Hejsan Alla! Det var ett tag sen.
Nu när Julia har publicerat sin berättelse från förlossningen så tänkte även jag göra det för er som är intresserade!
Klockan är 08.00 och jag vaknar, Julia sitter i soffan med sin mobil medans Chloéy tittar på barnprogram på tv:n. Jag tar mig ur sängen och Julia börjar klaga över små värkar som hon tydligen haft sedan hon gick upp för att ta Chloéy. Vi äter frukost och tiden rullar bara på som vanligt. Julias värkar blir allt värre efter klockan 10 så jag bestämmer mig för att ringa till jobbet (Systembolaget) och säger att jag inte kan komma idag (20/6) för att Julia börjat få värkar. Min chef fixade det och önskade oss lycka till trots att vi inte skulle in till förlossningen just då. Jag tänkte för mig själv att jag kanske behövde vara hemma ett par dagar på grund av värkarna men så fel jag hade i slutändan….
När vi hade käkat lunch mellan klockan 12-13 på förmiddagen så bestämde vi oss för att åka till Maxi för att handla och Julia trodde att det kunde få igång värkarna och förlossningen snabbare, vilket även det skulle visa sig vara en bidragande faktor till det som väntade oss senare under dagen. Jag minns att vi handlade ganska så mycket just denna dagen och det märktes på Julia. Det började ganska bra men efter ungefär halva rundan så behövde Julia stanna allt oftare för att andas och stå helt stilla. När vi till sist kom fram till kassan, vilket kändes som en evighet, så hade Julia ont. Jag såg det på hennes sätt hon tittade på mig och på hennes andetag som blev allt tyngre.
Vi anlände hemma mellan 14:00 och 14:30, vid detta tillfället hade Julia riktigt ont. Vi packade upp allt vi hade köpt på Maxi och jag tog hand om Chloéy medans Julia gick och la sig för att vila. Tydligen ska man inte åka in till förlossningen om man kan somna när man har värkar men Julia lyckades inte somna på grund av smärtorna. Vid 15:45 sa Julia till mig att ringa min mamma för att nu hade Julia så ont att hon inte stod ut längre. Vi hade sedan tidigare bestämt att min familj skulle ha ansvar för Chloéy när det väl var dags för förlossningen. Medans vi väntade på min mamma så ringde Julia till förlossningen och berättade om smärtorna, hur lång tid det var mellan värkarna etc. och vid detta tillfället tänkte jag ”Nu händer det” och ”Är jag redo?”. Känslorna man får när man ”äntligen” ska åka till förlossningen, som man väntat på länge, är svåra att beskriva men jag fick panik och blev nervös och jag betedde mig och tänkte som en automatisk gående robot.
Jag tycker det är roligt att dela med mig av mina upplevelser och tankar men en förlossning ska upplevas, inte läsas för att förstå dess innebörd och påverkan på en själv. När alla ni läsare som nu läst detta inlägget och som i framtiden kommer skaffa barn, ta med er det jag skriver här och reflektera samt fundera efter era förlossningar: ”Hur betedde jag mig innan, under och efter förlossningen?”. Det är inte alltid lätt att vara sig själv kan man säga.
För att återgå till historien så hämtade min mamma Chloéy vid 16:10 och efter det slängde vi ihop det sista vi skulle ha med oss i alla väskor som skulle med som Julia hade packat lååååångt innan. Vi anlände till sjukhuset runt 16:25 där vi lånade en rullstol till Julia. Vi körde bort i hög fart till förlossningen där vi eskorterades raka vägen till en förlossningssal, jag minns att det var förlossningsrum 4. Eftersom att Chloéys förlossning blev ganska så utdragen med en lång väntan så hade jag ingen brådska då jag trodde vi skulle få vänta länge tills han skulle anlända i våra armar.
Nu var vi på plats så när vi hade fått träffa barnmorskan så tog dem blodprover på Julia och hon fick vätska i kroppen via en slang genom ovansidan på höger hand. Det hade varit varmt den dagen så barnmorskorna ville inte att hon skulle vara uttorkad och trött när förlossningen skulle äga rum. Nu hade klockan runnit iväg till cirka 17:00, Julia hade riktigt ont redan då, hennes bästa kompisar var jag själv och lustgasen som var hennes enda smärtstillande medel hon fick tillgång till. Jag minns tydligt hur Julia bad mig gång på gång om epiduralen. Här kände jag mig hjälplös som inte kunde ge henne det hon ville ha då jag såg att hon hade ont, det är bland det värsta jag vet, när Julia har riktigt ont eller när hon är ledsen. Gång på gång sa hon till mig, be dem skynda sig. När barnmorskan kom in så sa hon gång på gång att: ”det kommer, vi måste vänta lite till bara” vilket från min synvinkel inte alls lät bra eftersom ingenting hände. Ingen av oss visste hur lång tid det skulle ta och helt plötsligt så fick Julia jätteont och började krysta trots att ingen tycktes fatta någonting. Då säger barnmorskan: ”oj, nu är det försent”, men herregud rent ut sagt. Skulle du bara varit lite snabbare så hade epiduralen hunnit värka åtminstone en lite stund för Julia som hade jätteont, dåligt skött enligt mig. Det är ju lätt för andra att säga: ”det kommer, vi måste vänta lite till bara” när det är någon annan som ligger och har ont. För mig kändes det jobbigt från och med att vi kom till sjukhuset fram tills detta tillfället eftersom att jag är hjälplös i princip som inte kan hjälpa Julia med smärtorna.
Towa (Julias lillasyster), som bor i Stockholm, tog tåget vid halv 3 tiden då Julia ringt upp till henne på förmiddagen samma dag och berättat om värkarna samt att han snart skulle komma. Hon anlände klockan 18:00 när Julia precis hade börjat krysta. Julia blev jätteglad och jag tror det hjälpte Julia i sina smärtor när hennes älskade lillasyster äntligen kom för att stötta henne. Nu rullade tiden på, 10 minuter kändes som 10 sekunder, Julia kämpade på jättebra hela vägen, jag är så stolt över henne min älskade själsfrände <3. Krystvärkarna hade inte direkt bråttom utan det var 3-4 minuter mellan varje värk, vilket vid denna tidpunkten av förlossningen var lång tid, Julia tog i allt hon hade medans jag och Towa höll i varsitt ben för att hjälpa Julia så mycket vi kunde. Till sist, efter cirka 1 timmes krystande tittade ett litet huvud ut. Julia hade lovat att inte säga: ”vad fin han är” innan hon ens hade sett honom, vilket hon faktisk höll. Vår son Anton James Tyler Ståhlgren ploppade ut 19:09, vi tittade på honom och sedan på varandra och jag sa ”vad fin han är”, Julia kunde inte hålla sig utan skrattade av lättnad. Efter all den smärtan måste det vara en riktigt skön känsla när allt väl släpper.
Nu kommer den jobbigaste tiden för mig under förlossningen, när moderkakan inte kom ut och det sprutade blod överallt. Jag tål inte mörkt blod utan jag blir svimfärdig och illamående. När det hade gått 5 minuter klarade jag inte mer, jag gick i korridorerna på förlossningen, orolig över Julia. När det gått 30-40 minuter fruktade jag för Julias liv, jag bara satt på en stol och kunde inte röra mig. Barnmorskan som var med när Chloéy föddes (Vibe heter hon) hittade mig i korridoren. Hon var snäll som gick in till Julia och kollade läget och hjälpte till. Efter ungefär 1 timme kommer hon tillbaka och berättar att moderkakan har kommit ut och att blödningen lagt sig. Jag gick in till Julia, Towa och James, fram till Julia och frågade: ”hur är det?”. Julia svarade att allt skulle bli bra nu, jag kunde inte hålla mig utan brast ut i gråt på Julias axel, tårarna sprutade. Jag tog mig samman, tog James och satte mig i fåtöljen jämte sängen.
Läget var nu stabilt, Julia mådde bra men barnmorskorna hade ändå uppsikt på Julia hela kvällen då blödningen skulle kunna bli värre igen, vilket den lyckligtvis inte blev. Kvällen rullade på, vi ringde familj och vänner, vi åt förlossningsbrickan (vilket i principen är en bricka med äppelcider, mackor och en varm dryck), vi vägde och mätte honom (50 cm lång och 3246 gram tung), tog på honom kläder och blev förflyttade till ett rum på BB.
Resten av upplevelsen är historia, minnena finns kvar föralltid, känslorna man upplevt lever kvar i en och lyckan, lyckan över att få träffa sin son för första gången är svårslagen.
Detta var Pappa Antons förlossningsberättelse som jag hoppas ni tyckt om och jag hoppas att det går bra för alla er föräldrar och blivande föräldrar i framtiden när det är er tur att skaffa barn för första gången eller för er som funderar på att skaffa fler barn.
Kramar från mig och lycka till i framtiden!
Kommentera