Välkommen till mammaochpappablogg! I vår familj är det jag – mamma Julia, pappa Anton samt våra två hjärtegryn Chloéy 2,5 år och James 1,5 år. Vår vardag är hektisk och vi delar ofta med oss av erfarenheter kring familjelivet utan filter! Alla är välkomna hit, hoppas ni tycker om bloggen och allt vad den innehåller :) KONTAKT OCH SAMARBETEN: julia_sandberg94@hotmail.com

Annons

Småprata är skitsvårt

Inatt har barnen och jag sovit hos svärföräldrarna. Senast jag sov över här var för flera år sedan när Anton och jag hade flyttat tillbaka från Stockholm. Vi mellanlandade här innan vi fick lägenheten där jag blev gravid med Chloéy och där Chloéy bodde med oss de första 4 månaderna i hennes liv.

Jag har sovit skitdåligt haha och det händer sällan men jag tror inte att det beror på att jag sov obekvämt för det är jag van att göra. Jag hade många tankar som snurrade så jag vaknade en gång i timmen och vred på mig. James och jag somnade om i soffan vid 6 på morgonen och Chloéy kom in vid 7,30 vilket är ganska lagom men jag måste säga att jag är helt slut i kroppen och knoppen. Igår kväll satt jag och pluggade sent, ikväll ska jag göra detsamma men jag ska även förbereda inför födelsedagsfirandet för Anton imorgon.

Jag borde definitivt få in bättre rutiner för jag borde inte studera på helgerna men det är särskilt svårt när det är grupparbete och jag tror faktiskt det är det värsta jag vet näst efter att göra muntliga redovisningar. Jag arbetar bäst när jag får göra det själv och jag tycker inte det är särskilt roligt att samarbeta och så har jag känt sedan tidig skolålder. Jag måste i och för sig ”lära mig” att samarbeta inför kommande arbetsliv för kollegor finns det på de flesta arbetsplatser och jag kommer ju inte bli chef från dag 1 och det är väl inte först då som jag slipper att behöva bevisa vad jag går för i gruppsammanhang för då ska annat bevisas.

Sedan jag började studera i höstas så har jag märkt att min sociala förmåga är ganska dålig. Jag tar sällan initiativ och jag måste ofta tvinga mig själv att prata för jag pratar helst när jag har något att säga, småprat är skitsvårt och jag gör det ofta obekvämt och stelt haha men tur att jag vet om det. För det mesta är det andra människor som tycker att det blir jobbigt för jag drabbas inte av att inte prata, jag tycker om det men när någon försöker få igång en diskussion och jag gång på gång släcker samtalen helt och hållet så ger de flesta upp och för mig blir det mest en lättnad. Jag kanske låter som världens tråkigaste person nu haha? Jag måste försvara mig och säga att jag är bästa på att umgås på tu man hand för det är då jag öppnar mig och slappnar av. Det finns en anledning till att jag aldrig har tyckt om att tillhöra grupper och gruppgäng oavsett om det handlar om arbetsliv, skola eller privat – jag trivs inte med det och det är nog av flera anledningar. Jag tycker inte om att vara till lags för flera personer och hela tiden behöva anpassa mig till hur andra gör och vill ha det när jag kan göra precis som jag själv vill på ensam hand och vara social när jag känner för det istället för att tvinga fram konversationer. De flesta människor klarar inte av att vara ensamma på det sättet som jag är och tycker om att vara men människan i sig är en social varelse så det är jag som är udda men det har jag inget problem med. Jag delar nästan allt med Anton, jag säger nästan för jag behåller såklart ”hemligheter” som andra förtror mig med om ni förstår och så länge det inte berör Anton eller skadar på något vis så finns ingen anledning att dela vidare.

Eftersom jag är dålig på att vara social så är jag inte bättre på att hitta nya vänner och knyta nya kontakter så ibland känner jag mig ensam för att jag inte har kompisar och nu tycker ni nog att jag låter som en jätte tragisk person men jag har inte hittat någon som står ut med den jag är om man inte räknar med Anton då för han står ut med allt! Anton är min bästis helt klart men vem ska jag snacka skit om honom med? Alla partners har perioder när det går lite sämre med olika saker och när Anton och jag har det tufft så är jag i behov att prata av mig men jag har ingen som sitter i samma sits riktigt. Bara faktumet att det är 11 månader mellan James och Chloéy gör att vi får en stämpel på oss plus att vi ”bara” är 24 år och fick förstfödda när vi var 21 år vilket jag inte tycker är så konstigt men desto ovanligare är det i storstäderna. Jag har inte hittat en enda som faktiskt tar sig tid att träffas även när man har haft en skitdag eller en hemsk vecka, men är det inte då man behöver komma iväg och prata av sig? Behöver jag tid för att komma ut så tar jag mig den tiden och det kan vara svårt för att Anton arbetar till 19 varje dag men det är inte omöjligt så det betyder att det går och varför ska man inte ta chansen då? Jag tar chansen och säger jag nej så vill jag oftast vara hemma eller så går det verkligen inte ihop sig. Jag är en av de som är i behov av egentid och behöver ladda batterierna utan barnen och där får alla tycka vad de vill för huvudsaken är att alla gör som de vill så ikväll ska jag hem till en studiekamrat och plugga även fast det är lördag!

KRAM!

20180216_154235

Annons

Jag ser mig själv

Chloéy 2 år och 7 månader:
”Nu tittar du på mig lilleboo, du få inte göla så”
Så håller hon varsin hand om James små kinder så att han tittar henne rakt in i ögonen.
En sekund senare råkar hon se sina fingrar som var målade med nagellack och byter genast tema till
”Kolla lilleboo, jag har målat naglarna”

Alltså jag vet inte hur många gånger per dag som jag flinar, småskrattar och skrattar för att barnen men särskilt Chloéy säger så roliga, ibland mogna men barnsliga saker. Hon verkar vara så förståndig och helt plötsligt har hon börjat säga tack hela tiden och vi har legat på i många veckor med att barnen ska säga tack och i två dagar har Chloéy sagt tack till allt.  Varenda sekund är hon på James och ska säga åt honom vad han ska göra och vad han får och inte får göra som att hon är hans mamma. Just idag bad jag båda barnen städa deras rum och Chloéy började snällt städa utan protest medans James drog ut sitt täcke, kudde och snuttefilt till vardagsrummet för att mysa. Hon städade verkligen ordentligt och ena sekunden var hon bakom dörren och donade, nästa låg hon under sin säng och plockade haha. Sedan när James kom in för att leka fick han absolut inte röra en enda leksak och då sa hon bestämt att han inte fick leka för att hon städar. Jag försökte övertala henne om att ge honom en leksak men det slutade med att jag fick ta ut James för jag ville ju berömma Chloéys beteende den här gången och inte låta James stöka ner.

Det händer väldigt ofta att jag stannar upp och frågar mig själv om inte Chloéy gör precis som jag. Hennes beteende är väldigt likt mitt eget och det är nästan läskigt när jag ser det ibland och jag får tillbakablickar från när jag var liten och så går det upp ett och ett annat ljus för hur jag förmodligen beter mig för tillfället. När jag har perioder med mindre tålamod så tenderar jag att höja rösten mot barnen och det märks redan första dagen och Chloéy försöker överrösta mig och spänner ögonen i mig medans hon säger åt mig något. Herregud tänker jag, gör jag verkligen så? Ja det gör jag och då ändrar jag mig ganska snabbt och då gör barnen det också. Är det inte häftigt att våra barn härmar oss varenda dag för att de en dag ska kunna vara helt självständiga och hantera alla möjliga situationer? Det är både häftigt och läskigt för tänk så mycket som kan gå fel! Jag kan inte ändra beteende när de är 20 och förvänta mig att de förändras utan de viktigaste åren är de tidiga åren tror jag och därför försöker jag anpassa mig till hur barnen reagerar som när jag märker att de skriker för att jag skriker så det är tur att jag är medveten om att det beror på mig ibland och inte bara på trotsåldern.

 När jag är arg säger jag ”nu är jag arg på dig Chloéy/James för att du….” så tror ni inte att den lilla donnan Chloéy säger likadant när hon är arg. ”Jag är arg nu” och så gör hon sin allra suraste surmun som får mig att tycka att hon är världens sötaste. När jag säger åt James att han inte får göra något så är Chloéy där direkt för att berätta för James att han gör fel vilket inte är helt okej för mig för det är jag som bestämmer vad som händer och vad som ska sägas men hon kan liksom inte låta bli när det gäller honom för hon testar väl mina metoder på honom haha.

Jag är så tacksam över mina barn och jag  kan ärligt säga att jag både hoppas och önskar att vi får ett till syskon till barnen om några år (absolut inte nu)! Jag tycker att det är så mysigt att sitta i soffan och hänga med dem, att gå ut och leka när vi har rätt kläder på oss, att ta en fika eller äta ute för att vi sällan gör det, springa runt och jaga varandra i lägenheten tills någon trillar och vi måste lugna oss, morgonmysa i sängen eller mitt i natten om någon av dem kommer in till oss och somnar tätt bredvid. Jag tycker det är jätteroligt att pyssla med Chloéys hår och att jag otroligt nog FÅR sätta upp det  i tofsar, med spännen och alla möjliga små krimskrams hon ska ha på sig. Även James får sig ett och ett annat spänne och ett gummiband i håret men han är hemskt håröm så även fast han vill så ångrar han sig när jag tar honom i håret så istället går han runt med 766544 armband på samma arm och är supernöjd haha!

Det ska verkligen bli spännande att se vilka egenskaper barnen får framöver och vilka de tar efter mig och Anton, vi har så mycket att se fram emot<3

20180123_101338 20180105_154642

Annons

Kärleksgnistan

Känner ni er alltid ”upp över öronen” förälskade eller kära i era partners? Jag skulle gissa på ett nej på den frågan. Det är näst intill omöjligt att gå runt och vara utomordentligt kär hela dagarna, särskilt för Anton och mig som har 10 års jubileum detta året. Jag tror inte att jag hade orkat vara kär och fnittrig under alla dessa år för det är inte alltid så roligt att vara kär heller när jag tänker efter. Jag vet hur nervös och pirrig jag var så fort jag tänkte på Anton i början av vår vänskap som blev ett förhållande med två barn och allt som hör till. Idag blir jag nervös när han står utanför toaletten när jag gör nummer 2, och pirrig blir jag när jag ser vissa egenskaper i honom som inte alls fanns där när vi träffades men som jag är attraherad av.

Jag tycker det är skit svårt emellanåt att ha ett tipp topp förhållande. Vi har så mycket annat att tänka på och till 80% handlar det om barnen och de övriga procenten handlar om jobb och skolarbete. Inför tentor så går jag i dvala i 1-2 veckor och är inte alls rolig att umgås med och Anton gömmer sig bakom datorn och spel när det är något särskilt. Trots att vi får dela helgerna med varandra och flera kvällar i veckan så känns allt så vardagligt och icke romantiskt. Ibland kollar vi på en film, ibland spelar vi ett spel och ibland äter vi en mysig middag tillsammans men vad är det som fattas? Ingen av oss har lyckats lista ut det men vi är båda överens om att kärleksgnistan har lagt sig men det har hänt flera gånger under våra 10 år och varje gång beror det på något specifikt och samma sak återkommer sällan.

Jag har ett hum om vad det kan vara för min del och det är mina minipiller för de har spökat i min kropp länge och sedan förlossningen med James så har jag aldrig legat på en normal nivå i mitt välmående. Imorgon torsdag har jag en bokad tid till vårdcentralen i hopp om att de kan hjälpa mig för sesammottagningen har inte hjälpt alls efter byte av piller 3 gånger! Jag tror starkt på att preventivmedlen påverkar humöret och hela kvinnans humör och livsgnista. Jag är starkt påverkad vissa perioder och livet känns betydligt tuffare då och jag känner mig ofta nedstämd så kan det bero på hormonerna och tillskottet av dessa som bara blir för mycket?

För Antons del är det nog inget särskilt problem med kärleksgnistan men han påverkas av mig så när jag bemöter honom med en snäsig kommentar så har inte han lust att vara trevlig heller men det bästa med Anton de gångerna är att han verkligen försöker vända mig och mitt humör genom att fortsätta vara trevlig och ibland fungerar det men ibland orkar jag inte med det och då går han över till samma beteende som jag själv använder mig utav – den envisa tjurigheten. För det mesta så lyckas han hålla sig i schack och låter mig vara tjurig istället för att trigga mig så att jag får vara tjurig ifred och ibland är det just precis vad jag vill göra – tjura efter en lång och jobbig dag med barnen…

Igår kväll satt jag i sängen och läste när Anton kom hem från jobbet och det första han gör efter att han klätt av sig ytterkläderna är att gå och säga hej till mig med sitt fina leende, det gör han varje kväll. Då pirrar det faktiskt lite i mig för jag saknar honom om dagarna och det är både skönt och mysigt när han kommer hem igen. Han satte sig i sängen bredvid mig medans jag läste och tittade på mig ordentligt och berättade hur fin han tycker att jag är. Jag flinar till och berörs inte så mycket för jag får höra det ofta men Anton tittar inte bort, han fortsätter titta på mig samtidigt som han ler och säger att han tycker att jag är fin varje dag han kommer hem efter jobbet och att han är lyckligt lottad över att ha en så snygg flickvän/sambo. Då tar jag åt mig komplimangen och jag känner mig så tacksam över att jag har en sambo som tycker om mig så mycket som han gör och det märks så tydligt på hela Anton och en sak jag alltid har varit säker på är att hans kärleksgnista för mig hela tiden finns där för det är ingen i hela världen som älskar mig på det sättet som han gör<3

Annons

Oväntade utgifter

Är det bara vi som råkar ut för dessa hemska utgifter som alltid kommer när vi minst anar det? Jag tror inte det va men ingen verkar prata om dem och det kanske är för att de tar så hårt ibland? Häromdagen bytte en VVS kille handfatet hemma hos oss och den kostnaden ligger på 1800 kr och då får vi bara 300 kr av försäkringsbolaget… Så tråkig utgift och så oväntat för vet ni när vi anmälde sprickan i handfatet som vi inte har någon aning om hur den kom dit? För tre månader sedan minst och sedan ringer de mitt i veckan och säger att de ska byta ut det utan att ens förvarna, jag fattar inte. Det tråkigast är faktiskt att vi inte vet hur skadan uppkom alls men jag gissar på att barnen har något med det att göra men vi har inget trovärdigt vittne haha!

Den allra tråkigaste och mest ovälkomna utgiften hos oss är sådana som har med BILEN att göra. Nu har vi en mycket fräschare och nyare bil och det har definitivt blivit färre oväntade utgifter sedan den kom in i bilden men för ett par veckor sedan fick vi ett hum om en första repareringsutgift: backsensorerna. De slutade fungera när det blev minusgrader utomhus och det blev tyvärr inte bättre när plusgraderna kom och nu var det så många minus som -8 när vi körde hem från Antons föräldrar ikväll så jag förstår att sensorerna slutar fungera men samtidigt kan man tycka att de borde klara av upp mot -10 grader. Det är något vi ska åtgärda men som tur är så är det inte akut för backsensorer kan vi leva utan, det gjorde man hur många år som helst innan någon smart människa uppfann dem. Jag stör mig såklart på att de inte fungerar och mitt ordningsamma jag skriker att jag ska lämna in bilen så att jag kan checka det på min lista så nästa vecka får Anton fixa det för det brukar vara jag som donar med allt sådant 😉

Jag hoppas ni har haft en grym helg, vi har mest umgåtts och hängt med en kär vän, med varandra och med Antons föräldrar ikväll då. Vi hörs nästa vecka, kram <3

 20180204_14564520180204_145658 20180204_164839 20180204_164823

Annons

Jävligt deprimerad under vinterhalvåret…

God kväll alla läsare!😀

Idag har jag utnyttjat första delen av dagen med att plugga ikapp inför nästa vecka och den resterande tiden använde jag till att storhandla i fyra olika butiker för att vara exakt. ÖB, Maxi, Coop och Kvantum! Jag var ute efter olika erbjudanden och det medför en himla massa körande och jag orkade egentligen inte men jag är inte rätt person för att avbryta sådana slags ”missions”. Oturligt nog hamnade jag mitt i rusningstrafiken så innan sista stoppet fick jag hämta barnen från förskolan och låta dem följa med till Kvantum där jag handlade den större delen av sakerna på listan. Jag är nöjd med mina köp iaf och samvetet känns bättre när jag handlar på erbjudande och inte slänger ut onödiga pengar😊

Apropå dåligt samvete så kom jag att tänka på en sak angående mitt godis och kakätande. Jag äter något onyttigt varje dag och det som slog mig när jag bar hem de tunga matkassarna, barnen, barnens väskor, min väska och James vinterkängor med hundskit undertill var att det endast är på fredagar och lördagar som jag inte har dåligt samvete över att äta onyttigt. Resten av dagarna tar det emot och jag tänker att jag inte borde osv och det är nog fler än jag som känner så. Konstigt att det måste vara en speciell dag för att det ska vara okej att äta godis och annat snacks men samtidigt så behöver vi något att gå efter för att inte vräka i oss varenda dag för det är ju inte bra. Jag brukar äta mer onyttigt under vinterhalvåret men fram till våren när solen är framme så tränar jag mer och tänker mer på min hälsa vilket är ganska underligt men jag tror jag gör så för att jag är så jävla deprimerad under detta mörka halvår och jag har knappt någon motivation till något, jag bara överlever och därför är det en ännu bättre anledning för oss att flytta utomlands längre fram och tro mig, det kommer ske!

Imorgon ska vi ta med barnen till simhallen, något som vi gör väldigt sällan men som jag önskar att vi gjorde en gång i månaden. Tiden är knapp och vi har bara helgerna till aktiviteter eftersom Anton jobbar 10-19 och jag skulle aldrig åka till simhallen själv med båda barnen när de inte kan simma. Det är superviktigt att vänja barn vid vatten men för vår del har det inte blivit en prioritering och ingen utav James eller Chloéy har gått på babysim även fast jag som var mammaledig i början ville. När Chloéy var liten fanns det inga platser och när James var liten så var Chloéy fortfarande hemma med oss så hur skulle vi löst det? Det har verkligen inte passat men vi kommer definitivt fokusera på simning senare. Anton älskar vatten men jag är däremot tveksam och jag underskattar ingenting som har med vatten att göra men även jag vill vänja mig mer för jag kan inte ens hoppa i utan att hålla för näsan😅

Det är hög tid för mig att somna nu, det kanske är dags för er också? Godnatt och sov gott isåfall och trevlig helg

-Åh vad jag längtar till sådana här dagar som just den här bilden är tagen på (Chloéys födelsedag 22 juli 2017)

2018-02-02_23.31.13

annons