VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Vecka 31

Det är bara torsdag men för mig känns denna veckan extra lång av någon anledning. Jag känner för att hoppa fram typ tre veckor för att det har varit tungt att vara gravid. Mitt humör går fortfarande väldigt mycket upp och ner. Jag får små utbrott varje dag. Vissa dagar vaknar jag med ett riktigt dåligt humör och då brukar det pågå hela långa dagen, då sitter jag i princip och väntar på att dagen ska ta slut. Stackars min omgivning, särskilt min familj – Anton, Chloéy och James. De får stå ut med så mycket. Men å andra sidan får jag också stå ut med en hel del och jag orkar verkligen inte med mig själv ibland. Som ni vet är James en väldigt mysig, gosig och ofta lugn kille. Han är även väldigt kärleksfull. Ni skulle bli förvånade om ni visste hur många gånger han säger att han älskar mig varje dag. Han säger det även till Anton och Chloéy men inte lika ofta. Häromdagen under en måltid satt han jämte mig som han brukar. Från ingenstans la han sin hand på min arm och sa lugnt och stilla ”Jag älskar dig mamma”. I den stunden behövde jag verkligen höra de orden och på något undermedvetet sätt visste han det. Fina lilla James ❤

Igår var jag hos barnmorskan men inte hos samma kvinna jag har gått till de senaste gångerna. Det var ännu en ny och för att vara exakt var det min fjärde barnmorska under denna graviditeten. Min förra hade skadat sig och kommer inte tillbaka försen jag ska föda. Jag blir lite stressad av att byta barnmorska för de har liksom inte samma tillvägagångssätt. Jag var väldigt nöjd med den andra och jag orkar egentligen inte hoppa omkring mer. I början bytte jag självmant för att jag absolut inte gillade den första jag fick till mig. Den andra barnmorskan jag fick tilldelad minns jag inte vad som hände med. Igår fick jag veta att mitt järnvärde har sjunkit sedan mitt senaste besök och tydligen var det redan lågt förra gången också. Barnmorskan rekommenderade mig att äta järntabletter så jag ska försöka göra det varannan dag. Mitt blodtryck är lågt som vanligt och det låg på 105 genom någonting. Bebisen ligger med huvudet nedåt och livmodern växer som den ska.

Efter mitt korta besök hos barnmorskan var min plan att åka till universitetet för att låna de sista böckerna inför kursstarterna på måndag. När jag hade parkerat bilen och klivit ut gick jag så försiktigt jag kunde i snön som hade öst ner under morgonen. Ni kan ju gissa vad som hände! Jag halkade. Inte lite utan jag flög rakt upp i luften och sedan bakåt på ryggen. Jag minns inte att jag har halkat sådär i mina vuxna år och jag blev väldigt chockad men det gick bra. Ingen såg mig och jag kravlade upp på bästa möjliga sätt och ställde mig upp för att borsta av all snö. Sedan visade det sig att biblioteket inte öppnade försen flera timmar framåt den dagen så jag hade åkt helt i onödan… När jag berättade för Anton vad som hade hänt visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Samma morgon hade jag gett honom en utskällning för att bilen var täckt av snö och frost, ännu ett av mina gravidutbrott. Jag stod i princip och skrek mot bilen (Anton var inomhus men hörde mig) samtidigt som jag borstade av så mycket snö jag kunde och förbannade snöskrapan som hade lossnat från den andra änden.

Från och med imorgon fredag kommer Anton vara föräldraledig varje fredag fram tills bebisen kommer, det ska bli SÅ skönt! Både för honom och för mig. Anton får en chans att varva ner inför bebisens ankomst och vara mer med mig och barnen. Han har haft väldigt mycket på jobbet under flera månaders tid och han behöver verkligen detta! Efter bebisens ankomst har vi även bestämt hur vi vill dela upp veckorna med föräldraledighet, jobb och plugg. Jag kommer studera (och vara hemma med bebisen) måndagar och tisdagar själv. Under de dagarna kommer Anton jobba heltid. På onsdagar och torsdagar kommer Anton jobba halvdagar och vara föräldraledig resten av dagarna  På fredagar kommer Anton vara föräldraledig hela dagen! Jag kommer studera när det går onsdag-fredag och det beror helt på hur bebisen är. Därav ville vi dela upp dagarna till två halvdagar utifall att det blir mycket skrik och gråt som innebär mindre studietid för min del. Chloéy och James får även gå något fler timmar på förskolan som vi vet att de kommer behöva även om det innebär två halvdagar. Vi får se hur det går när bebisen är här, man kan ju alltid ändra upplägget men det känns bra att ha en grund nu.

Denna veckan är sista veckan som barnen går 15 timmar för denna perioden. Det känns skönt och jag vet att de kommer må bra av att vara i förskolan mer. De har suktat efter mellanmålet där och de vill så gärna leka mer med sina kompisar. Bara faktumet att vi får bättre vardagsrutiner kommer vara guld värt. Det har verkligen inte varit optimalt att ta helg på onsdagar och vara lediga 4 hela dagar på raken. Det har gjort James och Chloéy ännu mer förvirrade gällande rutinerna. Idag ska vi ta dagen som den kommer. Barnens farmor kommer och fikar hemma hos oss efter lunch så de har någonting att se fram emot. Hoppas ni andra får en lugn torsdag, kram ❤

 20210109_150914

Kommentera

Besök på Auroramottagningen

Alla är inte bekanta med ”Auroramottagningen” och många har inte någon aning om vad det är för en mottagning. Första gången jag hade kontakt med dem var inför James förlossning. Då pratade vi smärtlindring för att epiduralen inte fungerade när jag skulle föda Chloéy. Vi gjorde därför en plan över hur jag ville ha det under min andra förlossning, en plan som personalen tyvärr inte tog hänsyn till när jag kom in till förlossningen för att föda James 2016. I början av denna veckan besökte jag mottagningen igen. För er som inte vet är Aurora en mottagning för blivande mammor  (och pappor) med förlossningsrädslor. Dessa rädslor kan innebära i princip vad som helst, det kan handla om rädslor kring smärta, dödsångest, medicinsk smärtlindring och mycket mer.

I denna graviditeten blev jag remitterad till Aurora samtidigt som jag blev remitterad till familjehälsan angående min psykiska hälsa. Barnmorskan visste inte vart hon skulle skicka mig till en början och därför fick jag stå i kö på båda mottagningarna och nu har jag träffat både en psykolog på familjehälsan samt en barnmorska på Auroramottagningen. För min del är jag inte behov av att prata om rädslor egentligen. Det enda jag själv kände att de kan hjälpa mig med på Aurora är att prata alternativ gällande smärtlindring. Som sagt fungerade inte epiduralbedövningen första gången jag skulle föda och under andra förlossningen hann jag inte få någon bedövning. Jag var väldigt besviken på barnmorskan som förlöste mig senast för att både jag och Anton kände att hon inte lyssnade på oss. Vi blev lämnade i förlossningsrummet själva och fick inte den informationen vi skulle behövt. Jag fick inte den stöttningen jag hade velat ha heller.

Barnmorskan jag träffade denna veckan var en superhärlig kvinna som arbetar på förlossningen vanligtvis. Hon arbetar på Aurora en dag varje vecka om jag minns rätt. Bara det faktumet att man får sitta och prata med en barnmorska som faktiskt arbetar på förlossningen är hjälpsamt. De vet ju om alla rutiner och de känner till barnmorskorna som arbetar på förlossningen. Tillsammans gick vi igenom min senaste förlossning steg för steg med hjälp av journalen. Hon tolkade anteckningarna och siffrorna jag inte förstår mig på och förklarade vissa förlopp utifrån barnmorskornas perspektiv. Hon höll med om att kommunikationen mellan den dåvarande barnmorskan och mig samt Anton fungerade mindre bra eftersom vi inte fick fortlöpande information om vad som hände under förlossningen. Istället för att låta oss vänta med hoppet om att jag skulle bli bedövad med epidural kunde barnmorskan förklarat att jag förmodligen inte skulle hinna få den smärtlindringen, sedan hade det varit guld värt om hon hade erbjudit någon annan smärtlindring. Enligt barnmorskan på Aurora skulle jag inte hunnit få en epidural oavsett om läkaren hade stått utanför dörren direkt när vi kom in till förlossningen. Det var skönt att höra men jag undrar varför ingen sa det när jag låg i förlossningsrummet med smärtor från helvetet.

Utöver allt prat om epidural pratade vi om många andra alternativ till smärtlindring som jag skulle hem och fundera på. Jag ska prata med Anton om det som känns bäst för mig och sedan kommer vi ännu en gång skriva ett förlossningsbrev att ta med till förlossningen när det blir dags att åka in. Något som jag skulle tänka lite extra på denna gången är att åka in tidigt när värkarbetet börjar. Med det menade barnmorskan att jag ska åka in för kontroll INNAN värkarna börjar göra ont. Som omföderska går det väldigt fort. Man kan vara öppen ett par centimeter en timme för att sedan vara fullt öppen 1-2 timmar senare. Jag kommer verkligen ta med mig det för om jag nu vill testa epiduralen igen har jag en chans att få den om jag åker in tidigt.

Dagen när James kom till världen vaknade jag med ett ryck tidigt på morgonen. Jag hade en konstig känsla i kroppen och magen var extra spänd. Jag minns även att jag hade lindriga mensvärkar som kom regelbundet under förmiddagen. Chloéy var 11 månader och jag lekte med henne som vanligt men hade svårt att bära henne för att magen sa emot varje gång jag försökte lyfta upp henne. Jag var gravid i vecka 39 och hade väntat länge på att förlossningen skulle starta så jag ville aktivt hjälpa kroppen genom att hålla mig i rörelse, därför tvingade jag ut både Anton och Chloéy på en promenad. Promenaden gjorde mig besviken för mina sammandragningar upphörde efteråt och jag tappade hoppet om att det skulle komma någon bebis den dagen. Efter lunch åkte vi och storhandlade för det skulle jag bestämt göra utifall att bebisen kom. Så vi åkte och handlade. Väl framme på stormarknaden började värkarna sätta igång, helt från ingenstans. De gjorde inte ont men jag var tvungen att stanna upp emellanåt för att andas ordentligt. Mot slutet började det göra mer ont och Anton tog över listan på det sista vi skulle inhandla. Framme vid bilen började jag gå in i min egen värld och bad Anton att köra hem så jag kunde vila. Jag trodde seriöst att jag kunde sova bort smärtan men det insåg jag senare att det inte alls gick. När vi kom hem la jag mig i sängen och försökte vila men jag hade ingen ro till det. Klockan var omkring 16 och jag ringde in till förlossningen för andra gången under dagen. De ville att jag skulle klocka värkarna vilket jag gjorde under tiden som jag pratade med en barnmorska i telefonen. De var tillräckligt täta för att åka in. Då ringde Anton efter sin mamma som kom och hämtade Chloéy och sedan gick allting väldigt snabbt…

Som ni kanske kan förstå uppmanade barnmorskan på Aurora mig att INTE åka och handla nästa gång jag känner av starka sammandragningar/förvärkar haha. Jag har en förhoppning om att jag kommer kunna ta ett skönt bad eller en dusch under det tidiga värkarbetet denna gången men då gäller det att jag lyssnar på min kropp ordentligt. Vi får se hur det blir med bedövning, jag kanske inte hinner få någon denna gången heller, man vet ju aldrig..

För er som har rädslor kring förlossning och allt som tillhör den rekommenderar jag starkt att besöka Auroramottagningen på er egen ort! Ni måste gå genom er barnmorska på mödravårdscentralen för att få en remiss till Aurora och sedan ställs ni i kö och får en tid utifrån behovet ni har samt hur nära förlossningen det är. Jag kan nästan lova att det kommer kännas bättre efter ett besök på Aurora, om ni inte har testat så gör det!

KRAM!

20210106_214247 20210106_214243

Kommentera

BARNVAGN INFÖRSKAFFAD

Äntligen har vi hittat en barnvagn! Eller ja, Anton hittade en barnvagn. Jag har inte letat särskilt intensivt och vi hade inte kommit överens om vilket märke vi skulle ha men Anton visade mig en annons han hade hittat. Jag tyckte det var värt att åka och titta på vagnen och min inställning var att vi inte skulle köpa den. Häromdagen åkte vi i alla fall och tittade, provkörde, kände och klämde på vagnen. Den var mycket finare i verkligheten än på bild och det fanns ingenting att anmärka på. Både Anton och jag tyckte om den så vi köpte den! Märket är Emmaljunga som vi tidigare haft och som jag var väldigt nöjd med. Dock var Anton mindre nöjd och därför trodde jag inte han ville köpa samma märke igen men vagnen vi har köpt är en annan modell jämfört med den andra vi hade vilket kändes mycket bättre för Anton.

Förut hade vi en ”city-variant” som var en mindre modell. Den byggde vi ut till en syskonvagn när James föddes som var med oss under ett par år. Det enda problemet jag tydligt minns är att det var fel på ett av däcken på den lilla vagnen och att vi fick lämna in det samt byta ut det. Felet återkom tyvärr och det gnisslade när vi körde trots att vi testat allt i samråd med butiken där vi köpte vagnen. Jag tror det var något fabriksfel men jag är inte orolig att denna vagnen ska få samma problem. Som ni ser på bilderna köpte vi både sittdel och liggdel direkt (sittdelen ligger på golvet i bakgrunden). Vi är supernöjda och det hoppas vi bebisen i magen också kommer bli!

DSC02972

DSC02971

DSC02970

Spjälsängen är provbäddad och jag har sorterat bebiskläder i storleksordning. Imorgon har jag varit gravid i 30 veckor. Om två veckor börjar jag plugga och om sex veckor är bebisen färdigbakad och kan komma när som helst. Det är både spännande och skrämmande. Jag tänker på förlossningen mer och mer och försöker lugna mig själv genom att intala mig att det inte är dags ännu. Oavsett om man planerar en förlossning blir den aldrig som man har planerat. Det bästa man kan göra är att gå in med en bra inställning. Men min inställning går upp och ned lika mycket som mina hormoner gör.

Önskar er en mysig söndagskväll, kram ❤

DSC02978 DSC02973 DSC02976

Kommentera


Smärtor i magen, v.29

Först vill jag börja med och säga gott nytt år i förskott! Hoppas ni har haft en mysig jul och att ni fått möjlighet att ordna det utifrån förutsättningarna som vi alla har haft. För oss har julen varit väldigt lugn och skön. Den kunde inte ha blivit bättre. Chloéy och James var supernöjda med allting och då är jag automatiskt nöjd jag också. Jag är extra tacksam över alla fina människor vi har kunnat omge oss med när det inte går att träffas i stora skaror. De närmsta i våra familjer har lyst upp denna gråa och mörka årstid väldigt mycket ❤

(Bild från julaftonsmorgonen)

DSC02810

På självaste julaftonskvällen/natten mådde jag riktigt dåligt. Det kom från ingenstans och fortsatte i flera timmar inpå natten. Under dagen mådde jag som vanligt, åt som vanligt, gick på toa som vanligt och så vidare. Sedan kom ett illamående och en yrsel som gjorde att jag placerade mig inne på toaletten till största delen av kvällen. Jag kräktes ingenting fastän det kändes som att jag behövde det. Jag skakade och frös men hade ingen feber. Min magkänsla fick mig att ana matförgiftning men ingen annan i Antons familj hade liknande symtom som mig. Jag hade inte ätit överdrivet av julmaten heller för jag får inte plats med lika mycket i magsäcken längre för att bebisen tar mycket plats. Mina kramper i magen fortsatte och jag gick på toaletten två gånger och var dålig i magen. Det var en lättnad när jag äntligen kunde somna sent på natten.

Sedan den kvällen/natten har jag mått illa varje kväll, haft små kramper i magen och det har varit särskilt spänt över mina äggstockar samt en svullnad över dem. Idag var jag på ett extra besök på mödravården för att kolla upp så bebisen mår bra. Igår på kvällen hade jag nämligen smärtor i ryggen och magen som påminde om förvärkar vilket är lite för tidigt att få i vecka 29. Det kändes som kraftig mensvärk och strålade ut i ryggen, inte som foglossning eller sammandragningar brukar kännas. Barnmorskan tog prover på urinen för att utesluta urinvägsinfektion och det konstaterades att jag inte har någon infektion. Hon kände på magen och noterade att bebisens huvud var placerat i nedre delen av bäckenet vilket kan orsaka smärtorna till viss del. Sedan lyssnade hon på hjärtljuden som lät bra. Det är skönt att veta att bebisen mår bra men jag fick inte något svar på varför jag haft de smärtorna jag har. Om det blir värre och om jag får andra symtom ska jag ringa in till förlossningen nästa gång men i övrigt rekommenderade hon mig att vila.

Detta med att vila med två små vildingar hemma är inte alltid enkelt. James och Chloéy är i alla fall i hyfsat bra åldrar för att leka lite själva men de kräver mycket stimulans fortfarande, särskilt när de inte får gå så många timmar på förskolan som jag tidigare skrivit om. Jag är ju fortfarande arbetslös men den 18:e januari startar mina två kurser och vi har skickat in ett nytt förskole-schema för barnen som ska gälla från samma datum. Jag hoppas våra rutiner blir något bättre då och att jag kan stressa ner när jag inte behöver ha dåligt samvete och ångest varje dag för att jag inte kan stimulera mina egna barn. Förhoppningsvis kan jag djupdyka i studieböckerna och tänka på någonting annat, åtminstone för ett tag men det är inte långt kvar tills bebisen faktiskt ska komma och det stressar mig lite.

Vi måste införskaffa en barnvagn, babyskydd och skötbord. Sedan är det småsaker såsom en bröstpump som jag gärna vill använda, en bärsjal, snuttefilt, spjälsängsskydd, kläder samt en vagga. Vi har ordnat med spjälsäng sedan ett par månader tillbaka och den är vi väldigt nöjda med! Bebisen kommer dock behöva sova i samma rum som oss i början för att vi ska kunna lära känna hur den låter, sover och sådant. James och Chloéy sov i sina spjälsängar väldigt tidigt och det fungerade väldigt bra men under den allra första tiden vill vi vara i samma rum. Jag vill gärna amma igen för det fungerade så himla bra med James, därför hoppas jag det kan bli minst lika bra denna gången. Om det fungerar är det såklart smidigare för mig att sova jämte bebisen när den vaknar mitt i natten. Om inte kommer jag försöka pumpa ut mjölk så Anton kan mata på nätterna.

Jag och Anton har diskuterat hur vi ska göra med skötbord under många veckor… Med James och Chloéy kunde vi lägga en skötbädd ovanpå tvättmaskinen men i denna lägenheten är både torktumlaren och tvättmaskinen placerade på en ställning med ben och det är alldeles för högt för både Anton och mig att nå upp. Det har fått oss att se över alla andra lösningar som finns. Jag vill helst inte köpa ett stort skötbord för det tar väldigt mycket plats och jag tycker dem är fula till utseendet. För någon vecka sedan kom jag över en annan lösning där man kan sätta fast en slags ram på en vanlig Ikea-byrå som sedan kan tas bort när man inte behöver användning av ramen längre. Dock pratade Anton och jag sist om att strunta i alla stora möbler och enbart köpta ett bord utan ben som vi kan sätta över spjälsängen om ni förstår mig? Men jag har inte hittat något som kan passa just den sängen vi har. Det bästa är om det finns någon som passar alla sorters spjälsängar.

Som gravid för tredje gången har jag inte stressat fram några bebisköp denna graviditeten men nu när det är cirka 10 veckor kvar till förlossningen börjar det bli högre prioriterat. Anton och jag har faktiskt passat på att fynda bebiskläder under rean som pågår men online. Vi behöver fortfarande komplettera men det får vänta lite till.

Nu har Anton äntligen slutat jobbet för denna korta arbetsvecka och vi ska städa och handla inför morgondagen. Nyår kommer vi fira hemma själva, bara vi fyra (fem med bebisen). Gott nytt år på er alla, kram ❤

DSC02899 DSC02886 DSC02895

Kommentera (2)

Deprimerad och gravid?

Kan man vara deprimerad och gravid? Är det normalt? Hur känns det? Hur söker man hjälp?

Detta inlägget är särskilt dedikerat till er mammor där ute som har det extra tufft i både föräldralivet, under graviditeten men också efter förlossningen. När jag skriver ikväll mår jag bra. Jag lyssnade precis på Carola och Zara Larssons version av ”Säg mig var du står”. Den får mig på bättre humör, både för att den är bra men också för att Carola var en av mina största idoler som liten. Det kan man inte tro haha. Men så var det.

I måndags var jag på ett efterlängtat besök hos en psykolog kopplad till mödra- och barnhälsovård. Jag blev remitterad för flera månader sedan av min barnmorskemottagning och tyvärr har det tagit alldeles för lång tid att komma dit. Köerna är långa helt enkelt. Jag tänker inte hemlighålla att jag har mått dåligt under perioder i min graviditet. För det första mår jag mindre bra av att göra det men sedan tycker jag det är viktigt att prata öppet om sådant som de flesta inte har mod nog att prata om, detta trots att psykisk ohälsa är otroligt vanligt. För mig började mitt mående bli sämre så snart jag blev gravid. Jag mådde väldigt dåligt fysiskt och det påverkade min mamma-roll allra mest skulle jag säga. Jag hade ofta dåligt samvete och ångest. Jag orkade inte leka med barnen, knappt laga mat åt dem. Samtidigt var jag arbetslös och blev tvungen att vara hemma väldigt mycket med dem. Det var helt enkelt många faktorer som fick mig att må som jag gjorde då och som jag inte kunde sätta ord på. Jag bytte barnmorska två gånger varav en jag bröt ihop totalt hos under samtalet. Hon hanterade det inte särskilt bra men erbjöd tillslut att ordna hjälp. Jag ville ha hjälp där och då men fick vänta tills i förrgår.

Maktlösheten jag kände över att inte kunna påverka mitt liv var extremt jobbig. Vi kan påverka våra liv till viss del men inte fullt ut eftersom vi är styrda av samhället och dess regler. Jag tänker särskilt på en avgörande faktor för mig som jag inte kunde förändra vilken var förskolans regler om max 15 timmar i veckan för arbetssökande personer. Detta trots att arbetsförmedlingen kräver att vi aktivt ska söka jobb på heltid. Jag orkade inte vara hemma med barnen så mycket under de första månaderna i graviditeten och ärligt talat var jag inte en särskilt bra mamma då heller. Både James och Chloéy tjatade om att få gå mer på förskolan men jag kunde inget göra. Jag sov så fort jag fick tillfälle och försökte göra det som var viktigast när jag hade energi.

Att kunna smälta faktumet att vi ska få en till bebis kom sent. Jag hade inte förmågan att göra det fullt ut under de fyra första månaderna. Men med tiden har jag sakta men säkert gjort det. Detta är också en sak som man tror är självklar när man blir gravid, att man direkt ska motta det nya livet och älska det på sekunden. Så enkelt är det inte. En del mammor tar sig inte till sina barn försen månader efter förlossningen, andra gör det så fort graviditetstestet visar ett plus. Psykologen och jag pratade mycket om varför jag inte tillät mig att bli glad över nyheten och det var något jag inte hade reflekterat över tillräckligt kände jag efteråt. Vi kom fram till många viktiga tankar och bakomliggande anledningar.

Hormoner i skyhöga doser är ännu en faktor som påverkat min psykiska hälsa. De har gjort mig totalt galen inombords. Ledsen, överlycklig, förbannad, ångestfylld och allt på en och samma gång. Ni har säkert hört om de mammorna som från ingenstans börjar gråta över ”små” saker eller gapskratta åt något som egentligen inte är roligt. Sådan har jag varit. När James och Chloéy låg i magen minns jag att mina känslor var mycket starkare samt att jag hade väldigt lätt för både skratt och gråt. I denna graviditeten har de mindre bra känslorna tagit överhand. Jag har inte enbart gråtit över filmer, jag har gråtit över mina tankar om vilken mamma jag är och har varit, sedan har jag klandrat mig själv alltför ofta. Jag har fastnat i de negativa tankarna och inte lyckats ta mig ur. Aldrig tidigare har jag haft så negativa tankar som de jag fått uppleva under denna graviditeten och därför har det varit svårt att hantera dem. Särskilt eftersom jag inte fick den hjälpen jag behövde i rätt tid.

Om jag har varit eller inte varit, eller fortfarande är deprimerad är egentligen oväsentligt. Vi kan kalla det utmattning också men huvudsaken är att få bukt med problemen. Jag vet vad en depression är, det har jag sett mycket av på nära håll och jag känner absolut inte att jag är i närheten av det när jag jämför mig. Samtidigt tror jag att det finns olika former av depressioner och att alla människor inte hamnar på samma ”botten”. På en del människor syns det inte alls. Jag tror inte många har märkt av att jag har mått väldigt dåligt vissa dagar och det är inte så konstigt. Jag har verkligen försökt att bete mig som vanligt för att inte behöva prata med alla runtomkring om mina problem. Det hjälper inte alltid att alla vet heller för den delen. Ibland är det skönt att faktiskt bara vara som vanligt under några timmar för att senare gå hem och må dåligt. I längden är det såklart inte bra men för stunden känns det skönt.

Jag är i graviditetsvecka 28 nu och det är inte många veckor kvar tills bebisen anländer! Det ska bli supermysigt och jag ser fram emot det väldigt mycket. Det gör Anton också. Vi har varit taggade på julen under många veckor och äntligen är den här! Den har fått mig att titta framåt detta halvåret och fokusera på något annat. Jag vet att många tycker att julen är tråkig på grund av omständigheterna men jag känner inte alls likadant. Det ska bli jätteroligt trots att vi inte kommer träffa alla vi brukar. Men vi är den sortens personer som tänker att det är jul varje år så vad gör det om vi firar lite annorlunda i år?!

För att runda av och sammanfatta vill jag säga att jag mår mycket bättre nu än jag gjorde tidigare. Jag har fortfarande skitdåliga dagar som ibland blir en skitvecka men jag tar nya tag. Jag utnyttjar hjälp i den mån jag vill och kan utifrån, både professionellt och via familj. Jag kommer fortsätta med det tills jag är helt på banan igen och det kan ta flera månader till men då får det ta den tiden. Det är en enda lång berg och dalbana att vara gravid men det slutar inte här. En förlossning tar mycket energi och den första tiden med en nyfödd kan vara otroligt krävande. Anton och jag är lyckligt lottade som har bra stöd runtomkring oss och vi är evigt tacksamma för alla som ställer upp och finns här för oss och våra barn. Tillsammans gör vi skillnad ❤❤❤

DSC02759DSC02756DSC02765DSC02763

Kommentera (2)


För att få de senaste uppdateringarna