VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Hemma själv med barnen

Denna helgen är jag hemma själv med alla barnen. Anton är på en golf- och fiske-weekend med sin bror och pappa som de bokade innan vi fick Tyler. Förra helgen var jag nervös över att Anton skulle vara iväg men nu efter att det gått en natt känns allt väldigt lugnt. Det har gått super bra hittills och de stora barnen har lyssnat för det mesta. De hjälper även till när jag ber dem om något vilket underlättar när jag har händerna fulla.

Vi sov i samma rum denna natten. Jag, Chloéy och James sov i den stora sängen och Tyler sov i vaggan nedanför. Alla var utvilade imorse, även jag som enbart är uppe en gång per natt i snitt. Tyler sover väldig bra om nätterna och vaknar oftast en gång. Sen vaknar han igen tidigt på morgonen och det känns väldigt lyxigt att han sover mer än 3 timmar i sträck

20210515_104848

Under förmiddagen och morgonen har vi tagit det lugnt. Jag har t.o.m hunnit ta en dusch, sminka mig och flätat håret. Även dammsugit lägenheten. Sedan packade jag och barnen inför kommande natt som vi ska spendera hos barnens farmor och min svärmor. Jag gav Chloéy hennes spruta också som hon måste ta varannan lördag!

20210515_11340020210515_11361720210515_113825

Det ska bli jätte mysigt att sova borta och det känns skönt att vara på det stället som barnen trivs allra bäst på! Vi är ju här en hel del och det känns som hemma varje gång. Chloéy och James hade gärna flyttat hem till sin farmor och farfar om de fick men vi vill gärna ha dem hemma hos oss haha.

20210515_12200120210515_121950

Det såg ut som vi skulle flytta efter vi var färdiga med packningen för det blev många saker. Tylers väska har många ombyten och salvor, blöjor osv. Sedan vill James och Chloéy packa med sig leksaker utöver kläder samt deras egna kuddar. Tur att jag kan använda barnen som avlastning när jag har fullt upp med att laga lunchen 😉

Nu är vi på plats och ska snart få eftermiddagsfika. Barnens faster med sin kompis kommer över lite senare, de är bästa lekledarna så barnen kommer ha att göra! Vi har inga särskilda planer mer för dagen och eftersom vädret är regnigt och tråkigt håller vi oss inomhus för det mesta. Regnkläderna är med utifall att de vill gå ut 😊 Hoppas ni får en mysig lördag, kram!

20210515_104724

Kommentera

Förlossningen med Tyler ❤

ÄNTLIGEN ska jag berätta för er hur förlossningen med Tyler gick från början till slut. Den var inte lik varken förlossningen med James eller Chloéy och den är precis lika speciell som de andra två ❤

Öppen 6-7 cm

Lördagen den 20 mars var det bestämt att James och Chloéy skulle sova över hos Antons föräldrar. Anton och jag hade inga särskilda planer och vi var ärlig talat riktigt trötta på att invänta förlossningsstarten. På kvällen ordnade Anton med middagen och vi hade det väldigt mysigt. Vi gick och lade oss utan förväntningar och utan någon förvarning på vad som skulle ske under det närmsta dygnet…

På natten vaknade jag till en gång och kände av förvärkar. Jag reagerade lite extra för att de kändes lite annorlunda jämfört med de jag hade haft under slutet av graviditeten. Jag lyckades dock somna om igen och anade inte alls att det kunde vara starten på förlossningen. Men sen på morgonen vaknade jag vid fem och kände samma värkar igen. De kom med 10 minuters mellanrum räknade jag medans jag låg kvar i sängen och funderade på om det äntligen hade satt igång. Efter en halvtimme till i sängen bestämde jag mig för att gå till toaletten och väl där kände jag att något rann till. Det var inte kiss. Det var fostervatten kunde jag konstatera för när jag torkade mig var papperet ljusrosa vilket bekräftade den lilla mängden vatten som kommit. Vid den stunden hade jag fått tre olika signaler om att förlossningen var på gång och jag blev genast exalterad!

Jag kände fortfarande värkar med jämna mellanrum och de blev snabbt mer intensiva och kom med 5-10 minuters mellanrum. Vid sex-tiden väckte jag Anton och sa något i stil med ”Idag kommer den älskling”. ”Va” fick jag till svars och Anton blev klarvaken. Jag berättade vad som hade hänt under natten och morgonen och att jag var helt säker på att jag var igång samt att vi behövde ringa till förlossningen. Vi blev båda nervösa och började packa ihop våra saker. Jag ringde till förlossningen och berättade läget, jag var även tydlig med att de skulle läsa i min journal eftersom det stod där att jag skulle åka in tidigt. Vi fick godkänt att komma in på undersökning och det bestämdes att vi skulle äta frukost hemma först, sedan åka in.

Mina värkar blev starkare under den stunden vi var kvar hemma men jag andades igenom dem och stannade upp där jag befann mig för att sedan fortsätta som vanligt igen. När vi hade parkerat bilen vid sjukhuset och klivit ur bilen började värkarna göra mer ont och jag fick svårare att gå. ”Tur att vi åkte in när vi gjorde” tänkte jag. Väl framme vid förlossningsavdelningen fick Anton vänta utanför tillsammans med en annan pappa. De fick inte följa med in försen jag och den andra mamman var undersökta. Jag fick ett eget rum och väntade otåligt på en barnmorska. Väntan var olidlig och jag bröt ihop inne på rummet för att jag kände mig så ensam och jag blev orolig över att min förlossning skulle bli som förra gången när personalen inte tog sin tid till varken mig eller Anton. Som tur var kom de tillslut och undersökte mig. Jag var 6-7 cm öppen och då var klockan halv åtta på morgonen.

Epidural – EDA

Anton fick komma in på rummet efter undersökningen och jag blev inlagd på avdelningen. Nu började det på riktigt! Jag blev tillfrågad om jag ville ha lustgas och jag tackade ja. Det gjorde mycket ondare vid denna tiden och vi pratade redan då om jag ville ha bedövning. Det var något som också stod i min journal även fast det inte var tvunget men jag ville åtminstone få frågan i rätt tid. Jag sa ja till epidural och de ringde efter läkaren. Vid halv nio på morgonen hade jag fått ryggbedövningen och den fick mig att slappna av på ett helt annat sätt mellan värkarna. Så himla skönt! Jag var glad över att den fungerade denna gången eftersom den inte bedövade mig alls när de satte samma slags nål i ryggen under förlossningen med Chloéy. Det var en lättnadskänsla att få föda på ett annat sätt.

Mina värkar kom med 2-4 minuters mellanrum och vi kunde se hur de ökade och sakta minskade i styrka på monitorn bredvid mig men de kändes inte smärtsamma längre. Jag kunde enbart känna hur magen drog ihop samt spände sig men inte mer än så. Efter ett tag kom värkarna inte lika tätt längre och bedövningen gav lite motsatt effekt på kroppens indikationer om att föda barn. Förlossningen stannade upp trots att jag var öppen 9 cm vid halv elva på förmiddagen. Den sista centimetern ville inte ge med sig och därför bestämde barnmorskan vi hade fått byta till från natt- till dagskiftet att jag skulle få värkstimulerande dropp. Efter lunch klockan ett satte de igång droppet och det blev genast fart på det hela.

Jag kände fortfarande ingen smärta när värkarna kom men magen spände sig mer och mer och jag kände istället ett tryck nedåt rumpan och underlivet. Det var ett obehagligt tryck som kom med jämna mellanrum och kroppen arbetade på egen hand med att flytta bebisen nedåt i förlossningskanalen men det tog sin lilla tid innan den kom ner där. Jag testade med alla möjliga sätt att hjälpa kroppen och fick bra stöd av barnmorskan och undersköterskan. Bland annat fick jag sitta upp i sängen lutad mot själva ryggen av sängen samtidigt som jag stod på knäna. Sedan fick jag sitta på pilatesbollen som fanns nära tillhands i rummet men efter det ville jag inte testa något annat längre och då bestämde jag mig för att ta av mig nättrosorna och bindan jag hade på mig och bara ligga blottad i sängen och invänta nästa fas.

Jag är helt säker på att bebisen hade varit ute innan klockan elva på förmiddagen om jag inte hade valt epiduralbedövning för jag var som sagt öppen 6-7 cm vid halv åtta på morgonen redan och jag kände hur starka värkarna var då. Bedövningen gav den negativa effekten av att stanna upp förloppet men det positiva var att jag inte hade intensiva värkar som gjorde jätteont vilket jag hade haft under mina andra förlossningar. För att hjälpa min kropp ytterligare gjorde barnmorskan att fostervattnet gick. Det gjorde hon genom att hålla fingrarna vid livmoderhalsen samtidigt som jag fick en värk och på så sätt sprack hinnan och vattnet forsade. Genom den vattenavgången blev både värkarna och trycket jag kände tydligare.

Under hela tiden kände jag att jag kunde behålla lugnet och att det var jag som hade kontrollen. Bedövningen gjorde stor skillnad och fick mig avslappnad i kroppen. Jag hängde med på vad som skulle ske och jag kunde höra vad alla i rummet pratade om, även svara när jag fick en fråga ställd till mig. Jag åt till och med mat mellan varven vilket var något jag inte trodde var möjligt utifrån mina tidigare erfarenheter. Epidural är verkligen en riktigt bra smärtstillande lösning som fungerar när den sätts på rätt ställe! Efter att ha fått erfara hur den dämpar smärtorna man vanligtvis känner när värkarna kommer förstår jag varför många kvinnor älskar den.

Förutom epiduralbedövning använde jag lustgasen vid behov. Men det viktigaste var min andningsteknik och den hade jag tränat på. Att andas djupa, fina andetag och i olika takt beroende på i vilken fas man är i. Genom min kontrollerade andning kunde jag känna mig mycket lugnare och fokuserad vilket gjorde stor skillnad. Jag fick inte de panikkänslorna som jag hade när James skulle födas. Det är dock stor skillnad på hans förlossning och den senaste för det var mycket intensivare när James skulle komma och jag fick inte tid att vila mellan värkarna. Inte så konstigt att det gick så fort den gången. Nu var det en lugnare stämning i rummet, både Anton och jag var nöjda och tillfreds med läget. Barnmorskorna och sköterskorna var underbara och skötte kommunikationen med oss jättebra. Det var guld värt!

Krystfasen

Anton assisterade mig med dricka och mat under hela tiden. Han hade en fåtölj till höger om mig vid sängen och stod upp jämte mig när jag behövde honom. Han ansvarade även för musiken som var igång i rummet på telefonen och den gjorde mig också lugn för jag kunde fokusera på melodierna som spelades istället för det som gjorde ont. Värkarna blev starkare och starkare på grund av det värkstimulerande droppet och trycket nedåt blev väldigt jobbigt. När bebisen hade sjunkit ner ordentligt i förlossningskanalen fick jag börja krysta ordentligt. Innan dess fick jag enbart ”test-krysta” för att se om den kunde sjunka ner av min hjälp men när det inte hade fungerat togs beslutet om att ge mig dropp.

Efter lunch slutade jag äta mellan värkarna, då bad jag enbart om dricka. Efter klockan två gick jag in i mig själv under varje värk, valde bort lustgasen och andades djupa andetag. Det fortsatte jag med under resten av tiden. När man har sådär extremt ont är allting annat oviktigt och just det beteendet, att gå in i sig själv, är ett tecken på slutet av förlossningen. För ju ondare kvinnan får, desto mindre tid är det kvar tills bebisen kommer ut. Klockan var cirka tio i tre när jag började krysta och jag var väldigt fokuserad då. Det var jag under de två sista timmarna under förlossningen. Att få börja krysta med alla kraft var något jag hade väntat på hela dagen. Vi alla trodde ju att bebisen skulle komma ut tidigt på förmiddagen men nu framåt eftermiddagen var det dags för upploppet och det som är mest intensivt under en förlossning enligt mig själv.

Inför varje krystvärk gjorde jag mig redo psykiskt med inställningen om att jag snart skulle få träffa bebisen som härjat runt i min mage under många månaders tid. Jag ville absolut inte vänta mer på att få träffa den och jag var taggad inför varenda krystvärk, även när det gjorde satans ont. För det gjorde det! Att ha smärtsamma värkar är en sak men att faktiskt trycka ut en hel bebis ifrån underlivet är en helt annan. Jag tycker det gör mest ont när huvudet ska ut för det bränns och stramar åt i huden så mycket att det inte går att förklara smärtan som man känner då. Samtidigt som huvudet är fast i en mellan-värld ska man behålla lugnet, inte trycka på för hårt för då kan man spricka och det är väldigt svårt mina vänner.

Huvudet är ute!!

När bebisens huvud nästan var ute sa barnmorskan att hon skulle trycka emot med sina händer under två av krystvärkarna för att det inte skulle gå för fort så under tiden jag hade krystvärkar och tryckte på gjorde barnmorskan motstånd. Nu gjorde det så jädra ont att jag tog tag i undersköterskans hand efter att ha frågat om jag fick hålla i den. Samtidigt höll jag i Antons hand det hårdaste jag kunde och krystade ännu en gång med alla krafter jag hade. Efter den krystvärken pustade jag med små, små andetag och med hjälp av barnmorskans stöttning kom huvudet ut! Då kunde jag slappna av lite. Det krävdes bara en krystvärk till för att få ut livet vi hade skapat lite mer än nio månader tidigare. Barnmorskan var redo och höll i bebisen huvud. När nästa värk kom tog jag mitt sista djupa andetag och tryckte allt jag kunde samtidigt som barnmorskan drog lite i bebisen för att få ut ena axeln först och sedan den andra. Plötsligt kände jag hur trycket i underlivet försvann och att en stor klump for ut ur mig samtidigt som det kom massor av vatten och andra vätskor. Med en svart kalufs på huvudet och en blå-lila kropp samt ett skrik som hördes på långa vägar kom vår andra fina son till oss och lades på mitt bröst. Väntan var äntligen över och vi hade tagit oss igenom ännu en förlossning tillsammans! Så många känslor och tankar på en och samma gång! Det största lyckoruset man kan få kände jag för tredje gången i mitt liv och jag var totalt överlycklig!!! ❤

Direkt efter hans ankomst blev det fullt upp med undersökningar av både mig och honom. Navelsträngen klippte Anton som han har gjort med våra andra två barn. Trots att det hände mycket på en och samma gång kändes det som att allting gick i slowmotion. Det enda som betydde någonting var vår nya bebis och kärleken som vi kände till honom och varandra. Det är som att bli förälskad på nytt. Både förälskad i bebisen men också förälskade i varandra. Det finns inga tankar på allt ont som sker i världen, tvärtom känns allting helt fantastiskt. Jag tänkte på hur mycket jag älskar Anton och hur det kommer sig att det kan bli en hel bebis när två personer älskar varandra. Det var surrealistiskt men samtidigt väldigt verkligt. Jag kände mig som den starkaste människan på jorden. Jag var odödlig och det var ofattbart att jag hade gjort samma sak för tredje gången i mitt liv!!!

De närmsta timmarna efteråt

Liksom efter Chloéy och James förlossning kysste Anton och jag varandra med lyckotårar i ögonen. Mina egna tårar sprutade och jag torkade mig flera gånger på min sjukhusrock jag fortfarande hade på mig. Samtidigt låg jag kvar i samma position med benen särade mot barnmorskan och undersköterskan för det var dags för moderkakan att krystas ut. Efter det kontrollerade de mitt underliv och konstaterade att jag inte hade fått några skador. Sedan var det bara på med nättrosor och en stor binda för det kommer mycket blod under det närmsta dygnet efter en förlossning. Det är också viktigt att kunna kissa så snart som möjligt efteråt och jag har alltid varit lika nervös inför det momentet.. Medan Anton stod och bytte blöja på vårt nya tillskott som hade bajsat överallt gjorde jag ett försök att själv ställa mig upp för att gå till toaletten. Det gick över förväntan och jag stapplade fram till Anton först för att assistera honom. Jag märkte dock ganska snabbt att jag inte orkade stå upp särskilt länge så jag började gå mot toaletten.

Väl där satte jag mig nervöst ner på sitsen och försökte slappna av. Jag kunde inte få mina reflexer eller muskler att lyssna på mig så tillslut testade jag att stå hukad i duschen vilket hjälpte lite grann. Men jag fick ändå tömmas med kateter för att vara på den säkra sidan. Det var skönt att slippa tänka på kisseriet under några timmar framöver och jag placerade mig i förlossningssängen igen. Barnmorskan som hade ansvarat för mig frågade hur min upplevelse hade varit, om det hade blivit som vi hade önskat enligt förlossningsbrevets anteckningar. Jag svarade att jag var jätte nöjd och att de hade gjort ett superbra arbete med oss allihopa. Både Anton och jag var mer än nöjda och vi tackade dem för allt de gjort, särskilt kommunikationen mellan oss och dem under hela dagen. De gav oss feedback tillbaka och sa bland annat att vi också hade gjort ett bra jobb, på olika sätt såklart.

Efter att bebisen hade blivit undersökt fick vi in förlossningsbrickan på rummet som bestod av mackor, cider och varm choklad. Samtidigt som vi åt och drack och firade ringde vi våra familjer i videosamtal för att visa upp vårt mästerverk. Alla grattade oss och hälsade så gott. Chloéy och James som befann sig hos sin farmor och farfar fick se sin lillebror på videosamtal också den kvällen. Dem ringde vi upp allra först! De reagerade inte så mycket över telefonen men det är inte lätt att hantera en sådan stor händelse. Samma kväll kom Anton och hämtade hem båda två för han fick inte stanna över natten i och med restriktionerna som gäller på sjukhusen. Vi fick tre timmar tillsammans i rummet där förlossningen hade ägt rum, sedan förflyttades jag till Familje-BB där jag fick ett nytt rum som ingen annan mer än personalen fick besöka.

Sammanfattning

Att ha fött med smärtlindring var det bästa beslutet jag tagit och det gjorde ingenting att mitt beslut om epiduralbedövning drog ut på tiden för mitt val gjorde även att jag kunde känna mig lugn och avslappnad under hela förloppet ända in till den sista krystvärken! Jag hade definitivt valt att genomgå exakt samma förlopp igen om jag hade fått chansen. Bedövningen tillsammans med personalen och Anton vid min sida hela tiden gjorde förlossningen komplett. Alla var precis där jag behövde dem och Anton stod bredvid mig varje gång jag bad honom. Han var hela tiden närvarande och redo för nästa sak som skulle ske. Han peppade, hejade, kramade, pussade och spred sitt eget lugn i rummet med den fina personligheten han har.

Jag älskar min familj så otroligt mycket att det inte går beskriva alla känslor. Det pirrar i kroppen och jag ryser till ibland när jag känner mig extra lycklig. Jag kan inte fatta att mitt liv har blivit såhär, fyllt av tre barn och en sambo. Att se Anton med våra barn är ett lycko- samt kärleksrus bara det. Att sedan få se hur våra äldre barn omfamnar en helt ny människa i familjen och tar honom under sina egna vingar gör mig tårögd. Det finns inget större att vara med om än när ett barn föds och jag är SÅ lyckligt lottad som har fått chansen att vara med om detta tre underbara gånger!

❤❤❤

21 mars 2021

Klockan 16:17

50 cm lång

3794 gram

❤❤❤

PÅVÄG TILL SJUKHUSET

IMG_2552

IMG_2553

HÄR ANDAS JAG GENOM EN VÄRK STRAX INNAN DE GER EPIDURALBEDÖVNING

IMG_2566

TRYCKET NEDÅT ÄR PÅFRESTANDE NÄR DENNA BILDEN TAS OCH JAG HAR BÖRJAT GÅ IN I MIG SJÄLV..

Fotogenic_23f84587-56de-4ae0-88cd-55c433085372

MITT ANSIKTSUTTRYCK SÄGER DET MESTA HÄR. JAG KÄNDE EN LÄTTNAD ATT FÖRLOSSNINGEN VAR ÖVER OCH ATT SMÄRTAN HADE ERSATTS MED MASSA KÄRLEK SAMT LYCKA ❤

Fotogenic_6c26c057-ce04-4f5d-b9ef-3a41ed81ed36

STOLT PAPPA (OCH EN FOKUSERAD MAMMA HAHA)  ❤

Fotogenic_2677e086-e27c-4a09-a36f-12990a78e365

IMG_E2614

NÖJD MAMMA OCH NÖJD BEBIS ❤

IMG_2608

IMG_2623

NÄSTA DAG PÅ FAMILJE-BB

DSC03227 DSC03229

Kommentera

Kroppen efter förlossningen

Nu har det gått mer än en månad sedan lilla Tyler föddes. Det känns som han har funnits hos oss i ett halvår minst för han är så självklar i vår familj. Under de första två veckorna var jag väldigt svag och i behov av återhämtning hela tiden. Jag var pigg i huvudet men kroppen sa åt mig att vila. Min kroppshållning var dålig och jag var öm i magen och bäckenbotten samt underlivet. Jag hade hemorrojder som gjorde fruktansvärt ont men som tur var hade jag inga stygn eller sprickor i underlivet från förlossningen och det är jag väldigt tacksam för. Jag har genomgått tre förlossningar utan att spricka på någon av dem vilket inte är så vanligt. Tvärtom är det vanligt att spricka och behöva sy ett par stygn.

När man har fött barn är muskulaturen i magen svag, både när man fött vaginalt och när man genomgått kejsarsnitt. Det är dock på två olika sätt men jag vet bara hur det känns efter en vaginal förlossning och det är som att musklerna har blivit förslappade. De lyssnar inte riktigt på signalerna man ger dem och de stöttar inte kroppen på samma sätt som innan. Samma sak händer med musklerna i underlivet för de som föder vaginalt och jag upplever det som att något ”saknas” där nere. För en del kvinnor kan det vara svårt att hålla tätt också men det problemet har jag inte haft.

För mig har kroppen varit mer svag nu efter en tredje förlossning. Återhämtningen har tagit lite längre tid jämfört med de andra två gångerna och jag har tagit det extra lugnt. Jag har fortsatt att inte bära för tungt och jag har inte sprungit omkring när jag har lekt med barnen. Jag kommer inte börja träna försen jag har träffat barnmorskan på efterkontrollen som sker 6-8 veckor efter man har fött. De rekommenderar alla att vänta tills efterkontrollen med all träning förutom promenader och jag har följt det rådet varje gång. Den enda träningen jag utför nu är just promenader och det räcker långt. Men jag har tagit det lugnt när jag går också för att jag har behövt träna upp min hållning i ryggen bland annat. Under de två första veckorna var det särskilt svårt men nu efter mer än en månad klarar jag av långa promenader utan att känna mig helt slut efteråt.

Eftersom underlivet blir ömt och svullet efter en vaginal förlossning kan det kännas obehagligt att hosta, nysa, hoppa och gå korta sträckor. För mig har det alldeles nyligen börjat kännas okej att nysa igen men innan dess har jag hållit igen. Den första veckan efter förlossningen var det väldigt svårt och ansträngande att gå korta sträckor så jag satt mycket. Men det är ändå viktigt att röra på sig för att stärka musklerna, dock tror jag det bästa är att göra det i lugn takt och det viktigaste av allt när det gäller eftervård är att lyssna på sin egen kropp. Alla fungerar olika och vi läker också olika. Och trots att man har läkt fort efter sin första förlossning exempelvis, kan det ta längre tid efter sin andra eller tredje som för mig i detta fallet.

Min fokus har hela tiden varit barnen. Alla tre barnen. Inte min kropp. Tyler har gått först många gånger och det beror mestadels på att han är precis ny men också för att jag ammar honom och behöver vara med honom av den anledningen. Nyfödda behöver mycket omvårdnad också så det är inte konstigt att Chloéy och James får mindre uppmärksamhet. Än så länge verkar de inte ta illa upp av det men ibland ser jag tendenser till att Chloéy blir ledsen eller sur över att jag och Anton inte kan vara med henne lika mycket. Så kommer det vara nu och det är bara någonting vi alla måste anpassa oss till.

Något som jag tycker har varit jobbigt och fortfarande tycker är jobbigt nu är att mer än hälften av mina kläder inte passar mig. Jag går mestadels omkring med mjukiskläder och de allra bästa plaggen lånar jag av Anton! Jag lånar till och med hans kalsonger nu för tiden vilket jag aldrig har gjort tidigare. Men hans kalsonger är så mycket skönare än mina egna trosor just nu så jag tänker fortsätta med det tills mitt midjemått och min rumpa har minskat i storlek något. Som ni vet har jag rensat här hemma och då rensade jag även min egen garderob vilket fick mig att inse hur lite av kläderna jag har som passar för tillfället. Det positiva är att jag kommer kunna använda nästan allt igen om några månader men det tråkiga är att jag inte har särskilt mycket att välja på nu. Därför blir det enklast att bara ta på mjukisbrallorna och Antons pösiga t-shirts. Det är även knepigt att hela tiden tänka att jag ska ta på mig en topp som är amningsvänlig. Jag har inte handlat på mig massor av amningskläder för de varar inte föralltid. Istället tycker jag det är bäst att i sådana fall köpa plagg jag kan ha användning av senare. Till exempel sådana man kan knäppa upp vid bysten eller överdelar som har mycket stretch i sig. Just överdelar är någonting jag behöver köpa flera utav och framöver kommer jag spana efter smarta toppar och t-shirts som jag kan ha användning av i framtiden också. Om ni har tips på några särskilda får ni väldigt gärna komma med dem!

För det mesta känner jag att min kropp har läkt väldigt bra. Jag känner mig ”normal” och som mig själv förutom alla extra kilon jag besitter. Men det är någonting som försvinner med tiden och det är inte mitt fokus alls. Som sagt ligger fokusen på barnen, även på Anton och vår relation. Det krävs mycket planering och prioritering för att få tiden att räcka till allt och alla. Vissa dagar blir kaos men andra dagar blir perfekta. Det är precis så det är att vara mitt inne i familjelivet och jag älskar det fortfarande trots dess brutala vändningar ❤❤❤

På bilderna kan ni se hur jag ser ut nu, sex veckor efter förlossningen. Magen finns kvar och det ser ut som att jag är gravid i fjärde månaden ungefär men så är det och det gör mig ingenting. Det hjälper inte att hetsa kring kroppsideal för min kropp är min kropp och den tar den tiden den behöver. Vissa mammor har ingen mage alls efter en förlossning men det allra vanligaste är att det blir en ”gravidmage” över som hänger med ett tag efteråt. Bristningar har jag många av, både på benen och vid höfterna samt på brösten. Denna gången fick jag även några bristningar på magen och samtliga är påminnelser om att jag har burit på tre underbara liv i min kropp. Jag är så otroligt förundrad över hur ett barn kan växa inuti en kvinnokropp och att min kropp har bakat tre barn i en och samma livmoder. Livets början är fantastisk och väldans häftig!

20210503_104046 20210503_104055

Kommentera


Elefantfamiljen

Hej på er!!

Denna helgen har vi bland annat varit hos Antons föräldrar, vi har handlat och vi har haft besök av barnens kompisar från förskolan (en kompis var). Det känns som att helgen har varit lång men fylld med mycket lek. Vädret går fortfarande inte att lita på men vi tar tillvara på de solstrålarna som kommer och då brukar vi gå till en lekplats. Tyler gillar att åka i vagnen också vilket gör det enklare när vi tar oss någonstans.

Chloéy och jag var en runda på stan i fredags. Hon har velat köpa några särskilda saker under ett tag och jag har haft dåligt samvete över att vi inte har umgåtts tillsammans bara hon och jag. Ansvaret ligger helt på mig och jag har tänkt tanken varenda dag under några veckor och äntligen blev det av! Tyler var med men han låg i vagnen och sov hela tiden. Chloéy köpte många klädesplagg hon länge velat ha och jag tipsade och tyckte till om allting. Hon var super nöjd med sina köp kan jag lova och det gjorde mig väldigt glad över att se henne så glad och nöjd också ❤

Under tiden som Chloéy och jag var iväg åkte Anton med James och utförde ärenden. Det var inte lätt för James att ge med sig att åka iväg utan mig och Tyler. Han var riktigt ledsen över det faktiskt. Jag fick övertala honom att åka med Anton och tillslut var det okej och tårarna slutade rinna. James har blivit väldigt fäst vid Tyler och det är super gulligt tycker jag men det blir jobbigt för James när han inte kan vara med Tyler hela tiden. Det märks tydligt att han är storebror och han har börjat ta den rollen på fullaste allvar. Han tittar alltid till Tyler och vill ha koll på honom vart han än är. Han vill veta om han sover, äter eller ligger i någons famn. Han håller i honom 1-2 gånger per dag och kramar om honom minst 10 gånger per dag. Han glömmer aldrig att säga godmorgon eller godnatt. Han är verkligen den bästa storebrodern ❤

Igår berättade Anton att både James och Chloéy hade sprungit iväg och stängt om sig när Tyler började skrika högt. De satt vid ipaden och kunde såklart inte höra något. Jag bara skrattade åt det för precis så är det när man har yngre syskon. Man springer och gömmer sig ibland haha!

Apropå höga ljud… För ett tag sedan fick vi klagomål från en granne att vi låter högt om dagarna. Detta var under perioden när både Chloéy och James var hemma mer under min graviditet. Vi brydde oss inte om klagomålen som var väldigt löjliga eftersom det var på dagtid. Det är ju inte emot reglerna. Så länge de är lugna senare på kvällarna kommer vi inte ta åt oss. I helgen har det gått flera flyttlass i hyreshuset vi bor i. Vi har fått tre nya grannar. En av dem mötte vi utanför vår dörr och då började vi prata lite. Hon skulle få tillskott efter sommaren och hade sina systerbarn på besök. Jag sa att vi hörde att det var barn ovanför oss för det låter när man stampar i golvet trots att det är betong. Då berättade hon på ett komiskt sätt att de nog väl hade hört oss också. De kallade oss för elefantfamiljen. HAHA! Elefantfamiljen?! Då måste vi verkligen låta mycket tänkte jag men det är mest James och Chloey som springer omkring hemma. Vi kan inte förbjuda dem att göra det… grannen tyckte ändå det var okej eftersom det inte lät på kvällstid och hon sa att hon förstod att barn inte kan sitta stilla hela tiden. Skönt att hon känner så. Men Anton tog lite illa upp fick jag veta senare. Han vill inte vara en granne som andra stör sig på. Det förstår jag men jag bryr mig inte lika mycket. Vi hoppas att det inte sprids dåliga rykten om oss bara.

I förra inlägget skrev jag att vi har rensat i förrådet. Rensandet har fortsatt in till hemmet och vi har slängt ut massor som vi inte använder eller ej behöver. Jag älskar att rensa! Det känns så bra i mitt inre kontrollbehov som jag ofta lägger åt sidan i och med att jag är mamma till tre barn och därför blir det omöjligt att ha ordning på allting hela tiden. Men jag mår som bäst när det är ordning och reda. Anton också. Det är verkligen skönt att vi är likadana där. Ibland tycker jag t.o.m. att Anton är snäppet värre. Men det kan han få vara. Det är många män som inte bryr sig om ordning och reda över huvud taget så jag har hellre en man som är raka motsatsen ❤

Hoppas ni får en bra start på den nya veckan, kram till nästa gång 🤗

20210426_190918 20210426_184149 20210429_064956 20210502_150037

Kommentera

Mammahjärtat svämmar över

God morgon alla läsare ❤

Har ni haft en bra helg? Det har vi! Ännu ett besök från min familj har ägt rum, denna gången var det pappa och Fia samt mina småbröder Mavi och Aslan (2,5 år gamla) som besökte oss. Vi grillade och umgicks hela lördagen och barnen höll sig sysselsatta nästan hela tiden. Det är väldigt intensivt med många barn på samma yta under många timmar men det fungerade jätte bra. Vi var väldigt trötta på kvällen när de hade åkt haha men vi gör så gärna om det igen!

20210424_104312 20210424_104425 20210424_104509

Under gårdagen var vi hemma hos Antons föräldrar på middag. Innan dess rensade vi ut bland kläder och dylikt vilket jag hade påbörjat två dagar innan det. Tanken var absolut inte att rensa men jag var uppe i vårt förråd för att enbart lämna några saker men sedan var plötsligt allting i förrådet utplockat och jag satt mitt bland alla kläder och saker och försökte få ordning på allt. Nog blev det ordning men framförallt har vi slängt och skänkt en hel del. Det känns alltid bra när någonting som är i bra eller okej skick kan återanvändas eller återvinnas, därför är vi noga med att åka till återvinningscentralen med våra gamla saker och kläder. Det som är i väldigt bra skick sparar vi, vi har ju även sådant som betyder lite mer och som vi inte vill göra oss av med.

Chloéy går på dans varje söndag numera. Hon bytte från fotboll till dans för att fotbollen inte alls var så bra som vi hade trott. Både James och Chloéy gick på fotbollsträning tillsammans men det vi inte visste var att det inte fanns någon ordning i lokalen och det blev inget spel alls. Av en händelse kom Anton för att hämta barnen något tidigare och fick se hur kaosartat det var inne i lokalen. Föräldrar får inte vara med och titta på träningen nu när det är corona, enbart hämta och lämna så när Anton hämtade blev han förvånad över hur illa fotbollsträningen sköttes. Både James och Chloéy fick välja om de ville byta till något annat och det var bara Chloéy som sa ja, James slutade på fotbollen. Båda två gillar att dansa väldigt mycket men James kände inte för det denna gången. Chloéy dansar tillsammans med barn som är mellan 6-8 år och det är på en helt annan nivå än vad fotbollen var. Det är så roligt att de tycker om att gå på aktiviteter men vi hoppas James kan börja på någonting annat snart istället!

Mitt mammahjärta svämmade över igår efter jag hade lämnat Chloéy vid danslokalen. Jag tittade på henne på håll och insåg hur stor hon har blivit och att jag inte hänger med i hennes utveckling som har satt fart ordentligt under det senaste halvåret. Jag blev så känslosam och hade storgråtit om ingen annan varit där. Istället försökte jag hålla tillbaka tårarna samtidigt som jag gick mot bilen för att köra hemåt, det gick väl sådär kan jag erkänna. Men tänk att hon fyller 6 år i sommar och att jag blev mamma för första gången för snart 6 år sedan! Det är helt otroligt och jag kan inte fatta att det har gått flera år.

Nu sitter jag i soffan hemma och är trebarnsmamma. Det känns helt surrealistiskt ibland men samtidigt är det så häftigt och mysigt, även tufft och svårt vissa perioder. Efter varje period av kaos kommer alltid en period av ett lugn och då mår vi alla som bäst. Just nu har vi haft det relativt harmoniskt skulle jag säga. Tyler är lite mer än 1 månad gammal och vi förstår honom väldigt bra och barnen har tagit emot honom på ett väldigt fint sätt. Anton och jag har börjat komma in i nya rutiner och det har också gjort att det har blivit lugnare hemma. Amningen fungerar mycket bättre vilket har gjort att Tyler är mer nöjd, även jag som inte behöver stressa eller ha ångest över det. Amning är aldrig enkelt, det krävs väldigt mycket tålamod för att verkligen få en fungerande amning som är bra för både mamman och barnet. Det är absolut inget som är självklart och det har det inte varit för mig denna gången heller.

Mina studier har fått väldigt lite uppmärksamhet den senaste tiden. Dock har jag redan fått betyg på en av kurserna och trots att jag inte lagt ner särskilt mycket tid har jag klarat mig väldigt bra med bra betyg. Studierna kommer sist i turordning nu och trots att jag är väldigt plikttrogen och gärna vill färdigställa allt jag påbörjar har jag fått lägga det dåliga samvetet åt sidan. Familjen kommer alltid först ❤

 20210419_065135

En liten Chloéy för flera somrar sedan ❤❤❤

Chloéy 3 år (21)

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna