Anton älskar inte barn, det gör inte jag heller men vi har två barn tillsammans. Hur konstigt låter inte det? Det finns människor som är helt galna i bebisar redan när de är barn själva och vi har alla sådana personer vi tänker att ”han/hon kommer bli en jättebra förälder när hen blir stor”. Sedan försöker man se in i framtiden och fundera ut hur man själv ska bli som förälder. Man kanske tänker att man inte alls kommer bli en bra sådan just för att man inte gullar och leker lika mycket som en del andra gör. Man behöver inte älska ALLA barn, alltså andras barn. Både släktingars barn eller främlingars. Alla har vi nog sett sådana barn som bara hittar på bus och som gör tvärt emot allting som föräldrarna säger. Ni vet de barnen som man tänker ”åh herregud, hoppas mina barn inte blir så jobbiga”. Jag kan störa mig på andras barn men kanske framförallt på när deras föräldrar inte bryr sig och inte säger till när de gör fel. Som förälder själv kommer jag göra likadant, det vet jag men det är så lätt att gnälla på andra. Det är trots allt inte andras barn man ska älska utan sina egna och det gör det hela mycket enklare, jag lovar!
Men hörni det gör ingenting att man inte älskar barn för man behöver inte älska barn för att skaffa barn. Det kommer alltid finnas föräldrar som är dubbelt så kärleksfulla och barnkära än vad du själv är. Även när du kanske tycker att du är så kärleksfull du bara kan utan att det kommer i närheten av hur bekanta beter sig mot sina barn. Det är en dum sak att jämföra. Jag är säker på att just dina barn får det dem behöver och mer än så.
De allra flesta får barn någon gång i livet. I grund och botten är det just det som människan lever för – att föröka sig. Sedan har vi adderat flertalet andra meningsfulla saker att leva för men att få barn är något unikt som måste upplevas för att kunna njutas av. Jorden är överbefolkad så det betyder väl att de flesta människorna skaffar barn? Sedan finns det dem som inte vill eller kan få barn. De som inte vill ha barn missar något fantastiskt, det är min åsikt men utöver dessa så finns det dem som är tveksamma. De vet inte. De är osäkra. De tror inte på sig själva, att de är kapabla till att vara en förälder. Det finns några som ABSOLUT INTE borde bli föräldrar men utav dem så blir några ändå föräldrar och det är bara synd. Men ni som vill ”lite grann” och som tvivlar och ser fler nackdelar än fördelar, försök tänka som jag att man inte behöver älska barn för att skaffa barn. Ni kommer bli bra föräldrar ändå. Ni kanske har en partner som verkligen vill ha barn medans ni tvekar? Ni är säkerligen olika och ni ger olika saker till era eventuella barn.
Jag tror att vi alla har en viss mängd kärlek inom oss och vi visar det på olika sätt. Om en förälder är 100% kärleksfull och en annan har sin ”max-gräns” på 70% och den med 100% ger 70% av sin kärlek och den andra med 70% ger 30% så är det nästan lika mycket i slutändan. Förstår ni hur jag tänker? Den som ger mindre ger kanske inte så lite i slutändan av just den kärleken som hen har. Fundera på det…
Kommentera