Jag tror att det är STOR skillnad på våra mamma och pappa instinkter. Det är väldigt tydligt redan från födseln men vad är skillnaderna egentligen? Det är svårt att sätta ord på men jag ska försöka förklara hur jag uppfattar det.
Det är enklast att börja med mammainstinkten eftersom jag är en mamma själv. Mammainstinkten ses redan från första sekunden vi får veta att vi väntar en bebis. Sekunden vi ser pluset på stickan. Det är någonting inom oss som helt plötsligt kommer fram som en skyddande aura som är där för att stanna vare sig vi vill eller inte. Hur som helst så blir vi plötsligt väldigt beskyddande. Vi får en helt annan mening med livet. Vi förstår att vi är dödliga och att vi måste ta hand om oss och vara försiktiga. Automatiskt så tar vi inte samma risker, jag tänker på att vi tar en säkrare väg hem på mörka kvällar, att vi kör försiktigare med bilen och sådana saker för det är ju så att mamman bär på barnet så av den anledningen är det inte alls konstigt att vi blir mer försiktiga. Vi bär på ett annat liv, ett liv som vi kommer ta hand om och fostra men som kommer bli en självständig person i slutändan och som får en egen vilja så att inte vara försiktig under graviditeten är inte något vi riskerar.
Nästa sekund i livet som den där beskyddande pliktkänslan och ansvaret visar sig ännu tydligare är när vi får se vårt barn för första gången. Sekunden vi länge väntade på och som tillslut kom. Den lyckligaste sekunden i de flesta föräldrars liv. En lättnadskänsla sköljer över att allt är okej och att bebisen faktiskt lever, ”det var inget påhitt”. Mammainstinkten får en helt annan innebörd nu för när barnet är utanför vår kropp så kan vi inte kontrollera allting som händer med bebisen längre. Det är människor runtomkring som pillar och petar och har mycket att säga till om och de människorna påverkar barnets liv. Då återstår det svåraste av allt och det är att fortsätta beskydda vårt barn tills vi inte lever längre och det är inte alls lätt i den världen vi lever i.
Pappainstinkten då? Hur fungerar den egentligen? Det har jag ingen aning om men jag tänker filosofera och sätta ord på hur jag uppfattar den med de erfarenheterna jag har av att närvara i pappors liv. Jag är väldigt säker på en sak och det är att pappainstinkten är betydligt svagare. Åtminstone så visar den sig inte så tydligt om jag nu har fel. Jag är också väldigt säker på att det är just så för att papporna inte känner samma instinkt som mammor gör från allra första början. Papporna är hela tiden vid sidan om, de känner och lyssnar på bebisen i magen men de känner inte så stor dragningskraft till den ännu. Omedvetet så tror jag ändå att pappor beter sig på ett speciellt sätt i väntans tider. De är mer överbeskyddande mot sin havande kvinna men jag tror inte det finns ett starkt band till barnet så tidigt. För pappor så tror jag det visar sig i den sekunden som de också får se barnet. Så vid förlossningen kan pappan känna lite av det som en mamma känner, behovet av att skydda och allt det där. Även fast de nu har sett deras mirakel så blir inte bandet till deras barn så instinktivt starkt som mammans band till barnet är. Jag tror inte en pappa någonsin kan känna det som en mamma gör till sitt barn (och vice versa).
Det finns män som gör kvinnor på smällen och som kan gå därifrån utan en min. Då har de inte något starkt band över huvud taget tänker jag. En mamma skulle ALDRIG kunna göra så om hon inte blir psykiskt sjuk i samband med förlossningen. Jag kan inte föreställa mig att gå ifrån mina barn efter att jag har fött fram dem. Jag kan inte förstå hur det ens är möjligt. Att ofrivilligt få missfall måste vara riktigt hemskt men att välja det är inte heller så enkelt även om det är av goda själ. För när en mamma vet att hon väntar barn så skapas redan då ett band till barnet i magen. Vi offrar våra kroppar, våra liv och allt vi har för att få hålla i de små liven tillslut men en pappa kan inte göra mycket mer än att stå bredvid under de långa nio månaderna och under förlossningen för vad ska de göra? De kan inte annat än fråga om vi behöver något eller erbjuda sig att göra oss en tjänst.
Även om pappor inte får det instinktiva bandet till sina barn så tror jag fullt ut på att de kan bygga upp ett annan typ av band till barnen. De är ju trots allt pappor och de har instinkter dem också så varför skulle de inte kunna få en minst lika bra relation? Vare sig man är mamma eller pappa så måste man bygga upp relationer till sina barn trots att det finns olika band sinsemellan. Det är mycket slit och hårt arbete men det kommer vara SÅ VÄRT DET!
– En morgonbild från i somras 🙂
Kommentera