Jag har inte pratat mycket om graviditet och förlossning på länge så nu tycker jag att det är dags. Det är ett tag sedan jag själv var gravid men jag tycker det är så himla roligt att prata om och diskutera kring allt som har med det att göra, från pluset på stickan till den första tiden när bebisen är ute. Det finns inget mer fantastiskt än att få barn här i världen, det tycker jag!
Jag vill prata om arbete kombinerat med graviditetsbesvär som många kvinnor upplever. Jag känner att det finns ett behov att skriva lite om detta både för att jag själv inte hade de bästa förutsättningarna och för att jag är helt säker på att många kvinnor blir dåligt behandlade och icke respekterade på sina arbetsplatser från att de berättar om graviditeten samt när det märks att de inte kan prestera lika bra som förut av helt normala anledningar egentligen.
När jag blev gravid med Chloèy 2014 berättade jag för familjen i tredje graviditetsmånaden. Snabbt efter det bestämde jag träff med min chef för att informera henne. Jag mådde illa varje dag och det var skönt att låta henne veta varför jag hade sjukskrivit mig vissa dagar. Det var inte helt enkelt att jobba efter de första tuffa månaderna heller. Om jag ansträngde mig och bar tungt, stod upp länge, inte åt något 1 gång i timmen så fick jag yrsel och illamåendet kom krypandes. Jag blev tvungen att gå hem från jobbet många gånger, sjukskriva mig många dagar och jag fick inte stöd från chefen alls. Inte ens efter den gången jag svimmade av i butiken mitt framför en kö av kunder och ambulansen hämtade mig fick jag empati.
Jag fick inte använda en stol att sätta mig på bakom kassan för att det inte såg bra ut, jag skulle göra det som alla andra kunde som inte var gravida. Inte ens den biträdande chefen som varit gravid på samma arbetsplats kunde stötta eller hjälpa mig. Min vanliga chef hade ingen erfarenhet om att sköta någon anställd som var gravid eller föräldraledig, hon har heller inga egna barn, förstår ni då hur svårt det blev för mig att få dispans på vissa arbetsuppgifter jag inte klarade av? Ännu värre skulle det varit att ha en manlig chef utan någon förståelse heller, det har säkert någon av er erfarenhet av? Iallafall så pratade jag med min chef så gott det gick och sa att jag inte kunde göra si och så för att det var tungt och riskfyllt. Jag höll fast vid det även fast hon tjurade över det. Jag ville inte skada mig själv eller barnet, jag skulle känna mig väldigt skamfylld om något skulle hända p.g.a jobbrelaterade saker. Mot slutet blev det mycket värre och väldigt tungt men som tur var fick jag godkänd graviditetspenning av försäkringskassan eftersom jag jobbar så många timmar ensam på mitt arbete. Det blev ändå för mycket för mig innan jag skulle vara ledig så jag fick sjukskriva mig två veckor innan grav.penningen började rulla.
När Chloèy väl kom fick jag inga ”Grattis” hälsningar, inte när James kom heller för den delen. Jag tycker definitivt att jag förtjänade ett grattis, faktiskt flera sådana. Jag bestämde mig för att inte visa upp Chloéy på jobbet för vad skulle de eller jag säga? De verkade inte bry sig så jag tycker inte de förtjänade att se hennes söta ansikte och lilla bebiskropp.
Vet ni vad det dummaste med hela min erfarenhet är? Det är att den biträdande chefen är gravid nu, hon gick nyligen hem fin och höggravid. Hon har fått sitta på en stol bakom kassan, fått äta när och hur hon vill, arbetat tillsammans med någon mycket oftare än mig (jag fick fler stängningspass även när chefen visste att jag inte mådde bra under just dem arbetspassen ihop med graviditetssymtomen), hon har fått dispans och hon ska minsann få en present (bebisen ska få en present) från alla anställda förutom mig för bitter som jag är över detta vill inte jag köpa något till mina chefer för jag får ingenting tillbaka.
Jag nöjde mig inte med att få bli behandlad hur som helst men det fanns ändå en del saker jag borde gjort något åt men som jag inte orkade ta itu med för jag var så trött på tjatet. Jag hoppas ni står upp för er och gör som mig, nöj er inte. Era chefer SKA anpassa era arbetsuppgifter efter hur ni mår och påverkas av graviditeten. Ingen chef tycker om sjukskrivningar men det är bara att ignorera de sura minerna och fortsätta sjukskriva er när ni känner er jäkligt risiga. Jag tycker vi har den rättigheten att göra så. Det är inte lätt att hinna ikapp med arbete och allt annat i livet som gravid när man mår dåligt men det är ingen annan mer än andra gravida som förstår hur en känner. I slutändan är det DU som ska orka stå på benen och utföra arbetet, inte din sambo, mamma, pappa eller kompis så skit i om de också tjatar och tycker du ska gå till jobbet. Kontakta facket om du har en strulig chef, dem är till väldigt bra hjälp, det har de varit för mig i många lägen. Utnyttja systemen vi betalar för, när ska de annars komma till nytta?
Om du har problem just nu eller vill berätta om före detta problem och dispyter på din arbetsplats får du gärna dela med dig här i kommentarsfältet alternativt på min mejl: [email protected]
Jag tror på en rättvis värld och på jämlikhet, det borde alla göra!
Bilderna är tagna när jag var gravid med Chloéy!
Fy vad dåligt du blev behandlad!!! ?
<3
Inte alls roligt att höra att du blev behandlad så! Sånt är inte okej ?
Ne :/ det är ledsamt att ta itu med sådant när man egentligen vill dela lyckan med allt och alla!