Jahopp tänkte jag, detta lär kosta en del.. Jag fick lämna in bilen och ringa efter svärmor som snällt kom och hämtade mig. Därefter fick jag även låna Antons brors bil för att kunna fortsätta jobba den dagen samt dagen därpå.

På eftermiddagen hämtade jag Chloéy och James vid 14.30. Vi skyndade oss för att hinna till rehabiliteringen – varmvattenbassängen som Chloéy har badat i tidigare. Det var dock ett tag sedan vi badade senast, dels på grund av att Chloéy har mått bra och inte haft mycket värk i benen men också för att vänta ut den värsta perioden i corona-krisen. När vi kom till sjukhuset där bassängen finns gick det inte checka in henne. Vi tog en nummerlapp och ställde oss i den vanliga kön till receptionen. Personen före tog tid på sig och klockan blev mer än 15.00. När det var vår tur blev vi hänvisade till receptionen som finns i anslutning till rehabiliteringen. Vi gick ner och såg att receptionen var stängd. Men vi ringde ändå på knappen och ut kom en sjuksköterska. Hon undrade vad vi gjorde där. Jag berättade att vi skulle bada varmvattenbassäng men vi fick vänta ytterligare på att en av hennes kollegor skulle komma.

Kollegan såg förundrat på oss och sa att det inte var öppet. Att det inte har varit öppet sedan corona bröt ut. Hon sa också att vi borde vara försiktiga. Sedan babblade hon på om hur man anmäler sig till badet och massa annat onödigt som inte hade med saken att göra. Vi har redan anmält Chloéy och hon har fått en remiss från sin läkare. Vi har även haft kontakt med en sjukgymnast och bestämt vilken tid Chloéy får bada varje vecka. Men vi har inte fått någon information över huvud taget om att badet är stängt. Chloéy blev super besviken och ledsen. Jag hade jätte dåligt samvete. Samtidigt var jag riktigt arg över att vi inte hade fått information om stängningen. Senare försökte jag ringa till barnmottagningen som Chloéy är inskriven på men där hördes bara ett inspelat meddelande om att de har sommarstängt. Det gjorde mig ännu mer arg eftersom jag tycker det är idiotiskt att de stänger en mottagning som är väldigt viktig för många barn. Jag menar, alla barn som är inskrivna kommer fortfarande vara sjuka under sommaren. Istället får man vända sig till en vårdcentral eller akutsjukvård vilken inte hjälper ett skvatt när det handlar om komplicerade sjukdomar som barnreumatism!!

Efter allt detta kommer ett meddelande från pappa. En nära anhörig i familjen hade bara några dagar kvar att leva. Han har varit sjuk länge men bara för ett par dagar sedan blev det genast värre och han är numera sängliggandes. Det enda han får i sig är smärtstillande och lugnande medicin. Han äter inte någonting och han dricker ytterst lite. Meddelandet fick mig att få ännu mer dåligt samvete och ångest. Min lillebror som är här i två veckor skulle få hälsa på honom men jag tänkte såklart inte att han skulle hälsa på i det tillståndet som vår släkting nu befinner sig i. I förra veckan bestämde vi nämligen att vi skulle åka dit och besöka honom denna veckan. Jag fick därför lite panik över att han är sängliggandes och att vi inte hade lång tid på oss. Men vi bestämde oss för att åka dit igår. En sista gång. Varken mina syskon eller mamma och pappa bor i Växjö och därför träffar jag delar av släkten oftare än dem själva gör och relationen jag har med dem har byggts upp därefter.

Att få se min familjemedlem ännu mer sjuk jämfört med senast jag såg honom var hjärtskärande. Precis innan vi åkte bröt jag ihop men jag höll mig fri från gråt när vi väl var där. Vi gick direkt in till sängkammaren och hälsade, sedan satte vi oss med de andra som var där hemma. I mitt huvud tänkte jag hela tiden ”vad ska jag säga, vad ska jag säga” för det är så himla svårt att veta vad man ska säga till någon som är döende och till anhöriga. Jag tänkte mest på att jag skulle säga hej då för sista gången när vi gick hem den kvällen. Och det gjorde jag efter att vi hade stannat där ett par timmar och pratat. Jag gick in i sovrummet en gång till och ställde mig bredvid sängen. Han sträckte ut sin hand. Jag tog hans hand och sa att vi skulle gå hem. Sedan sa jag hej då.. Han svarade med att säga att vi gärna får komma och hälsa på en annan dag igen.

Älskade du, vi ses i livet efter detta ❤


Annons

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

För att få de senaste uppdateringarna