Det är andra dagen jag och Chloéy har varit hemma själva nu. Jag har verkligen underskattat det här med att vara mamma. Det finns inget mer ansträngande. Det är det svåraste jobbet som finns och det tar aldrig slut. Jag kommer vara mamma resten av mitt liv, det finns inget att ångra nu och det gör jag inte men jag vill inte ljuga och säga att det är det bästa heller.
Jag är frisk nog att medge att jag inte mår psykiskt bra just nu. Jag sitter fast i en ond cirkel som inte tar slut. Det började med att jag fick veta att jag är gravid för andra gången när jag inte alls var beredd eller redo för att ens tänka så långt. Jag fick tänka om och röra runt i röran med mina livsplaner närmst framöver. Samtidigt började jag må dåligt fysiskt p.g.a graviditeten så jag tappade mer energi och ork. Idag är den första dagen sedan dess som jag var ute och gick med vagnen. Inget slog den känslan av frisk luft och frihet. Jag hade suttit hemma och deppat, inte gått ut om jag inte var tvungen och jag har inte tagit några promenader frivilligt för det ser jag som ett hinder. I början av den här veckan påbörjade Anton sin truckutbildning. Innan dess har han varit hemma sedan hon kom i princip. Det har varit de tuffaste dagarna med henne hittills för mig. Hon är snart fyra månader och det blir allt svårare att trösta henne när hon skriker. Hon har skrikit som bara den och jag har gått sönder. Jag har ställt mig frågan varför jag gav mig in på det här? Det var inte det här jag tänkte när jag skulle bli mamma. Jag förstod att barn skriker men inte att de kan skrika så mycket, så mycket så att man blir galen och får nog!
Jag försöker hålla ut och hålla in all ilska jag känner just nu. Ingenting är på sin plats. Jag försöker tänka att detta är en liten period i hennes liv. Ofta glömmer jag det och tänker att det aldrig kommer ta slut.
Det gick ett par dagar när hon inte skrek och det var så skönt. Jag trodde det skulle bli bättre men det blev värre och nu är jag mitt i det hemska. Inuti en cirkel jag inte ser ett slut på. Jag känner ingen glädje för något men det är inget jag kan hjälpa. Jag kan skratta och tycka något är roligt men inuti är jag arg och ledsen. Ledsen på lite allt möjligt, på hela min situation. Innerst inne vet jag att det finns en lösning, jag kan bara inte se den nu.
Hela morgonen och förmiddagen började med kaos idag. Mommo kom över vid lunch och räddade mig, hade med sig lunch, följde med mig och Chloéy på besök hos neonatal, satt och fikade efter det för att sedan skiljas åt vid hennes lägenhetshus. Mommo såg att jag inte mådde bra och hon sa allt hon trodde jag kände och allt var rätt. Jag behöver någon som gör så ibland. Pekar och säger vad som behöver göras! Min älskade mommo.
Chloéy skiker nu när jag sitter och skriver det här inlägget. Anton försöker få henne att sova för hon är så trött men hon kan inte somna. Magknip tror vi att det är, inte varje gång men ibland. Jag är slutkörd. Anton har noll tålamod och jag har en hel dag själv med henne imorgon också. Min lillebror Casper kommer imorgon, det längtar jag mycket efter.
På något sätt klarar vi det här också.
Har ni pratat med Bvc om detta? Hon kanske har någon allergi eller kolik? Jag tycker att vi har fått bra hjälp när det har varit något. Kämpa på och hoppas att det blir bättre.
Ja lite grann men dem har inte så många råd :/ mina föräldrar kommer med bättre råd än BVC… Tack för din omtanke 🙂