Mitt tålamod klarar inte av samma mängd stress hemma med barnen längre. Jag har inte varit mammaledig sedan februari och redan på den här korta tiden har mitt humör förändrats. Ena sekunden är allting frid och fröjd men nästa sekund känns allt helt omöjligt att få ihop. Jag kan inte bestämma mig om vilket som är svårast: att vara hemma med barnen tillsammans med Anton eller att vara hemma själv med barnen. När Anton är hemma skriker barnen dubbelt så mycket än om bara en av oss är hemma och de skriker allra minst när jag inte är hemma alls. När jag är hemma själv med barnen vill båda ha mig för sig själv. Det är riktigt jobbigt och svårt att tillfredsställa dem. Förut var det bara Chloéy som gnällde lite när James ammade för flera månader sedan men nu skriker båda rakt ut och James är nog värst. Han vrålskriker. Jag tror ofta att han har slagit sig när han helt plötsligt tjuter från tomma intet men varje gång jag kollar på honom står han bara precis intill och vill komma upp för att bli buren eller för att sitta i knät. Om han inte får det fortsätter han och tillslut slänger han sig bakåt vilket är farligt.
Chloéy är också en envis tjej så samtidigt som James skriker börjar hon skrika samt gnälla för att hon vill göra något som till exempel att rita, baka, leka med vatten eller se på Ipaden. Jag kan inte trösta James samtidigt som jag bakar, ritar, leker med vatten eller tar fram Ipaden. Det gör Chloéy arg så det slutar med att jag höjer rösten ordentligt för att skapa den där tystnaden som uppstår när alla blir lite chockade av ljudnivån. Jag hatar att jag gör så för jag vill vara mer pedagogisk men mitt tålamod är så kasst. Jag har helt tappat den stora mängden tålamod jag hade innan jag började arbeta efter ledigheten.
Det ger mig så dåligt samvete att skrika på barnen, främst mot Chloéy för det är mest riktat mot henne. Hon gör ofta saker hon inte får men det mesta gör ju egentligen ingenting för oftast är det bara att städa upp efter henne. Det är värre när hon ritar med sina pennor på golvet och på väggarna, då blir jag arg och ibland åker hon in på rummet. Är det för tidigt att skicka in en snart 2 år gammal tjej på rummet? Jag vill inte använda den metoden för ofta men när hon gör samma sak 5:e gången och det är något som hon verkligen inte får göra får både Anton och jag nog. Det är svårt att straffa ett litet barn för de förstår sällan vad man menar och vill förmedla. Vi försöker såklart förklara pedagogiskt för henne att hon inte får rita på väggen eller att hon inte får putta James för att han får ”ajaj”. Trots det gör hon det igen och igen och igen men så fungerar alla barn. Jag tror det är viktigt att vara pedagogisk men även metodisk och lite tuff. Övergången från att småbarn är 0 år tills dess att de förstår ett ”nej” är olika så jag tror att det rätta är att känna efter hur ens egna barn ligger till talmässigt och hur mycket de egentligen förstår. Vi testar oss fram då och då med nya metoder och det svåra för oss är att följa samma metoder. Ibland säger Anton ”nej” medans jag tycker det är okej men ofta får en av oss backa och hålla med den av oss som först sa ja eller nej.
Det är bara sommaren kvar, sedan börjar James och Chloéy förskolan. Vi kommer få nya rutiner att vänja oss vid och någon av oss kommer förhoppningsvis studera. Jag är inne i en extra känslig och stressig period just nu och det påverkar allt runtomkring mig. Jag tänker mycket på sommaren, på vår ekonomi som jag kämpar så hårt för att få runt och på allt som kommer att hända efter sommaren som vi inte har fått slutgiltiga besked om ännu. Jag måste komma underfund med min stress här hemma så att barnen inte drabbas så att de slipper höra mig skrika när min hjärna bara lägger ner. Jag är bättre än så men samtidigt vet jag att det inte går att vara på topp hela tiden. I slutändan tänker jag att det alltid kan vara värre. Min familj är frisk och det är huvudsaken!
Kommentera