Jag vill prata om något som vi alla tycker väldigt olika kring: bestraffning av dåligt beteende av våra barn! Är det okej eller inte? Nu syftar jag inte på att aga sina barn för det finns inte på min världskarta. Jag talar om bestraffning såsom att skicka in barnen på rummet, att de inte får göra en viss sak som att sitta vid Ipaden under några timmar och så vidare.. OM det är okej, i vilken ålder är det okej att börja? OM det inte är okej, varför?
Jag talade väldigt kort om att vi stänger in Chloéy på sitt rum i mitt förra inlägg. Vi gör det i 5-10 minuter när hon antingen har gjort något förbjudet eller för att hon ska lugna ner sig när hon får utbrott av diverse anledningar som till exempel att hon inte får ha Ipaden, att hon inte får äta kakor, att hon inte får gå ut m.m. Det blir som en bestraffning att sätta henne på golvet i hennes rum och stänga dörren. Hon fortsätter oftast skrika tills vi kommer tillbaka men ibland lugnar hon ner sig och då öppnar vi dörren snarast eftersom det är det som vi vill uppnå med hela grejen. När hon inte kan lugna ner sig själv går alltid en av oss in efter en liten stund och försöker trösta henne. Chloéy är ändå så pass liten att hon inte kan något om känslor. Hon vet inte när hon är arg eller ledsen och hon vet inte varför hon gör eller känner som hon gör. Det är ingenting vi kan lära henne ännu så tills dess att vi kan börja förklara för henne vad det innebär måste vi lugna ner henne genom närkontakt. Jag brukar hålla henne tätt intill mig och prata lugnt och stilla med henne. Hon brukar vilja stanna kvar i famnen en stund efteråt och bara mysa och det är helt okej. Bestraffningen hjälper inte de gångerna för hon glömmer helt bort vad som hände för en liten stund sedan men för mig är det viktigt att ändå visa vad som är okej och inte. Jag skickar inte in Chloéy på rummet efter ett litet snedsteg, det gör jag efter 5-10 likadana beroende på vad det handlar om. Vi kan ju inte skicka in henne på rummet så fort det är något heller men det finns andra metoder att göra också.
Chloéy förstår väldigt mycket av det vi säger och hon pratar mer och mer för varje vecka. Hon härmar ord och meningar och hon har börjat säga ”eeeh” när hon inte kan bestämma sig för vad hon vill ha när vi frågar efter frukostalternativ. Det underlättar varje månad för oss när hon hela tiden pratar mer och förstår mer men det finns gränser. Vi kan inte sätta oss på huk bredvid henne och förklara med flera meningar på raken vad hon gör för fel. Hon kommer bara ihåg de sista orden så vad är det för mening? Jag har sagt till Anton att om vi ska säga något så ska vi välja kortfattade meningar, helst bara enstaka ord. Ett exempel: James står lugnt och stilla och leker med en boll medans Chloéy precis har fått ett ”nej” från antingen Anton eller mig. James står inte långt ifrån Chloéy så för att få ut vreden puttar hon James. Jag ser vad som hände och tar ett grepp om hennes arm och säger tydligt ”du får inte putta James”. Det är en kort mening och fullt tillräcklig för att Chloéy ska förstå vad jag menar även fast hon försöker göra det en gång till men det är ju för att hon vet att hon kommer få en reaktion från oss. Vi har sagt ordet ”putta” så många gånger nu så hon vet vad det innebär så att upprepa samma mening om och om igen är ett bra sätt för att barnen ska förstå.
Samtidigt som vi väljer att ”straffa” dåligt beteende är det viktigt att uppmuntra barnen när de gör bra saker. Det tycker jag att vi lyckas väldigt bra med. Jag försöker säga så många positiva saker jag bara kan när Chloéy gör bra saker som kommer helt spontant och när vi har frågat om hon kan hämta en specifik sak eller när hon faktiskt går åt det håll vi ber henne när vi är på promenad. Hon säger till och med tack för maten ibland vilket är ett stort plus i kanten och ingenting vi förväntar oss men vi övar ibland.
För att barn ska känna trygghet tror jag att man som föräldrar behöver vara tydlig med var gränserna går hemma men även utanför hemmet. Om man inte har några gränser blir det svårare att förstå vad som är rätt och fel tillslut och när tyglarna är helt släppta så gör barnen exakt som de vill tillslut. Jag och Anton tror på regler och milda former av bestraffning och det kommer vi ha till viss mån hemma hos oss. Nu är barnen väldigt små så det är inte aktuellt med utegångsförbud men det går att sätta gränser för en 2 åring, tänk hur vild Chloéy hade varit om vi sa ja till allt? James är fortfarande för liten för att få bestraffning men när jag tänker efter så är nog hans bestraffning att han får ligga i spjälsängen och skrika en liten stund när han absolut inte är samarbetsvillig vid nattning.
Berätta gärna hur ni har det hemma hos er, kram!
Kommentera