VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

När allt nästan tog slut…

Småbarnsåren är den perioden i föräldralivet som flest par skiljer sig eller separerar. Det har ni säkert läst eller hört. Jag kan definitivt förstå varför det är den svåraste perioden. Vi har nämligen haft den värsta perioden hittills i vår relation och det tog nästan slut. Det var till och med slut för ett tag.

Jag vill dela med mig av vår historia i detta för att få fler att förstå hur svårt det kan vara och för att färre personer ska döma andra för hur de tar beslut i sina egna relationer. Jag har såklart samtycke från min älskade sambo Anton. Vi kommer dela med oss av en stor livskris som Anton själv gått igenom och därför var det viktigt för mig att han godkände detta inlägget.

– Julia, vad känner du om det här?

– Jag har sagt till Anton att jag inte kan hjälpa honom. Jag kommer lägga min fokus på barnen för att de inte ska drabbas mer än vad de redan gör.

– Anton, vill du tillägga något?

– Alltså jag vill bara bli bättre och jag önskar att Julia kunde stötta mig mer i detta. Det gör mig ledsen att hon inte gör det. Jag känner mig ensam och vet inte vad jag ska göra för att må bra igen.

Sådär gick samtalen i familjerådgivningen för ca 1,5 år sedan. En rådgivning jag tog initiativ till för att jag var desperat på lösningar som kunde hjälpa oss att fungera tillsammans, även hjälpa mig att inte bli fullständigt tokig på hela situationen samt hjälpa Anton i hans depression.

Min önskan om att bli mamma kom väldigt tidigt. Ganska direkt efter Anton och jag hade flyttat ihop när vi var 19 år suktade jag efter bebiskläderna i Stockholm där vi bodde under den tiden. Jag kunde inte låta bli att köpa med mig ett plagg då och då, självklart på rea men Anton tyckte alltid jag var smått galen. Han tyckte vi kunde börja köpa när det var dags att åtminstone börja tillverka barnet. Det bortsåg jag ifrån. Min längtan var absolut större än Antons men vi visste att vi ville bilda familj tillsammans.

Efter 1 år i Stockholm flyttade vi tillbaka till Växjö igen. Anton kände inte sig som hemma och visst var det en större omställning för honom än för mig att flytta till storstaden men för min del brydde jag mig inte om vart jag bodde. För mig handlade det om vilka jag hade runtomkring mig. Det var ett tufft halvår med en enorm saknad av min familj som fanns kvar i huvudstaden. Anton och jag mellanlandade hemma hos hans föräldrar i några månader innan hans mamma hittade en annons i tidningen om en lägenhet. Vi ville ut lika fort som de ville att vi skulle flytta haha.

Efter att ha flyttat tre gånger på nästan 2 år kände vi oss som hemma. Och med den tryggheten tog samtalen om att skaffa barn fart. Jag väntade tålmodigt på dagen då Anton skulle säga att han ville och när den dagen kom var jag som hypnotiserad. Bebisar var det enda jag tänkte på. För Antons del var det inte riktigt lika hyper-roligt men han såg fram emot att bli pappa. Efter en lång längtan och en 9 timmars förlossning senare kom vår dotter. Vår kärlek till varandra hade aldrig varit större.

Månaderna gick och jag blev gravid på nytt. Med en 2 månaders bebis utanför magen kom nästa bebis i magen till. Här någonstans började eländet ta fart. Ett elände som jagade oss alldeles för länge…

 Vi visste att vi ville ha två barn i framtiden och vi blev tvungna att acceptera ett barn till men mycket tidigare än vi hade tänkt oss. Vi var båda i chock ganska länge. Jag smälte inte graviditeten försen efter några månader och Anton kom nog aldrig riktigt till insikt i den stora omställningen. Vår son kom i raketfart på 4 timmar från intensiva värkar på eftermiddagen som slutade kl.19.09 på kvällen. Ännu en fantastisk förlossning och enormt mycket kärlek cirkulerade.

Det var inte bara graviditet och förlossning som stod på ”att göra listan” i våra liv. Mitt emellan allt ville vi båda hitta bra jobb, bostad och kanske utbilda oss. För mig var det något som vi kunde anpassa oss till men för Anton blev det mer en stress och han var aldrig nöjd med någonting i livet. Vad vi än gjorde eller nådde för mål var det inte tillräckligt. Han vantrivdes hemma emellanåt och tyckte inte det var roligt på jobbet heller. Detta kom smygandes, utan hans egna medvetenhet eller min uppmärksamhet men idag är jag säker på alla varningssignaler som syntes, som t.ex. att han inte trivdes med att vara hemma eller på jobbet.

Jag var otroligt förbannad och besviken över hur lite Anton ställde upp under de värsta månaderna med två småbarn. Jag tog mig igenom den perioden på egen hand till största del. Anton var ofta en vålnad som kom och gick. Mycket frustration, bråk och oenigheter gick om varandra. Men vi älskade varandra samtidigt och vi lyckades alltid bli vänner. Såhär i efterhand känner Anton en stor ångest över denna tiden när barnen var små. Han var där men inte närvarande. Han längtade hela tiden tills nästa år när de skulle bli äldre och det skulle vara mycket enklare att ta hand om dem… men den tiden kom liksom aldrig. När de blev äldre så blev det inte enklare för hans inställning till livet var så dålig att ingenting blev bra. Ångesten han känner över att ha missat fantastiska stunder är jobbig men den går att övervinna.

Även fast vi bråkade en del och var oense betydde inte det att vi skulle dela på oss. Det fanns inte i våra tankar. I alla förhållanden är det uppförs- och nedförsbackar men dessa är olika för alla. Vi har alltid haft många uppförsbackar men vi har bara kämpat på och inte gett vika för ”småsaker”. Det ska tilläggas att vi har många bra minnen från denna period också men det är skillnad på att ha enstaka dagar eller veckor som fungerar än tvärtom, att största delen av tiden inte fungerar.

 Någonting knäckte Anton när vi hade två barn att ta hand om. Pressen att vara en bra pappa, sambo, bror, son och sig själv på samma gång blev för stor. Sakta men säkert försvann Anton in i sin lilla värld. En värld där han inte fokuserade på viktiga saker i livet. En värld som helt och hållet slukade honom totalt under en lång tid.

Den första droppen för mig kom när jag insåg hur negativt barnen påverkades av Antons beteenden. Jag tänkte fortfarande inte att han var deprimerad då men jag agerade och satte barnen främst. Det var då Anton började känna sig ensam på riktigt, och övergiven.

Jag som Antons livskamrat och sambo, sa nej till att hjälpa honom upp på fötterna igen. Han bad mig om hjälp för att kunna vara en bättre människa men jag sa nej. Jag hade för mycket på mina axlar med två småbarn, studier och mitt egna psyke att tänka på. Jag kunde inte tillåta mig själv att bli likadan som honom. Jag hänvisade honom till vårdcentralen som han vägrade gå till i början. Jag var hård och konsekvent och gav inte vika för livet jag ville leva med Anton och som han egentligen ville leva med mig utan att lyckas. Blåögd över att han ens var deprimerad gjorde kanske ingen skillnad, men det han kände om livet var inte normalt. Anton nämnde ordet ”deprimerad” under en tid som jag inte tog till mig. Det gjorde ont att erkänna det. Jag har sett nog med depressioner sedan unga år kände jag och jag vägrade inse att min partner var inne på samma sjuka spår.

Allteftersom jag tog avstånd från Anton och distanserade barnen till en trygg punkt där jag var nummer 1 och deras pappa kom och gick, levde jag för dagen. Jag ville bara överleva varje dag och jag hatade att vakna upp till samma tomma människa bredvid mig i sängen. Maktlös och känslokall fortsatte jag så i flera månader. Mina försök till att få ihop livet blev misslyckade gång på gång och jag såg ingen väg ut. Men jag googlade fram ett ställe i stan där kommunen erbjöd familjerådgivning. En gnista hopp tändes.

Familjerådgivningen var det bästa som hade hänt på länge för vår relation. Äntligen kunde vi sitta och ha ett normalt samtal på en vuxen nivå. En vuxen kvinna som var förskrossad över situationen vi befann oss i och en vuxen man i en svår livskris som var extremt ledsen och sårbar. Att ha en medlare som styrde samtalen var extremt nyttigt. Hon var förstående, öppen och tillmötesgående, inte dömande. Precis vad vi behövde!

En bättre relation tog fart igen och vi hade tydliga mål för vad som skulle uppnås. Jag ställde krav om bland annat jämställdhet i allt som har med barnen och sysslor att göra, Anton ställde krav på att vi skulle vara ett team igen och möta alla mot- och medgångar tillsammans. Vi var överens.

Det stora hindret som var i vägen för oss var kort sagt Antons depression. Jag såg hur mycket han ville bli bättre men jag kunde inte hjälpa honom på något sätt mer än att finnas där och ta hand om barnen när det var extra tufft. Men även det var mycket begärt eftersom han mådde så pass dåligt att han inte gjorde särskilt mycket i hemmet. Jag fick dra ett tungt lass men fick ingen uppskattning eller bekräftelse. All energi jag hade gick åt till barnen och jag lyckades bra med att skydda dem från depressionen, så bra jag kunde iallafall.

Trots att vi gick i familjerådgivning mådde Anton väldigt dåligt på ett personligt plan. Han var fortfarande inte närvarande och han var inte där han ville i sig själv. Han kände sig fast och han bestraffade sig själv när han mådde dåligt. Bland annat genom att skylla på sig själv så fort det var något litet fel eller en kommentar från mig som han tog åt sig, eller när han använde de billigaste hårprodukterna för att han inte kände sig värd nog att ta några andra.

Tillslut hade det gått så långt att jag tappade alla mina känslor för min livspartner. De försvann och hade sakta avtagit under en lång tid från det att Anton började må dåligt. Jag var desperat igen, men nu handlade det om en desperation att hitta känslorna igen.

Jag berättade för Anton hur jag kände. Han var tom men otroligt ledsen. Jag försökte ge honom alternativ för att vi skulle ta gemensamma beslut om hur vi skulle gå tillväga men han var inte förmögen att ta några beslut alls. Jag beslutade därför att börja leta efter en liten lägenhet som kunde ge både honom och mig andrum. Jag ville testa att vara särbo och bo varannan vecka i lägenheten tillsammans med barnen, varannan vecka ensam i lägenheten. Anton började förstå allvaret och gick motvilligt med på att jag sökte efter en lägenhet. Men vi kom aldrig så långt att vi blev särbo.

Istället, som en tillfällig lösning innan vi eventuellt skulle hitta en lägenhet, bodde vi två nätter hemifrån varje vecka. Det blev upp till oss själva att ordna sovplats men bort från lägenheten skulle vi. På så vis skulle barnen få mer lugn och ro hemma tänkte jag och Anton och jag skulle få tid att tänka igenom hur vi ville leva. Det var svåra veckor som väntade. Mycket förvirring från mitt håll som fortfarande inte hittade känslorna jag så febrilt letade efter. Jag började acceptera att jag inte skulle hitta dem. Att känslorna aldrig skulle komma fram så länge vi levde som vi gjorde. Att vi kanske aldrig skulle kunna leva som jag ville. Och att jag skulle behöva lämna min livs kärlek trots att jag visste att han fanns där inne någonstans…

Något som många utomstående inte vet eller kanske förstår om mig och Anton är att vi alltid har haft väldigt bra kommunikation. Trots väldigt svåra motgångar och trots att vi inte är överens så kommunicerar vi konstant. Under perioden jag precis har beskrivit valde jag att ta mer avstånd och inte ha så mycket kontakt med Anton men förutom det så har vi pratat oss igenom alla svåra perioder. Det har varit lösningen på allt! Och även fast Anton visste att mina känslor var försvunna vägrade han ge upp och när vi väl pratade över telefon var våra samtal mycket intensiva. Väldigt sorgliga men samtidigt väldigt uppskattade från bådas håll.

Ju närme slutet vi kom, desto mer desperat började Anton bli av att hålla mig kvar men jag hade redan visualiserat alla scenarion som innebar slutet på vår kärleksrelation. De värsta bilderna jag hade i huvudet var när jag berättade för barnen om vår separation. Det gjorde väldigt ont att tänka på det och jag måste medge att det var det svåraste jag skulle behöva göra då. Men som tur är blev det inte så…

Allt var som uppgjort för att jag skulle gå ifrån Anton. Känslorna var borta. En lägenhet på gång. Ny inställning om att livet inte tar slut på grund av en separation. Jag hade till och med sagt till Anton att vi inte var tillsammans längre, iallafall inte jag med honom.. så det var vi inte under ett tag!

Efter en så lång tid av missnöje på grund av flera olika faktorer ville varken Anton eller jag gå händelserna i förväg. Barnen skulle fortfarande skyddas och det gjorde vi genom att inte ta förhastade beslut. Om jag hade tagit ett förhastat beslut hade vi nog inte varit tillsammans idag. Jag var helt inställd på att det skulle ta slut eftersom jag inte kände någonting för honom längre. Men egentligen var det personen Anton hade blivit på grund av depressionen jag inte kände någonting för. Den ”riktiga” Anton fanns ju där inne någonstans. Jag hade försökt hitta honom så länge utan att lyckas och jag kämpade länge innan jag ens övervägde att gå andra vägar.

Efter att ha sovit borta två nätter i veckan under en tid blev det svårare och svårare att hålla oss borta från varandra. Men vi var båda överens om att vi skulle ge det en ärlig chans och att vi inte skulle vika oss så enkelt trots att vi saknade varandra. Att vara nära en annan människa är ett behov de flesta människor har och det är inte så konstigt att längtan efter att bara sova jämte en annan person blir stark. Att inte ses lika ofta under veckodagarna gav resultat. Varje gång vi var hemma samtidigt allihopa fungerade vardagslivet helt plötsligt. Från ingenstans kändes det som. Ett vardagsliv vi hade drömt om så länge båda två.

Någonstans här började Anton leva annorlunda. Han hade bestämt sig för att vara lycklig, något han hade saknat att vara. Men han inte visste hur han skulle bli det. Även om han själv inte blev lycklig i slutändan ville han bli det för barnens skull så att de skulle få tillbaka sin glada, kärleksfulla pappa. Under hela tiden han var deprimerad sa jag till honom att han själv var nyckeln till lösningen. Det var bara han som kunde ta sig ur depressionen. Med hjälp går det lättare som t.ex. stöttning av psykolog/kurator eller liknande, eventuellt medicin men det var inga hjälpmedel som Anton fann nytta i. Allt var därför upp till honom själv. Tillslut ändrades hans tankesätt. Han började uppskatta tiden med oss som familj igen trots att Anton och jag inte var tillsammans på samma sätt längre. Vi ställde inga krav på varandra, enbart krav gällande familjelivet och allt som hade med barnen att göra. Han började även klä sig ordentligt på dagarna, en självklarhet för många men inte för en deprimerad person. Aktivt tog han beslutet att börja leva igen och det ledde till vår bästa tid någonsin!

Utan att säga något om mina känslor till Anton fortsatte vi sova borta på veckodagarna. Jag ville testa mig själv för att förstå om det jag hade börjat känna var på riktigt eller inte. En saknad började växa i mig, saknaden efter Anton och de glimtar jag fick se av honom när vi träffades. Glimtar som gav tecken om att förändring var på gång. När Anton började få meddelanden från mig om att jag saknade honom blev han berörd och känslosam. Han som väntat så länge på att jag skulle bevara hans saknad av mig. Små steg tog jag men var noga med att känna efter ordentligt innan jag visste att det var rätt.

Min längtan av Anton hade aldrig varit större. Han fanns mitt framför mig, precis som jag hade önskat att han stod framför mig för flera år sedan, när vi var unga, nyblivna föräldrar. En ny gnista tändes och ett pirr gick igenom kroppen varje gång jag såg på honom. För första gången på lång tid såg han mig och vi besvarade varandras kärlek samtidigt. Jag valde honom igen och han valde mig men på nya villkor som vi satt upp tillsammans.

 På familjerådgivningen kom vi fram till vad som är viktigast i vårt förhållande. Tillit hamnade högst upp och det är något som vi båda måste jobba på men på helt olika sätt. Det är känslosamt att titta på bilden nedan. Den väcker minnen från vår värsta tid. Dit vill vi aldrig igen men utan att veta exakt vart vi är påväg och vilka med- samt motgångar vi har framför oss, så står vi starkare än någonsin och vi litar båda två på att vi valt rätt ännu en gång.

IMG_05771

Jag tror det är som så att vi alla väljer vår partner flera gånger i ett förhållande. Det handlar om att forma ett liv tillsammans som är i ständig förändring. Sedan skiljer det sig mycket hur svåra motgångar olika par har men motgångarna gör oss alltid starkare. Och efter varje motgång väljer vi eventuellt varandra igen. Det är inte alltid lika dramatiskt men så är det. Jag menar, ingen kan veta hur ens partner kommer förändras i samband med att hen blir förälder. Det är omöjligt. Vi kan heller inte veta om en av oss drabbas av en svår sjukdom som påverkar förhållandet väldigt negativt eller om vi växer ifrån varandra. För mig är kommunikation A och O. Att berätta vad vi känner och tänker gör mer nytta än onytta. Att gå och vara olycklig utan att säga något till sin partner kommer göra lidandet utdraget vilket ingen mår bra av. I slutändan ska vi vara tillsammans för att vi vill det och för att vi mår bra av det, i annat fall är det kanske dags att tänka om.

Detta inlägget har handlat mycket om Antons depression och hur den påverkade vår relation. För att tydliggöra för er så beskyller jag inte Anton för att ha blivit deprimerad. Jag önskar ingen att må så dåligt. Det är väldigt många saker som påverkade relationen negativt men som har skett under några års tid. Det blev kort sagt för mycket på kort tid att hantera för oss.

Ingen relation är perfekt, vår är allt utom det men vi älskar varandra enormt mycket. Oavsett vad andra tycker är det upp till oss att bestämma hur vi ska leva. När det känns rätt så gör det, man bara vet det.

-Vad är det som får er att stanna kvar hos varandra idag efter det ni har gått igenom?

– Jag älskar Julia väldigt mycket och jag vill inte ge upp om henne trots det vi gått igenom. Det svåraste är tilliten. Jag vill tro att hon kan förändras och det gör jag innerst inne. Vi är väldigt sårade båda två men jag tror att vi kan komma över det och bygga upp tilliten igen. (Anton)

-Jag har fått tillbaka mina känslor för Anton igen. Känslor som jag inte trodde skulle komma tillbaka. Det är en enorm lättnad att han är närvarande igen och att vi kan bygga på vårt gemensamma liv och förhållandet igen. För mig är också tilliten svår. Vi vet inte vad som händer i framtiden och jag är mest rädd för att hamna i samma olyckliga spår som förut. Men jag älskar Anton otroligt mycket och jag hoppas han vill ge 110% som jag. (Julia) 


Kommentarer


  1. Maria 26 april, 2020 on 10:35 Svara

    Tack att ni delar med er av ert liv!
    Önskar er allt gott 💚💚💚

    • Mammaochpappablogg 26 april, 2020 on 14:47 Svara

      Tack själv för att du läser💕 Vi delar gärna med oss. Ha det bäst!🌸

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

För att få de senaste uppdateringarna