Ultraljud i v.13 och v.20

• Inlägg av: Mammaochpappablogg
• Datum: 14 maj, 2015
• Kategori: Allmänt

Ultraljudet som man kan göra tidigast i v.12 kallas för KUB test. Det är valfritt att göra det. Tanken med det tidiga testet är att man ska få veta om det är något ”fel” på barnet i magen, de kollar efter kromosomavvikelser med ett finare uttryck. Fram till v.18 har man rätt att göra abort som kvinna i Sverige, oavsett anledning, men efter det måste socialstyrelsen ta beslutet. Om man absolut inte vill ha ett barn med någon form av diagnos eller likande för att man känner att man inte skulle klara av det så tycker jag det kan vara bra för dem att veta men jag måste säga att jag inte gillar KUB över huvud taget. Jag gjorde det så kallade testet men jag tänker aldrig mer göra det! Anton och jag pratade inte mycket om varför vi skulle göra KUB, vi visste varför. Vi ville bara se vår lilla skatt inne i magen. Jag kände inga rörelser i magen vid den tiden så det var skönt att få se bebisen på ultraljudet. Barnmorskan fick skaka på magen mycket för att bebisen skulle vara vänd rätt inuti. Hon tog väldigt många mått som hon skrev in i ett datasystem.

Genom att skriva in vissa mått samt vikt och längd på mig så fick de fram ett resultat. Vi hade tydligen hög risk att barnet skulle få down’s syndrome eller två av de andra kromosomavvikelserna.

Jag blev helt förstörd, det var inte väntat. Vi hade inte kommit dit för att få reda på sådan information men den fick vi vare sig vi ville eller inte. Jag klarade inte av att kolla på ultraljudsbilderna som vi hade fått med oss hem. Jag mådde för dåligt för det, jag ville inte tänka över huvud taget. Jag började fundera på varför jag kände som jag gjorde så jag ställde frågor till mig själv som ”varför är du ledsen över att barnet eventuellt har en diagnos?” och jag kom på att jag inte var ledsen för att barnet kanske skulle vara annorlunda. Jag var ledsen för att jag inte var beredd på den informationen, men det är ingenting man kan förbereda sig på heller. Om någon skulle hantera ett barn med en diagnos på bästa sätt så är det just jag och Anton! Min yngsta lillebror på 13 år har två diagnoser, jag har varit med på hans kalas med endast diagnotiserade barn i en grupp om över 10 barn samtidigt, jag har arbetat på ett korttidsboende i Stockholm med vuxna, också dem diagnotiserade… Grattis för att du, bebisen i magen, som eventuellt har en diagnos, eventuellt föds in i min familj, bättre får du det inte tänker jag.

Efter ett par dagar när jag och Anton hade pratat flera gånger och jag hade pratat med mamma och pappa (som inte ser några problem utan bara lösningar) så började jag tänka positivare. Så farligt var det inte, det skulle få bli som det var tänkt, ödet fick bestämma om Anton och jag skulle få ett speciellt barn. Om man får hög risk som vi fick så blir man erbjuden att göra ett moderskapsprov när man sticker in en nål in i livmodern och tar ut vävnad för att sedan testa om resultatet från ultraljudet stämmer, man kan alltså få veta med stor sannolikhet om barnet har en kromosomavvikelse. Vi ville inte göra det för vi ville inte göra abort oavsett vad och dessutom finns det en liten risk för missfall om man gör moderskapsprovet och det ville jag inte riskera, det var det inte värt. Anton pratade mycket om sannolikhetsskalan, att ingen i våra släkter är födda med down’s syndrome eller någon ovanlig åkomma. Båda två lugnade sig och försökte att inte tänka på det fram tills nästa ultraljud. Då skulle vi få en läkare istället för en barnmorska för att de skulle vara noggrannare under den undersökningen.

Så i april var vi på vårt andra ultraljud. Det hade gått så pass lång tid att jag knappt tänkte på det förra testet, det fick bli som det blev tänkte jag bara, det var ingen mening att deppa över det för abort tänkte jag inte göra för någon sådan dum anledning! (Tänk då en del personer som skulle fått samma besked som mig och Anton på KUB testet, att det var hög risk att få ett barn med en diagnos. De kanske direkt hade valt abort utan att ens tänka längre? Saken är den att det bara är ett test, ingenting behöver stämma senare. Ett barn växer olika men så fort det inte växer som sjukvårdens mallar finns det alltid en risk med något. Men herregud! Det är fullt normalt att vara tjock, kort, lång, smal och allt på samma gång, på olika ställen)

I alla fall så mätte läkaren barnet, på andra ställen denna gången och vi letade tillsammans upp alla kroppsdelar för att se att de satt på rätt plats. Allting såg jättebra ut, inget tydde på att barnet hade någon avvikelse denna gången vilket kändes väldigt skönt. Efter att vi fick veta att allt stod rätt till bestämde jag mig för att inte göra KUB-testet i framtiden inför kommande barn eftersom det blev så fel.

Enligt barnmorskan var dataprogrammet hon skrev in måtten och mina uppgifter på uppbyggt för att ge hög risk till 2-3% av alla som gör testet, vilket betyder att många får samma besked som jag och Anton utan att det är sanning, bara för att deras dataprogram är uppbyggt så?! Vilket dåligt program tänker jag då.

Nej aldrig med KUB för min del. Det skapar onödig oro! Ni andra som har gjort det kanske tycker tvärtom, att det var jättebra, men ni måste erkänna att det handlar mycket om etik, att man ska ha en chans att göra abort innan v.18 trots att barnmorskorna säger att KUB inte är till för det men det är väl klart det är. Varför skulle ni ha gjort det testet i så fall? Jag kan sitta och skriva en lång uppsats om detta med för och nackdelar men nu får det räcka för idag.

Kram