VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Stolta föräldrar ❤

Det är redan 2:a advent och jag känner varken julstress eller julstämning. Ändå började vi pynta tidigare än vanligt i år. I mitten av november om jag minns rätt. Första glaset med julmust tog jag tidigare än det och jag sitter med ett glas bredvid mig nu samt adventsljusen tända. Just denna helgen har varit speciell, dels för att vi haft besök av min lillebror Wille från Stockholm. Den har också varit seg för att James blev sjuk igår lördag med magsjuka. Vi har fått hålla oss inne väldigt mycket men idag på eftermiddagen gav vi oss ut på en promenad, även James som är mycket piggare. Han kommer få vara hemma imorgon med Anton och piggna till ännu mer innan vi släpper iväg honom. Vi håller fortfarande tummarna över att ingen annan ska insjukna. Men trots att James har mått väldigt dåligt från och till har vi andra haft roligt emellanåt och umgåtts mycket. Chloéy fick automatiskt gå ner i varv hon också och hon har varit hur lugn som helst. Igår var jag hemma själv flera timmar med alla tre barnen och när Tyler stod i vägen när jag skulle hjälpa James som kräkts ropade jag direkt på henne som kom och sysselsatte Tyler. Hon har liksom inte tvekat en sekund på att hjälpa till en dag som igår. Det var inte alls självklart att hon skulle ställa upp på det sättet för bara ett halvår sedan. Ni skulle bara ana hur mycket Chloéy har förändrats senaste tiden…

Anton och jag pratade om detta igår, om hur mycket våra barn har vuxit och förändrats. Hur stolta vi är över dem. Att det känns som att dem är precis där vi vill ha dem just nu i den åldern dem är i. Vi ser resultat på vårt sätt att uppfostra och det har lyst igenom extra starkt under de närmsta två månaderna. Att det skulle bli såhär från att ha varit precis tvärtemot kunde vi inte se när vi var mitt inne i det allra värsta kaoset. Jag har inte skrivit så mycket om våra värsta utmaningar och svårigheter med vårt föräldraskap. Jag har åtminstone inte gått in på det i detalj. Jag tror inte jag kommer göra det heller men för att berätta lite kortfattat så är det som så att vi haft särskilt svårt i vår uppfostran med Chloéy. Hon har krävt väldigt mycket från oss som vi inte har vetat hur vi ska hantera eller ge det hon faktiskt behöver. Det gick så långt att vi kontaktade BVC och i sin tur familjehälsan. Vi träffade en barnpsykolog, även Chloéy var där en gång. Sedan skrev vi upp oss på en föräldrautbildning (detta var innan sommaren 2022). Utbildningen skulle börja nu i höst men under första omgången passade det inte att gå. Den är på väldigt dumma tider och vi hade mycket annat som pågick i höstas. När nästa tillfälle erbjöds hade vi märkt en sådan drastisk förändring att vi inte kände något behov av att gå längre så vi tackade nej. Så från att ha varit riktigt desperata till att tacka nej skedde under en 6 månaders period ungefär. Vi var verkligen desperata. Inga tips och trix från nära och kära hjälpte. Vi tror mycket av det beror på att ingen riktigt förstod hur vi faktiskt tampades med hennes utbrott här hemma. Det var fysiska utbrott, flera gånger om dagen. Med skrik, smällar i dörrar och andra möbler, sparkar, fula ord och mycket mer.

Anton och jag gick bokstavligt talat sönder för hur vi än försökte så fick vi motsatt effekt och det kändes som att det hela tiden blev värre och värre och värre. Semestern var svår men det blev bättre sakta men säkert. Sedan skolan började i augusti har hon blivit en helt annan människa. Hennes behov är tillfredsställda på ett helt annat sätt och hon är sig själv igen. Vi ger kärlek och får tillbaka kärlek. Förut gav vi väldigt lite för att det var svårt i och med att vi bråkade och tjafsade varje vaken minut och vi lyckades inte bryta mönstret. Nu kommer hon självmant till oss och vill vara nära, kan berätta med ord att hon vill vara med oss eller säga att hon älskar oss. Chloéy sa aldrig att hon älskade någon förut. Det satt så himla långt inom henne. Hon var så innerligt frustrerad och arg, säkerligen oförstådd av oss vuxna som inte lyckades förstå och tillgodose hennes behov. Men på något sätt lyckades vi ändå och nu är vår lilla glada, spralliga och förståndiga Chloéy tillbaka. Hon har humor igen och förstår när vi skojar med henne, hon leker med James och Tyler på ett mycket vänligare samt lekfullare sätt, hon över huvud taget leker med Tyler och visar kärlek gentemot honom vilket har tagit sisådär över ett år. Ni kanske funderar över om hennes beteende kom efter att jag blev gravid med Tyler och han kom till världen men så är det faktiskt inte. Detta är något vi har kämpat med under flera års tid och under vissa perioder har det varit särskilt ansträngt såsom den senaste som var innan sommaren. Det kunde pågå allt ifrån några veckor till ett par månader i sträck.

Vi vet att Chloéy är känslig för förändringar och när det sker en liten förändring hemma eller i skolan exempelvis så märker vi det tydligt. Vi gör allt för att mildra detta och pratar mycket om när det ska hända något nytt. Det är klart att Tylers födelse blev en stor grej och den har absolut påverkat hennes senaste 1,5 år men innan dess var det andra saker som påverkade henne på samma sätt. Även när vi lyckats ta bort något som fått negativ inverkan på henne har beteendet fastnat vid någonting annat istället. Det är så hon har lyckats visa att ”felet” inte ligger i sakerna som sker runtomkring henne. Hade Tyler inte kommit hade hon agerat utåt på grund av någonting annat. Just nu är den största skillnaden jämfört med då hur hon hanterar sina känslor. Hur hon beter sig när hon får ett nej. Hur hon släpper saker väldigt fort och inte går och tänker på något hon inte fick under en veckas tid. Sedan lyser hon upp på ett helt annat sätt när vi ser på henne. Hon är genuint lycklig och lugn inombords till skillnad från då när hon verkade tappa livslusten mer och mer. Hon till och med skrek rakt ut att hon ville dö. Det var riktigt smärtsamt att höra. Och just det var faktiskt droppen när jag ringde och sökte hjälp för då kände jag att jag inte kunde göra något mer för jag hade redan gjort allt jag kunde komma på. Maktlösheten som man känner då och då som förälder skav verkligen inuti mig. Till och med James påverkades av Chloéys raseri och han pratade mycket med mig om det, fast på sitt sätt. Det började med att han sa att han inte tycker om att vara med henne. Att han inte älskar henne längre. Han började rita teckningar utan Chloéy på bilderna. Han led i tysthet också på något sätt men det är inte konstigt för att klimatet hemma var riktigt illa. Anton och jag var urusla föräldrar till och från. Jag mådde skitdåligt. Hade ångest varje kväll som alltid slutade med ett storbråk mellan Chloéy och mig eller Chloéy och Anton eller mig och Anton. Jag ångrade alltid hur jag hanterade situationen. Mitt tålamod var så lågt att när någon bara nuddade vid mig under fel tidpunkt så reagerade jag starkt tillbaka. Jag klarade inte av att sitta nära Chloéy lika lite som hon ville sitta nära mig. Det är helt sjukt egentligen för hon är mitt barn. Men så illa var det. Det finns så många fler exempel att berätta och trots att jag nämnde att jag skulle gå in på detta kortfattat så har jag berättat en hel del. Om ni minns mina inlägg om klagomål från grannarna vi fick hela förra sommaren så har dessa klagomål direkt koppling till det jag har skrivit om. Ni kan tänka er hur jobbigt det blev att både tänka på grannarna och familjen samtidigt mitt i all kaos. Idag är vi inte vän med någon av grannarna längre…

Idag är jag obeskrivligt stolt över hur fin vår dotter är och jag älskar henne SÅ ❤

 20221009_135432 20221004_185927 20221001_121210 20220827_191212received_1179763369627614

Kommentera

Halloweenvecka

Idag på självaste alla helgona fick barnen gå lite bus eller godis. Vi är medvetna att man inte ska gå på denna dagen egentligen men förra helgen var vi fortfarande inte friska allihopa och i veckan har barnen varit på fritids och det har inte funnits tillfälle alls. För mig är det fortfarande ovant att man inte ska gå bus eller godis på alla helgona och vi är inte så noga med sånt. Att tända ljus på en särskild dag om året exempelvis. Vi låter James och Chloéy gå till dem vi känner än så länge för vi bor inte i det optimala området för att ringa på hos alla grannar, särskilt inte med tanke på alla tjurskallar som bor häromkring. Det blev en tur till några inom familjen och ett par grannar vi känner väl.

Det har varit så underbart att ha kunnat arbetat heltid denna veckan utan sjukdomar. Anton har studerat och barnen har haft särskilt roligt på fritids för att det är höstlov. Tyler trivs bra på sin förskola också vilket gör det enklare vid lämning. Efter att ha genomgått så många veckor med olika sjukdomsbesvär kändes det särskilt lyxigt att få arbeta i lugn och ro. Utan en unge skrikandes i bakgrunden under tiden jag pratar i telefon eller sitter i möte. Vi har varit så vana vid att någon är sjuk så vi nästan hade glömt bort hur det är att få vara sig själv, för sig själv. Nu minns vi och vi är tacksamma för varje dag vi får!

Tänk att det börjar närma sig jul. Jag ser fram emot att baka julgodis och få fram lite mer belysning här hemma. Vi har bestämt att plocka fram pyntet tidigare i år. Vi har känt att vi är lite väl deppiga på hösten och att vi behöver få upp mysfaktorn tidigare så att vi håller humöret uppe. Det var min bror som kom med förslaget och vi tvekade inte en sekund. Vi har även bestämt att börja dricka den heliga julmusten tidigare. Vi brukar annars vänta till första advent men i år tänker vi börja efter haloween-pyntet är nerpackat. Vi gick in stort med dekorationerna inför halloween i år faktiskt. Vi har satt upp massa läskiga spindelväv, dödskallar och småkryp. Det hänger läskiga varelser lite här och där och girlanger med spöken och spindlar.

Hoppas ni haft en bra vecka, vi hörs snart 💕

förtydligande av barnens outfits: James är en ninja, Chloéy är Harley Quinn och Tyler är en fladdermus 🙈😅 

DSC02100DSC02096DSC0208220221105_11203420221105_112001

Kommentera


Fortsättning på vår sjukstuga ❤️

Alla förutom Chloéy är eller har varit sjuk. Anton blev sjuk förra söndagen så han är inne på sin andra vecka. Tyler blev sjuk i onsdags och är fortsatt dålig. James har varit sjuk lite från och till men är tillbaka i skolan idag. Jag själv blev sämre i söndags. Det har känts som att det varit något i kroppen under minst en vecka men det har liksom inte brutit ut. Men denna veckan har jag känt mig sämre. Dock har jag stunder när jag känner mig väldigt pigg och då överväger jag att jobba dagen efter. Men sen kommer det tillbaka igen och gör mig helt svag och trött.

Anton och jag får väldigt lite sömn båda två. Trots att vi försöker dela upp nätterna med Tyler. Ingen hinner vila upp sig ordentligt. Och ingen av oss blir frisk nog att orka. Jag har verkligen försökt att inte jobba men det är svårt för allt som jag behöver göra hamnar i en stor hög nu. Det är liksom ingen som kan ersätta mig för i min roll har jag specifik koll och kontroll. Både på arbetsuppgifter och individer som jag arbetar mot. Det är en skön känsla att känna sig behövd men den blir påfrestande när mycket hänger på ens axlar och man faktiskt inte kan stötta eller hjälpa till alls när familjen ska komma i förstahand.

Anton och jag har tvättat konstant i flera dygn. Tyler har haft ofantligt många olyckor. På alla möjliga ställen. Förutom att han är förkyld och har ögoninflammation så är han väldigt dålig i magen. Blöjorna håller inte tätt och vi måste verkligen vara beredda när det är något på gång. Trots att Tyler har varit helt slut har han varit överallt och ingenstans. Han klättrar på matbordet och på barnens skrivbord. Hämtar mat från kylen konstant och spottar ut allt han stoppar i sig. Idag hade han tagit fram ett paket ägg när jag stod i ett väldigt kort telefonsamtal med jobbet. När jag vände mig om såg jag två ägg som var totalt krossade mot golvet. Tyler var fullt redo att ta tag i två till och tänkte kasta dem i golvet men jag hann dit för att stoppa honom. När jag städade upp ”äggröran” passade han på att rota i papperskorgen.

Vi kämpar och sliter verkligen för att få allt att fungera. Vi är väldigt trötta på att gå på halvfart nu och det tär verkligen på parrelationen när man har sömnbrist, mår dåligt och inte kan spendera särskilt mycket tid ihop. När allt tar slut börjar det igen kort därefter då tiden för återhämtning är väldigt liten. Båda tycker att man själv har väldigt viktiga saker att utföra kopplat till arbete och studier och det går inte jämföra egentligen för båda hamnar efter. Även när vi delar upp det. Jag ser fram emot att känna mig pigg och frisk igen samt att Tyler kan få vara frisk på riktigt. Inte bara några dagar.

Jag hade faktiskt förmånen att åka bort i helgen tillsammans med James för att fira min systerson och barnens kusin. 6 år fyllde han förra veckan. Vi lämnade en sjuk pappa och en sjuk lillebror hemma för att åka tåg. Vi hade en super mysig helg men när vi kom hem i söndags kände både jag och James oss sämre och därefter har det gått utför. Men det vart värt att träffa familjen.  Hoppas ni får en fin kväll ❤️

20221022_113439 20221022_120335 20221022_134948 20221022_145736 20221022_145747 20221022_145932 20221022_161126 20221022_161238 20221022_161327 20221022_202409

Kommentera

Begravning av vår hamster..

Mörk, mysig och lugnande är hösten för mig. Jag har alltid tyckt om den för att jag gillar att bara sitta hemma och mysa. Inte ha lika många måsten och inplanerade aktiviteter. Att tända ljus är ju bland det mysigaste man kan göra som också ger en det där lugnet som behövs mitt i all vardagsbestyr. Det som är nackdelen med hösten är mörkret som leder till en trötthet som man aldrig är riktigt redo eller beredd för. Jag har definitivt inte varit redo i år heller och jag har känt mig lite deppig av någon anledning. Kanske för att jag är mitt i ekorrhjulet just nu vilket jag fasat för innan jag hamnade där. Men nu är det min verklighet och jag kan inte riktigt acceptera det ännu.

Anton och jag hämtade Tyler tillsammans på hans förskola idag. Han stod i ett av utegårdens förråd och lekte vilket gjorde att vi inte fick syn på honom i första taget. Men så tillslut tittade ett litet ansikte fram och han såg oss direkt. Hela hjärtat fylls med massa kärlek när våra blickar möts och han håller fram sina armar hela vägen bort mot oss som avslutas med en lång kram. Det känns riktigt jobbigt att Tyler går långa dagar. Jag har inte samma kontroll och möjlighet att hämta tidigt som jag hade när James och Chloéy var lika små. Vissa dagar är extra tuffa och då har jag svårt att tänka på något annat än att dagen ska ta slut och jag får träffa honom igen. Jag saknar de stora barnen också men det är en annan sak när dem är så små som Tyler är. Jag vet att både James och Chloéy älskar att vara på fritids till exempel. Vilket är jätte positivt. Vi får helst inte hämta tidigare om vi frågar dem. Men Tyler å andra sidan, han vet inte varför han är på förskolan och har inte en blekaste aning om vad Anton och jag gör på dagarna. Ibland undrar jag vad han tänker när han går runt där, utan att veta vad klockan är, eller när nästa måltid kommer, och framförallt när vi kommer och hämtar honom igen. Nu har han börjat förstå att vi kommer tillbaka vilket tog ett par veckor men det gör stor skillnad att han inte bryter ihop när vi lämnar på samma sätt längre. Nu är det mer några snyftningar och det är över så fort vi dragit oss undan hans synfält.

I helgen var Anton och jag iväg några timmar utan barnen. Casper, min lillebror, passade alla tre barnen och under tiden åt vi middag ute och gick på standup. Det var en mysig lördag kväll bara vi två! På söndagen lunchade vi hos Antons föräldrar. Vi tog även med en av våra dvärghamstrar som gick bort någon gång på natten/morgonen till söndag. Jag hittade honom liggandes utanför sin sovkoja, helt stel. Vi hade väntat oss att han skulle somna in för att han varit sjuk sedan ett tag tillbaka. Men han har varit pigg och snäll hela tiden så vi lät det vara tills hans kropp inte orkade mer. Dock tror jag att hans brorsa som är kvar i livet kommer vara deprimerad nu. De har hängt med varandra sedan de föddes. Han är över två år gammal och kommer nog inte leva så länge till ändå. I alla fall så begravdes Hugo som han kallades, bakom svärföräldrarnas lekstuga. Där ligger även deras egna hamstrar begravda som de hade när Anton var yngre. James och Chloéy verkade inte särskilt berörda av dödsfallet. Tyvärr har de inte haft intresse för att leka med dem under de senaste året. Men Chloéy kände lite empati för den andra hamstern som lever för att han är ensam nu. Efter att vår andra hamster gått bort kommer det inte bli fler hamstrar här hemma, inte som jag sköter om åtminstone.

Hoppas ni haft en bra start på veckan, kram!

20221009_135432 20221009_135407 20221009_135203 20221009_135124 20221009_135213 20221009_135159 20221009_134855

Kommentera

Tyler är sjuk varje vecka

Jag såg att mitt senaste blogginlägg handlade om Tyler som var sjuk. Gissa vad detta ska handla om… Jo, att Tyler är sjuk. Han har varit sjuk varje vecka nu sedan han började förskolan på heltid. Man tappar verkligen fokus på allting runt omkring när man vabbar och det inte går att hålla rutinerna. Jag har jobbat så ofantligt mycket hemifrån den senaste tiden och jag har själv varit sjuk jag också. Tvingade iväg mig själv i tisdags men blev hemma (arbetandes) resten av veckan. I lördags var alla friska igen. Vi träffade en kompis till Tyler och hans mamma och pappa. De har alldeles nyligen flyttat till hus så det var extra spännande att få se. Oj så fint det var! Anton var iväg på annat håll och spelade golf men alla barnen var med mig och vi åt lunch och lekte på en lekplats hos dem.

På eftermiddagen när jag skjutsade James och Chloéy till sin farmor och farfar började jag ana att något var på gång med Tyler igen. Det visade sig vara feber och det blev början av vad om känns som den 214320453504:e gången han är sjuk i hans 1,5 års korta liv. Efter att vi hade lämnat Chloéy och James samt hämtat Anton åkte jag vidare ensam. Jag behövde genomföra några ärenden. Det var så sjukt mycket folk och jag som redan var stressad av att Tyler visade sig vara sjuk, blev ännu mer stressad av att trängas bland folk. Barn skrek vart jag än vände mig och jag klarade inte av att höra så mycket ljud på en och samma gång. Jag kunde inte koncentrera mig. Glömde bort vad jag gjorde där och försökte minnas varför jag åkte från första början.

Jag är så sjukt frustrerad och omotiverad just nu. Igår kväll hade Anton och jag planerat en myskväll, bara vi två. Jag hade ordnat massa plockmat och det var verkligen sämsta valet med tanke på att Tyler inte enbart fick feber, han kräktes också. Förmodligen på grund av sin feber. Han har gjort det varje gång han får det nämligen och vi har nu konstaterat att det är så han reagerar när han är febrig. Vanligtvis somnar Tyler klockan 19 men igår vaknade han ofta så han fick ligga ute i soffan tills det värsta hade gått över. (Med oss som vaktade). I natt vaknade han vid två tillfällen och var uppe i cirka en timme båda gångerna. Jag tog passet mellan två och tre. Emellanåt är Tyler väldigt pigg och glad men från ingenstans har han jätte ont och vi vet inte vart. Jag känner mig så värdelös och hjälplös som inte kan hjälpa honom. Det är så sjukt svårt med små barn som inte kan prata ännu för det finns så många ställen de kan ha ont på. Vi har gett honom Alvedon men den hjälper inte. Han tål inte att få flytande medicin heller så vi måste ge honom suppar.

Vi kan inte vara de enda föräldrarna som stressläser barnens böcker från skolbiblioteket kvällen innan återlämning, eller glömmer skriva på alla papper som barnen tar med sig hem, eller missar föräldramöten! Stress är bara förnamnet på vad vi går igenom när vi är sjuka. Oftast är barnen inte sjuka samtidigt heller, en i taget är klassiskt. Sedan smittas Anton och jag in i det sista och försöker vårt bästa med att pussla ihop vardagen. Nästa vecka har jag massor inbokat i min jobbkalender och det stressar mig. Inte för att jag har mycket inbokat men för att det alltid finns en risk att jag behöver ställa in, boka om och avboka mina möten på grund av sjukdom här hemma. Just nästa vecka ”har jag inte tid” men det är väl klart att ”måste man så måste man” och barnen går alltid först. Just nu längtar jag efter att jobba imorgon för att komma ifrån sjukstugan. Anton får vara hemma med Tyler. På tisdag ska jag åka till Stockholm (om situationen är stabil här hemma). Det är ett möte på onsdag förmiddag på kontoret i Stockholm som jag helst inte ska missa. Trots att jag gärna vill åka härifrån just nu så kan jag inte åka med gott samvete om jag vet att det är eller kommer bli kaos så fort jag lämnar lägenheten.

Idag hade Anton och jag planerat att åka på dagsspa tillsammans. Vi skulle ha lämnat Tyler hos barnens farmor och farfar på förmiddagen där James och Chloéy befann sig för att sedan åka till Kosta. Vi visste redan igår att det inte skulle bli av när Tyler blev dålig och det känns så typiskt när vi äntligen har bokat in någonting för bara oss. Vi gör det alldeles för sällan och det beror väl dels på hur svårt det kan vara att ordna barnvakt till alla tre barnen. Mest svårt till Tyler för vi måste lämna honom till någon han träffar ofta och som han känner sig trygg med. Just nu är det nästan bara sin farmor och farfar och därför är det egentligen mest optimalt att Tyler får vara själv där medans de stora får vara hos någon annan. Det blir ett nytt försök en annan helg och då hoppas jag att alla håller sig friska!

 ❤

Tyler förra helgen när han var frisk!

20220917_115649 20220917_115632

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna