Förlossningsberättelse

• Inlägg av: Mammaochpappablogg
• Datum: 3 juli, 2016
• Kategori: Allmänt

 JAG VAKNADE MED VÄRKAR

Bilden nedan är tagen samma morgon som förlossningsdagen.
Mitt humör var på topp och allt var under kontroll vid den här tiden.

Jag vaknade vid sju på morgonen av Chloéy som var hungrig och ville stiga upp. Så fort jag klev upp ur sängen för att hämta henne så kände jag en kraftig mensvärkliknande smärta som jag inte hade känt förut. Min första tanke var att jag skulle föda samma dag och jag blev direkt nervös och stressad och började gå på helvarv. Jag matade Chloéy och gjorde inget speciellt nästkommande timme mer än att se på nyheterna och underhålla Chloéy vid soffan. Jag fick en liten värk var tionde minut och jag försökte mest tyda kroppen och hänga med på vad som hände. Det var inte smärtsamt men det blev dubbelt så kraftigt när jag bar på Chloéy.

Jag väckte Anton vid åtta på morgonen och sa att jag hade haft värkar sedan jag steg upp och att jag ville gå ut på en promenad för att se om det skulle komma igång på riktigt. Han steg upp och gjorde sig i ordning och sedan gick vi ut men värkarna var lika klena. Jag började fundera på om det verkligen skulle bli någon bebis den dagen så jag blev desperat och fokuserade allt jag hade på mina små värkar. Jag ringde förlossningen för att höra med dem vad jag skulle göra och jag fick två alternativ. 1 Komma in på kontroll. 2 Vänta tills jag har tre värkar under tio minuter. Jag valde nummer 2 om det skulle gå så långt. Mest för att jag var så slö och inte orkade åka in haha!

Min farmor ringde på förmiddagen för att prata lite och jag berättade att jag hade börjat få värkar. Hon önskade mig lycka till ifall det skulle bli värre under dagen. När jag var på toaletten under samma timme så hade jag fått en flytning som var rosa och brun. En del av slemproppen tänkte jag. Blod i flytningen så nära inpå förlossningsdatum är ett tecken på att det är nära. Min ”mammakompis” och jag hade en sms konversation där jag skrev hur min morgon hade varit samt om tecknen som visat sig. Hon var helt säker på att det var på gång! Jag hann inte skriva mer till henne under den dagen. Min mamma skulle egentligen närvara på förlossningen men hon kunde inte komma så istället tog min lillasyster tåget ner från Stockholm som också var tillfrågad att medverka. Hon skulle inte komma fram försen vid sex på kvällen.

Vid lunchtid åkte vi och storhandlade. Vi behövde verkligen handla och jag kände mig lugnare om vi fyllde skåpen hemma om det skulle komma en bebis samma dag. Värkarna blev intensivare under handlingen och jag behövde andas igenom varje värk och stanna upp och fokusera. Vi fortsatte för det var uthärdigt. När vi kom hem ändrades smärtan på värkarna fort.

STARKA VÄRKAR VID TVÅ PÅ EFTERMIDDAGEN

Jag var trött efter storhandlingen och gick och la mig i sängen för att vila men det gick inte vila. Värkarna började göra mycket mer ont och jag fick andas mer kontrollerat och djupt för att ta mig igenom dem. Jag ropade på Anton men han hörde inte mig så jag började gråta. Han kom tillslut in självmant och såg hur ont jag hade. Jag sa att vi skulle ringa efter hans mamma som skulle passa Chloéy. Hon var på plats och hämtade henne inom 15 minuter och det var tur det för jag hade så ont och jag ville bara komma iväg. Jag passade på att ringa förlossningen igen och barnmorskan ville såklart veta hur täta värkarna var och jag sa att det måste vara tre stycken på tio minuter nu men jag hade inte tagit tiden på dem, det hann jag inte. Hon sa att vi kunde åka in.

Det mesta till BB väskorna var packat. Jag hade förberett en lista som hängde på kylen med sakerna som behövde kompletteras (mobilladdare och sådant). Anton sprang runt i lägenheten och stressade för en gångs skull. Han brukar aldrig stressa men den dagen gjorde han det. Han var lugn och sansad inför förlossningen men vi skulle ta oss dit först och helst innan barnet kom ut.

Jag gick runt i lägenheten och funderade på om något behövde göras. Jag funderade starkt på att ta disken som låg och gjorde sig ful i köket men som tur var struntade jag i den. Jag gick istället runt och plockade undan lite i lägenheten men värkarna gjorde det svårt att göra någonting alls. Jag ville göra mig i ordning i håret som var uppsatt i två flätor som var toviga efter en natts sömn men jag hade för ont.

När Anton var färdig kom vi äntligen ut till bilen och han styrde mot sjukhuset!

PÅ SJUKHUSET

När vi kom in i parkeringshuset och jag skulle gå ut från bilen kände jag mig tveksam till om jag skulle klara av att ta mig ända bort till förlossningen. Jag bet ihop och tog en bit i taget med en värk varannan minut. Vi tog oss in i hissen ner till huvudplanet för att gå mot huvudingången. Väl inne skjutsade Anton mig i en rullstol upp till förlossningen. Klockan fyra på eftermiddagen ringde vi på utanför dörren till förlossningen och där fick jag en kraftig värk som gjorde att jag inte kunde prata när dem öppnade dörren. Två barnmorskor stod och glodde på mig och sa knappt någonting. Anton började prata med dem och sa att vi hade ringt. De stod fortfarande och stirrade för att sedan släppa in oss när min värk tog slut. Usch vad jag störde mig på de där barnmorskorna.

Jag kunde inte tala för mig själv för jag var inne i smärtan men jag tänkte på vad jag skulle säga hela tiden. Det är som att vara stum i det läget och så var det under hela förlossningen. Det går liksom inte prata för man behöver fokusera på smärtan så jag fick ur mig några ord lite då och då som sköterskorna fick försöka tyda.

Jag kördes in till ett förlossningsrum och fick vänta en stund på att barnmorskan vi skulle ha anlände. Jag ville ha smärtlindring direkt för jag kände att det var outhärdligt redan då. Barnmorskan kom äntligen och började göra kontroller och jag sa bara att jag ville ha bedövning. Hon sa att jag inte kunde få det försen de hade undersökt mig. Jag var öppen 4 cm när de gjorde kontrollen så dem tog det ännu lugnare för att de trodde det skulle dra ut på det hela ett par timmar till antar jag. Jag bad fortfarande om bedövning och jag sa till barnmorskan att det inte skulle bli någon effekt om jag inte fick den snart. Hon drog ut på det och sa att jag fick vänta. När sköterskorna hade gått ut från rummet så fick jag ännu ondare värkar och jag bad Anton säga till dem att jag ville ha bedövning. Han gick ut och bad dem komma in för att jag hade ont. Dem ringde läkaren som skulle sätta bedövning därefter.

EPIDURALBEDÖVNING

Läkaren kom in en stund innan klockan sex på kvällen och började förbereda för epiduralbedövning. Värkarna var som jobbigast och jag andades lustgas sedan en timme tillbaka. Det var faktiskt helt okej att andas lustgas den här gången jämfört med Chloéy. Jag fick lagom mycket och kunde vara närvarande på ett helt annat sätt. Det gjorde ändå djävulskt ont. När dem stod och förberedde fick jag många värkar men en utav dem kom med ”extra allt”. Hela kroppen drog ihop sig för att krysta och jag kunde inte stå emot kraften som kom. Barnmorskan märkte såklart att den värken var annorlunda så hon kände efter hur öppen jag var. 10 cm. Jag hade öppnat mig 6 cm på mindre än två timmar vilket hon inte trodde skulle hända. Hon kände noga och konstaterade att jag inte kunde få någon bedövning och sa mer eller mindre ”jaha, du är öppen 10 cm så det blir nog ingen bedövning”. Det var ju det jag sa!!! Att jag inte skulle hinna få någon bedövning i den takten hon arbetade på. Jag blev sur men jag hann inte fokusera mer på det. Jag började fokusera på att krysta.

(När jag födde Chloéy fick jag epiduralbedövning som inte hade någon verkan. Jag kände mig därför rätt trygg i att smärtan jag kände nu andra gången inte skulle bli värre och det gick faktiskt att föda utan bedövning. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra! Det var en besvikelse att barnmorskan inte lyssnade på mig. Jag hade pratat med min barnmorska på MVC angående bedövningen, även med en barnmorska på Auroramottagningen just för att jag skulle bli lyssnad på när det väl gällde. Jag kommer gå igenom journalen under min efterkontroll för att få veta vad barnmorskan faktiskt tänkte under förlossningen som gjorde att bedövningen dröjde för länge och inte hann ges för det stör mig.)

KRYSTVÄRKARNA

Min lillasyster Towa kom här någonstans mitt i alltsammans när jag skulle börja krysta. Jag kommer ihåg att en sköterska kom fram och sa att det var någon som ville komma in. Jag sa att det är min lillasyster och att de skulle släppa in henne. Jag bad Anton ordna så jag fick blötlägga underlivet som värkte av allt tryck. Vi gjorde samma sak under krystarbetet med Chloéy så han visste vad som skulle göras. Jag fick både kallt och varmt att badda med och det bedövade på sitt sätt. Lustgasen och blött papper var min hjälp för epiduralbedövningen var körd för längesen. Anton och Towa var såklart till hjälp också som efter en stund stod och höll i mina ben och tryckte dem bakåt för det var mycket skönare att ha dem högt upp tyckte jag. Det blev lite enklare att krysta också för den delen. Anton gav mig vatten emellanåt för jag var både törstig och hungrig men hade inte möjlighet att få i mig något. Han stod hela tiden jämte mig och när jag hade jätteont så höll jag hårt i honom runt hans hals eller hand. Det räckte mest att ha honom nära. Jag höll i Towa samtidigt, en arm på henne och en på Anton. Jag tog tag i deras hår men inte allför hårt hoppas jag haha!

Värkarna kom inte lika tätt längre så jag fick vila emellan varje vilket var guld värt. Hälften av värkarna var inte alls starka men sedan kom det värkar som gjorde ont som in i bomben så det var bara att ta i när dem kom smygandes. Barnmorskan arbetade i förebyggande syfte med mitt underliv så att jag inte skulle spricka. Hon hade fingrarna där det var som allra känsligast hud och det gjorde jätteont när jag krystade samtidigt som hon gjorde plats för bebisen. Hon sa till mig att ta i ännu hårdare när jag störde mig på hennes fingrar vilket jag gjorde efter lite gnäll. Det hjälpte!  Jag krystade ännu hårdare och försökte tänka mig bort från det onda.

Under hela tiden jag hade ont så for det tusen tankar i mitt huvud. Tankar om allt möjligt. Några tankar jag kommer ihåg var att jag försökte intala mig själv att aldrig göra om det igen, oavsett vad. Jag sa till mig själv att jag kommer försöka tänka bort det onda och ändå vilja göra det igen men att jag i dem lägena ska övertala mig om att det inte är en så smart idé. Jag funderade på hur min mamma har orkat krysta ut 4 barn och hur min farmor orkade föda 7 barn…? Jag tänkte att min familj blir helt perfekt efter att jag har fött ut den här ungen och då kommer allt bli så bra. Jag pratade absolut ingenting under den sista timmen. När jag ville ha mer blötläggande papper så visade jag dem genom att räcka upp pappret mot dem och när jag ville ha någons hand att klämma i extra hårt så sträckte jag fram min hand. Det gick inte kommunicera på något annat sätt, jag orkade inte heller för den delen.

Barnmorskan sa åt mig att krysta hårdare för bebisen åkte fram och tillbaka utan framsteg och det var ännu glesare mellan värkarna. Jag hade låtit bli att krysta hårdare med mening för jag ville bara sova. Det blev ändring på det och jag började lägga all min sista kraft på krystvärkarna. Vid varje värk jag fick tryckte jag allt jag kunde i två omgångar. Jag kände direkt att bebisen gled ner en bra bit och fortsatte att komma ut även fast jag inte krystade. När huvudet var precis vid öppningen spände det rejält och jag fick den brännande, ilande känslan som många mammor berättar om. Den kände jag inte när jag födde Chloéy och det beror säkert på att hon var mycket mindre. Den var grymt jobbig och det gick inte göra något annat mer än att andas samt vänta på nästa värk som förmodligen skulle bli den sista.

SLUTSKEDET..

Mot slutet gjorde inte värkarna lika ont. Istället var smärtan riktad längre ner där huvudet och kroppen satt fixerat, redo att komma ut till oss vilken sekund som helst. Jag fick andas så kontrollerat jag bara kunde för barnmorskan bad mig vänta att krysta tills nästa värk kom. Tror ni att jag lyssnade? Nej. Huvudet satt fast mellan mina ben och det var en enda push ifrån. Jag krystade för sista gången.

19.09 kom han ut, vår fina lilla kille. 3246 gram tung och 50 cm lång. Han lades på mitt bröst direkt och skrek så fint, jag njöt av att höra det. Jag skrattade och grät på samma gång av lättnad. Det var den starkaste lättnadskänslan jag har känt för det var så skönt att han var ute. Jag var lika nöjd och stolt som när Chloéy kom till världen. Det finns ingen finare upplevelse. Lyckan jag kände inom mig är obeskrivlig. Samtidigt kände jag en lättad över att graviditeten var slut med alla dess åkommor och att det kom något fantastiskt till vår värld efter all slit. Nu skulle jag äntligen bli mig själv igen och det hade jag väntat på länge.

Jag låg och tittade på vårt underverk och hade Anton precis bredvid mig som log brett av lycka. Jag var så nöjd och stolt över mig själv också som hade fött fram vårt andra barn och jag kände en så stor kärlek till Anton vid detta ögonblicket. Det är så häftigt alltihop och jag skulle vilja uppleva den sista stunden om och om igen…

Anton klipper navelsträngen

BLÖDNING FRÅN LIVMODERN

Det var ett projekt kvar: att få ut moderkakan. Vi hade bara ett problem, den satt fast inuti mig. Jag började därför blöda och barnmorskan diskuterade med några andra inuti rummet om de behövde ringa efter läkare. Det gjorde dem. Jag var distraherad av bebisen på bröstet så jag bara lyssnade med ena örat för att veta vad som pågick. Jag såg inget blod men jag kände hur det rann blod ur mig. Så länge som jag kände mig pigg och närvarande så var jag inte orolig alls. Jag vet att man blir yr och trött om man förlorar för mycket blod men så långt gick det aldrig. Däremot fick jag medicin intravenöst ihop med dropp för att moderkakan skulle lossna från livmodern. De satte kateter på mig för att jag inte kunde gå och kissa samt för att de inte visste om jag skulle behöva opereras. De satte även nålar i händer och fötter och ben som akupunktur för att stimulera vissa nerver. Det stod en sköterska och tryckte på min mage under hela tiden och när läkaren kom in började hon också trycka. De tryckte hårt och min mage var öm efter värkarbetet jag precis gått igenom.

Jag kände för att bara dra ihop benen efter att ha fött ut en unge men det kunde jag inte den här gången. Jag fokuserade mycket på bebisen men det gick inte tänka mig bort när det gjorde som ondast. Jag fick andas lustgas när de undesökte mig och det underlättade. Efter en timme kom moderkakan ut och därefter skulle blödningen från livmodern kontrolleras. En läkare arbetade koncentrerat med instrument i mitt underliv som var ömt efter förlossningen såklart. Hon gjorde även vaginalt ultraljud för att se till så att det inte fanns några rester blod kvar. Allt dem gjorde var nödvändigt och de var väldigt noggranna vilket kändes tryggt. Det var kanske därför som jag aldrig kände mig orolig själv, för att jag kände mig trygg i deras händer.

Anton däremot klarade inte av att stanna kvar i rummet. Han sa till mig att han behövde gå ut en stund och jag förstod honom. Han klarar inte av för mycket blod. När han kom tillbaka efter en lång stund efter att jag precis hade hunnit fråga efter honom så kom han fram till mig gråtandes av oro. Han trodde det var en allvarlig blödning. Det visste ingen fram tills det verkligen slutade blöda stora mängder och därför var dem beredda på att operera. Jag fick inte dricka eller äta försen vid tolv på natten och jag födde vår son vid sju på kvällen. Det var frustrerande för jag var sjukt törstig.

FÖRLOSSNINGSBRICKAN 

När allt det onda och jobbiga var över fick vi äntligen fira på riktigt. Nattpersonalen hade bytt av de som förlöste mig så en av tjejerna kom in med mackor, varm choklad och cider. Även Towa fick sitt eget tilltugg. Nu var vi alla tre helt slut och vi väntade på att få ett rum på BB. Det vi verkligen väntade på var att klockan skulle bli lite efter ett på natten för det var tvunget att gå ett visst antal timmar efter att blödningen hade slutat. Vi skickade hem Towa till min mormor där hon skulle övernatta. Anton och jag samt bebisen fick sedan ett rum och där sov vi gott.

Stolt moster håller sitt andra systerbarn efter en oslagbar förlossningsupplevelse som blev ett bra exempel inför hennes egen förlossning till hösten

KROPPEN EFTER FÖRLOSSNINGEN

Jag provade att kissa innan läggdags men fick inte ut mer än ett par droppar. De hade tömt min blåsa med kateter innan så det fanns inte så mycket att tömma. Jag ombads dricka vatten under natten så att jag skulle kissa ordentligt nästa dag och det gjorde jag efter några försök! Inga konstigheter eller sår. Jag hade inte några bristningar eller andra sprickor vilket jag alltid varit rädd för.

Jag kommer ihåg när jag hade tre eller två krystvärkar kvar och barnmorskan höll fingrarna där huvudet skulle komma ut just för att jag inte skulle spricka. Jag sa att jag struntade i om jag sprack för jag ville inte att barnmorskan skulle ha sina fingrar där för det gjorde så ont. Anton sa till mig lugnt och sansat att ”nej Julia det struntar du inte i för du vill inte spricka” och jag svarade tillbaka att nej det gör jag inte, sedan gick jag in i mig själv igen och fokuserade på att få ut bebisen.

Jag tycker min kropp har återhämtat sig väldigt bra. Jag har varit gravid två gånger på två år och det är 11 månader mellan mina barn. Det är bra jobbat och min kropp har klarat av det hur bra som helst. Jag hann inte komma i form inför den andra graviditeten så jag var rädd för att jag inte skulle läka så bra men det tycker jag att jag har gjort. Mitt underliv var liter slappare andra gången under två dygn ungefär, sedan drog det ihop sig ordentligt. Min livmoder har behövt mer tid på sig nu också men det är lugnt. Hela min kropp behöver tid för att läka. Ändå känner jag mig i toppform just nu nästan två veckor efter förlossningen. Magen har dragit ihop sig ordentligt, jag kan sköta mina behov och jag känner mig mer psykiskt stabil. Jag är mig själv igen och det har Anton sagt till mig flertalet gånger. Han tycker det är så skönt att jag äntligen är Julia igen. Jag klagar och tjurar inte lika mycket. Jag drar mitt strå till stacken utan att säga elaka kommentarer när jag gör det. Det är stor skillnad. Jag är verkligen mig själv igen!

——————

FLER BILDER

Här låg jag och väntade på att blödningen skulle avta. Läget var inte så kritiskt längre.

 

Vårt rum på BB. Bilden är tagen morgonen efter förlossningen

Vi fick ett rum på familje BB kvällen efter förlossningen för allt såg bra ut med både mig och bebisen. Jag sov den natten själv på sjukhuset med en bökande bebis som ville mysa hela natten lång. 

Vi fick besök av Antons familj nästa dag och här ser ni en stolt farmor och farfar!

Jag är väldigt nöjd med förlossningen. Den kom igång av sig själv, jag tog mig igenom den utan bedövning och det gick i en väldans fart på några timmar från att jag började få kraftiga värkar tills han var ute. Min stora besvikelse var att barnmorskan inte lyssnade när jag bad om bedövningen. Jag sa till flera gånger, Anton också och jag nämnde även att jag behövde ha den relativt snabbt för att min förlossning med Chloéy gick fort för att vara förstföderska.

Det var en minnesvärd upplevelse att min lillasyster närvarade i rummet. Anton var ett lika bra stöd som han var på förlossningen med Chloéy. Lugn och sansad, på rätt ställe, gjorde och sa rätt saker. Min allra största kärlek! Nu är vi en ”storfamilj” och vi är så nöjda både Anton och jag med två barn. Vi har så mycket roligt att se fram emot tillsammans. Nu ska vi bara njuta och leva livet som tvåbarnsföräldrar!

KRAM