VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

JAG ÄR FEMINIST! -På mitt sätt

Jag lyckas ofta läsa om män som har begått brott mot kvinnor, särskilt sexuellt relaterade och det sker även fast jag inte vill läsa, se eller höra om dessa hemska brott eller de urlöjligt korta straffen som männen får här i Sverige. Vi i Sverige som borde ha kommit mycket längre med jämlikhetsfrågorna. Istället ligger vi efter, sååå efter… Ju fler kvinnooffer jag läser om och ju fler brott jag utan vilja så lyckas läsa om, desto mer feministisk känner jag mig. Jag är så förbannad på så många saker som har med brott samt straff mot kvinnor att göra där en eller flera män är gärningsmän. Jag är förbannad på rättssystemet som inte har tillräckligt starka lagar till utsatta kvinnors fördel eller försvar och jag är minst lika besviken på regeringen och riksdagen som inte gör någonting tillräckligt fort, för vad gör dem egentligen åt att män går fria trots klara bevis för att kunna sitta inne i flera år? Hur många fler kvinnor ska behöva utsättas för våldtäkter eller andra brott för att vi tillslut ska straffa brottsmännen ordentligt? Jag måste trots detta säga att jag haft ”turen” att inte ha varit med om något traumatisk eller blivit utsatt för psykisk, fysisk eller sexuell våld. Det är så många kvinnor som har varit med om sådana brott och det är för många som inte vågar berätta, någonsin…

Det jag har varit med om är vardagsmat från unga år i skolan om jag ens ska jämföra mig med andra, mycket brutala brott. Jag har erfarit det som näst intill alla kvinnor eller tjejer gör någon gång i livet. Sexuella trakasserier. När jag var 11 år och började årskurs 4 så började killarna bli intresserade av oss tjejer och från och med då till slutet av högstadiet blev en del tjejer smått trakasserade men det var så normaliserat så att inte ens vi själva reagerade. Det var inte sexuella trakasserier för jag tog inte illa upp vid de tillfällena så enligt lag räknas det inte nu men när jag skriver om det just idag så tycker jag att det är rätt ord att använda för nu förstår jag innebörden av akterna. Jag visste faktiskt inte ens att vi blev trakasserade, ingen annan heller för den delen. Lärarna såg inget och våra föräldrar varken såg eller frågade för vad skulle dem fråga? ”Julia, hur har din dag i skolan varit? Blev du trakasserad av några killar eller höll dem sig borta idag?” Det är inga vanliga frågor och definitivt ingenting jag förväntades höra för det som hände i skolan var inget särskilt och det är ingenting jag går och grubblar över varje dag men det stör mig något enormt. Jag vet inte hur många gånger min BH blev uppknäppt under de åren eller hur många händer som tog tag om min rumpa utan något godkännande från min sida eller hur många gånger jag hörde ordet ”hora” skrikas till andra tjejer. Jag brydde mig inte om att försvara mig eller någon annan då och jag hade faktiskt inte en aning om att det var riktigt fel för vi skrattade bort det, det gjorde vi allihopa. Men varför? Vad var det som var så roligt? Tror ni att killarna i klassen skulle tycka det var roligt om vi drog ner deras byxor i extrema drag eller om vi kallade dem för diverse saker? Nej, och just därför så gjorde jag aldrig det. Man gör  bara inte så.

Hur kan det skilja så många steg i mognadsgrad mellan tjejer och killar? Vad är det som vissa killar inte har i sin hjärna som gör att de inte vet var gränsen går? Drivs de bara av testosteronet under hela skoltiden från årskurs fyra och uppåt? Många killar gör likadant men det finns såklart dem som inte alls är intresserade av att dra i tjejers kläder eller skrika glåpord för de respekterar oss. Jag drar inte alla över en och samma kant men av min uppfattning är det många killar som inte vet var gränserna går. Varför tycker de inte att tjejer har rätt till lika mycket integritet som killar? Vad är det som får dem att tro att de kan gör vad de vill utan att få några konsekvenser? Tycker de inte att vi är lika värda? Nu är det ett bra tag sedan jag har varit med om något liknande men det hände ofta när jag var ute på nattklubbar och dansade. Det kunde vara någon kille som gick förbi och gav mig en ordentlig smäll på rumpan. Jag lyckades aldrig se vem som gjorde det så hur skulle jag kunna ifrågasätta eller försvara mig? Jag är ung och 23 år gammal, jag ser bra ut för att vara en tvåbarnsmamma. Låt mig formulera mig såhär: mitt utseende avslöjar inte vart  jag befinner mig i livet för jag har fått flera frågande blickar från män och killar när de har fått veta, särskilt på jobbet när jag möter kunder. Jag är helt säker på att jag skulle få en liknande smäll på rumpan som tidigare om jag gav mig ut för att festa en natt vilket är jättetråkigt. Jag är värd mer än så och jag är en individ med samma rättigheter som vilken person som helst så det är inte okej att bli trakasserad på något vis, någon gång, inte ens en gång!

Jag hoppas att min dotter Chloéy ALDRIG får uppleva liknande trakasserier eller några som helst brott bara för att hon är född till tjej. Jag och Anton ska göra allt för att visa att hon inte ska acceptera minsta lilla glåpord som kastas mot många kvinnor dagligen just för att vi är kvinnor. Vi ska försöka uppfostra James till en gentleman som inte heller accepterar sådant beteende från hans eget könsumgänge, att respektera och visa hänsyn till tjejer, så att han kan bli en av många män som strider emot normerna och som påverkar jämlikheten till det positiva. I mitt inlägg har jag inriktat mig på Sverige och dess jämlikhet och det gör jag för att jag bor i detta land och för att jag är svensk medborgare. Jag kan absolut inte blunda för omvärldens ännu sämre förhållanden och dessvärre mycket sämre jämställdhet. Många andra länder har knappt någon jämställdhet för kvinnorna är inte värd ett skit så vi ska vara glada över att bo i Sverige, jag är glad över att bo i Sverige men jag tycker inte att vi ska stanna upp i utvecklingen mot ett bättre samhälle och bättre levnadsförhållanden för vi kan alltid bli bättre och det är värt att kämpa för det oavsett vart man bor i världen!

Det är verkligen synd om er tjejer och kvinnor som har blivit eller är utsatta för någon slags våld, psykiskt såsom fysiskt och jag önskar att ni alla skulle haft styrkan att anmäla brotten eller åtminstone berätta för någon som kan berätta vidare och hjälpa er på vägen. Ni är så mycket mer värda än att gömma er bakom mansdominansen vårt samhälle är uppbyggt utav för så är det, vårt samhälle är mansdominerat och det gör att vi kvinnor får det ännu tuffare att göra våra röster hörda och särskilt förstådda! Vi måste ta för oss och visa att vi är lika värda, att det inte är okej att kalla oss för diverse skällsord och att det inte är okej att ge sig på oss med fysisk, psykisk eller sexuell våld. Vi måste bli fler som vågar berätta både om vardagliga påhopp och om de mest otänkbara brotten som ger men för livet. Det är inte bara tjejer och kvinnor som kan göra skillnad, män och killar i alla åldrar påverkar minst lika mycket om inte mer i många fall så våga stå upp ni också, för era partners, syskons, barns och andra viktiga personers skull och för rättigheterna ni faktiskt har!

Jag har aldrig kunnat sätta ord på vem jag egentligen är och jag tror inte att jag kommer kunna det på flera år men mina barn har hjälpt mig en bra bit på vägen och gjort mig mer självsäker och trygg sedan jag blev mamma första gången natten den 22 juli 2015. Det jag faktiskt vet om mig själv är att jag är en person med mycket självförtroende och drivkraft, en tänkare som vrider och vänder på allt som kommer in i hjärnan innan jag släpper ut det igen. JAG är en tjej som ständigt är på jakt efter svar på frågor som ”vad är meningen med livet?” och ”vad händer efter döden?” och ”varför är det på detta viset när det kan vara såhär?”. Jag är en sambo, mamma, dotter, moster, svärdotter och syster som ställer upp på vem som helst när som helst, jag är ingen manshatare men jag strävar mot ett jämlikt samhälle som så många andra men tyvärr ej tillräckligt många personer gör. Det är ju skillnad på feminist och feminist men jag är feminist på MITT sätt och därför hoppas jag att ingen dömer mina tycken eller tankar kring detta utan accepterar och diskuterar på en mogen nivå. Jag tror på jämlikhet och därför kommer jag att fortsätta debattera, argumentera samt ventilera kring jämställdhet och alla människors lika värde. Våga tro på er själva och säg vad ni tycker, tillsammans kan vi göra skillnad!


Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

För att få de senaste uppdateringarna