Jag fick en fråga av en läsare som ni kan se nedanför och den tänker jag svara på så kortfattat jag kan för jag har skrivit längre versioner om det för flera månader sedan HÄR (har man hittat rätt så har man) och lite HÄR (leva livet).
”Kan du inte berätta hur du och Anton träffades och hur det är att vara
tillsammans så länge, genom högstadiet och allt?
Var det inte svårt att hålla ihop i den åldern när man oftast vill ”leka av sig”?”
Anton och jag träffades i högstadiet i årskurs 8. Det var jag som la märke till honom och bestämde mig för att han skulle bli min helt enkelt. I september 2008 blev vi tillsammans.
Även fast vi var utomordentligt, underbart förälskade i varandra så var det väldigt svårt att vara tillsammans i den åldern när det händer så mycket annat. Vi ville umgås med varandra hela tiden och det gjorde vi, både i skolan för vi gick på samma skola, men också hemma när det fanns tid. Anton spelade dock hockey under den här tiden så vi kunde inte umgås så ofta utanför skolan. Vi valde varandra istället för viktiga kompisrelationer skulle jag vilja säga.
Många hade åsikter om vårt förhållande, både familj och vänner men vi höll ihop. De påpekade och ifrågasatte varför vi inte ville ”leka av oss” som du har skrivit i din fråga. Det blev en press på mig från alla möjliga håll så jag är den enda av oss som har varit inne på att ”leka av mig”.
Vi hade en kort paus på ett par veckor första året i gymnasiet för att jag var förvirrad och hade många tankar om livet. Jag tycker att många la sig i vårt förhållande, även närstående personer som påverkade oss båda två och valen vi gjorde men det har slutat bra ändå.
Min slutsats har blivit att man inte behöver leka av sig för att hitta den rätta men de flesta gör det och det är svårt att stå emot och göra helt tvärtom. Vi hade säkert haft det enklare om vi hade träffats senare, som i gymnasiet men varför ska man vänta när det känns rätt?
Jag är så glad idag att vi har hållit ihop. Vi har så många minnen tillsammans och vi känner varandra på ett unikt sätt som många inte får chansen att uppleva.
Vi har minnen från högstadiet, hela gymnasiet, bal och studentfiranden, flytten till Stockholm som även var den första flytten hemifrån, första kvällen vi båda drack alkohol och blev onyktra, alla resor vi har varit på hittills, ja listan är lång…
Vi har verkligen lärt oss att inte ge upp när det kommer motgångar för det möts man av under hela ens livstid. Vi har löst allt och så länge man kommer fram till en lösning som fungerar för båda två så blir det bra tillslut.
Kommentera