dream it, wish it, do it! Take control over your life, & create your own destiny! Sweet dreams…… <3
/My Martens
Kommentera (6)
God Morgon!
En bild ifrån mig när jag står framför min gamla mellanstadie skola St: Per skolan i Vadstena. Tänk vad fort åren har gått. På ett sätt känns det som igår, samtidigt som det känns som hundra år sedan. Har någon sagt till mig för något år sedan att jag skulle börja plugga igen, då hade jag ALDRIG trott på det. Men, detta var det absolut bästa beslut som jag kunnat ta. Safe Education är precis vad jag behöver just nu.
Någonting att fokusera på, uppfylla tidigare drömmar jag haft, struktur, rutiner, nya bekantakspaer en j*dra massa självinsikt….. OCH en rejäl utmaning. Det är inte lätt. Jag har INTE samma instuderingsteknik som alla som har gått ut gymnasier och högskolor. Men det går bra. Det är en häftig känsla att förstå hur kropp, knopp och själ hänger ihop.
igår har vi varvat teori med praktiskt. I helgen väntar ännu mera praktiskt. Förberedande PT. Vi kommer att plugga från 08:00-17:00 både lördag och söndag. Jag blir lite ”vecko vill” har ingen koll på dagar och datum nu när jag är i ”skol-bubblan”. Men det gör ingenting. jag sover, äter, pluggar, tränar, pluggar… tränar igen, äter och sover. Hinner inte med så mycket annat 😉
Jag drömmer, andas, lever, tänker på nervsystemet, kroppen och skelettet hela tiden!!! galet, men intressant OCH kul!
Jag ligger lååååångt efter med mailen. Så om just DU väntar på svar. Oroa dig inte det kommer. Likadant med kommentarerna just nu. jag läser ALLA mail och kommentarer men jag hinner verkligen inte att svara just nu. Iallafall inte nu dom senaste dagarna med både skola, många mil i bil och begravningen.
Men, verkligen från hjärtat <3 TACK för ditt stöd och din omtanke! Även om näthatet är mer eller minde påtagligt dagligen så är majoriteten av alla underbara läsare helt fantastiska!
-Mer sånt, vi ska sprida pepp, glädje och kärlek!
Nu till något mindre kul! Idag är det äntligen dags HÄLSOKICKEN resa 3.
Jag har varit en del av Jocke och ”team Hälsokicken” sedan första resan. Glädjen och energin ombord på båten är fantastisk! Ni är många bloggläsare som har bokat med sig och ska åka iväg imorgon….
Men, saken är den…. Att jag i tisdag fick avslag från min överklagan angående mitt utreseförbud som jag har fått pga av konkursen. ( läs tidigare inlägg HÄR )
Jag är uppriktigt sagt förbannad! Jag behandlas som en kriminell. Jag tycker att det är en kraftig överdrift. Okay om det hade varit en privat resa som jag fått gå miste om. Men detta är mitt jobb!
Båten går förvisso över på finskt vatten, men vi går ju aldrig iland. Vad tror dom att jag ska göra, kasta mig över bord, rymma i en livbåt???!!!!! Kom igen nu! Det är en jobbresa planerad sedan LÄNGE! Men icke, det gick dom inte med på, tingsrätten. Jag är så besviken! Jag är dessutom beroende av varenda krona just nu, och så tar dom bort mina inkomster, inte okay! Men nu är det som det är…
Förlåt till er som bokat med er och som såg fram emot att ses. Ombord hittar ni alla mina Hälsokicks kollegor. Min chefsredaktör från Hälsa & Fitness, några gladiatorer, Representanter ifrån min skola SAFE där ni kan passa på att fråga om alla olika alternativ på utbildningar… och många fler härliga och inspirerande profiler =)
Ni kommer att få köra Yoga med Blossom, ni kommer att få testa på en j*kla massa olika typer av träning, dans, och annat skoj. Njuta av inspirerande föreläsningar och av mycket god mat. jag lovar det kommer att bli toppen! SÅ ledsen och besviken på att jag inte kan följa med…….. Men jag fick avslag. Förlåt.
Nu ska jag strax börja min första lektion för dagen… Vi hörs senare… Önskar dig en skön helg! Kramar
/ My Martens
Kommentera (15)
Godkväll!
Åhhhh vad jag saknar solen och värmen. VART tog sommaren vägen?! Tror du den kommer tillbaka?
Efter en lång men rolig dag i solan så har jag kommit hem. Lagat matlådor, tvättat, fixat med bokföring, pluggat och NU är jag klar, HELT slut! Imorgon ringer klockan igen, ännu tidigare. Vi börjar en halvtimme tidigare och kommer att gå i skolan hela helgen =)
HUR tråkigt det än låter så orkar jag inte se fotbollen. jag MÅSTE sova! Stort lycka till grymma tjejer! Jag håller tummar och tår! Oavsett hur det går så är ni vinnare i mina ögon <3
Kram & Gonatt / My Martens
Kommentera (1)
Godmorgon! Oj vilket omfattande dygn jag har haft. Begravning, sorg. Att träffa min mamma och pappa tillamans. WOW! Det ger hopp, och glädje mitt i sorgen. Lite konstigt, lite främmande, lite skrämmande…. Men så bra!
Att komma tillbaka till min hemstad rör om bland känslorna. Som jag skrev i mitt förra inlägg.
Jag tog en sväng och åkte runt. Tittade, mindes, platser, skolor, gamla lägenheter….. Jag smög omkring och rotade runt i hela min barndom.
Ni är ganska många som frågar om min mamma. Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Det är ett känsligt ämne för oss båda.
PÅ den översta bilden säger jag ”kom mamma, vi tar en selfie” Mamma slänger sig bakom ryggen på mig och gömmer sig, vi båda skrattar….. Det är en skön känsla att vi kan skratta tillsammans.
Jag är född och uppvuxen med mamma. Pappa lämnade mamma när jag var 2-3. Så jag minns inte deras tid tillsammans. Mamma har inte haft det lätt. Mamma är tysk, med två föräldrar som båda varit med under andra världskriget och flytt till Sverige. Morfar var SS soldat. DET är en annan historia.
Men det sätter sina spår. Andra världskriget känns för mig på ett sätt, som en historia lektion. Samtidigt så var det faktiskt inte längesedan. Mammas äldsta bror föddes under kriget i Tyskland. så för dig som inte vet det så är jag alltså halvtysk.
Mamma kämpade på när jag var liten. Att vara ensamstående är inte lätt. Hon hade periodvis två jobb, ganska ont om pengar. Ensamstående med tre barn. Jag har två systrar. Som jag alltså inte har kontakt med. Vi har inte setts på många år. Sorgligt och någonting jag sörjt under många år. Tills den dag som jag förlikade mig med det, ”gav upp” och bestämde mig för att släppa taget. Dock med en inställning om att jag finns här, den dagen någon vill ta upp en relation eller påbörja en ny.
Det har gett mig tillfällig sinnesro gällande det.
Jag blev omhändertagen enligt LVU när jag var 13 skulle fylla 14. Då sågs inte mamma och jag på flera år. Någon enstaka gång i samband med soc möte, och rättegång. Vi har aldrig slutat älska varandra. DET vet vi båda två, idag. Det har varit turbulent genom åren. Men idag vet vi.
När vi prated lite om detta igår, så inser vi båda två att vi blandar ihop tid, år och rum. Jag blir osäker och hon blir osäker. Båda har jätte svårt att prata om det och jag börjar gråta bara jag tänker tillbak på det…. Det här med att gråta. Det so alltid varit så svårt för mig tidigare…. Nu sedan konkursen och framförallt veckorna innan, så har alla hämningar släppt. Konstigt det där.
Jag hamnade på ett P12 hem. Det som hände där, önskar jag inte någon i världen att uppleva. Varken min mamma eller pappa vet om det i dagsläget. Det är ingenting man som förälder vill veta om. Jag är inte heller redo att prata om det, med dom… eller någon annan heller för den delen. Ett kapitel för sig i min kommande självbiografi.
Efter P12 hemmet, utanför systemet med 2 jobb samtidigt som jag försökte att gå ut grundskolan så hade vi ingen kontakt als. En extremt tuff tid för oss båda. Några år senare blev min syster sjuk, väldigt sjuk. jag var då ca 18-19 levde tillsammans med Ludvigs pappa och fick det där samtalet som man INTE vill ha. Det var riktigt illa. Jag kastade mig ordagrant in i bilen och gasade så fort jag kunde till Linköping sjukhus. Där satt jag i rummet tillsammans med båda mina systrar när min sjuka syster vaknade upp <3
Jag mötte sedan mamma i korridoren dagen efter. Känslosamt, mycket känslosamt.
Det blev som en nystart på något sätt. För oss alla. Det är faktiskt konstigt det där att det ibland måste ske något riktigt fruktansvärt för att man ska ses. Som tex nu med min farfar.
Jag blev gravid något år efter med Ludvig. Mamma & min syster med familj kom och hälsade på. Ludvigs pappa lämnad enig strax efter att han föddes då vi varit tillsammans i ca 6 år….. vilket ledde till ytterligare en livskris. Vi hade då fortfarande en ”bra” telefonkontakt, under en period efter det. Sen hände någonting och som jag upplevde det så ”försvann alla igen”. Gamla saker riveds upp, mamma kände sig ledsen och sårad.
Jag minns så väl hur ledsen jag kände mig över just detta, jag ”orkade” inte bli lämnad igen. Alla känslor maximeras dessutom när man befinner sig i en kris. Så jag stängde av. Allt. En överlevnads instinkt helt enkelt. Ytterligare ett par turbulenta år följde. Trakasserier, flytt. polis överbevakning m.m. Jag fokuserade bara på att hålla ihop mig och Lilleman.
Ett litet tillägg här, är att jag mellan varje kris har hittat en extrem styrka och tillfällig lycka! Vill bara påminna om detta. Här befann jag mig dessutom i mitten av min karriär som både blomsterhandlare och grosist som pendlade till Holland varannan vecka.
Min absolut svagaste punkt i livet ( förutom allt som rör min Lilleman) och det absolut värsta jag vet är just när människor kommer och går. Jag har KRAFTIG separations ångest, gällande ALLA relationer.
Oavsett vad så hittade jag och mamma varandra igen, via telefonen. Vi har nu i ca två års tid haft väldigt bra telefon kontakt. I perioder. Vi har bestämt att vi ska ses, men sen har det inte blivit av. Ludvig och jag var och hälsade på mamma en gång påväg hem från midsommar firande från Aspa Herrgård där Maggan och vi hade firat midsommar.
Det var förra gången vi sågs, och någonting Lilleman fortfarande pratar om. Mamma/mormor och Lilleman har också en bra telefonkontakt. Mamma skickar paket, teckningar från kusinerna och gör allt vad hon kan för att hålla igång relationen.
Så vad som än har hänt, och det kommer jag INTE att berätta här. Det får stanna inom familjen. Det du läser nu är ”offentliga handlingar” och saker som både expressen, AB och andra tingar redan skrivit om.
Så…. vad som än har hänt så är det just, en sak som jag egentligen vet. Det är att vi älskar varandra, vi vill ha en relation, och försöker att bygga upp och skapa en ny relation. Med nya rutiner där vi ska ses oftare. Våran relation är idag bättre än någonsin faktiskt…..
Jag kan också se annorlunda på saker idag som jag inte förstod som barn. Mamma har inte haft det lätt. Men hon har alltid gjort sitt bästa. DET betyder mycket idag. Allting jag har gått igenom har format mig till den jag är idag. Jag är en gammal själ i en ung kropp.
MEN, nu efter konkursen. STORA förändringar och saker sker inom mig. Psykologen, alla mina livserfarenheter, ödet, relationer, framtid…allting hänger ihop. Jag vet att det kommer att bli bra.
Jag sollar bort, jag lägger till, jag tar ifrån. Jag rensar ut, jag bearbetar…… jag jag börjar om. Jag gör om, och gör rätt helt enkelt. På ALLA plan!
-Jag SKAPAR DET LIV JAG VILL HA!
Jag vet att jag kommer att använda mina erfarenheter till något bra. Jag lagar mig själv, inifrån och ut. I mitt hjärta så brinner jag för att peppa och motivera andra. När jag är hel, så kommer jag att göra det. Det kommer att vara mitt liv, mitt jobb och min passion. Jag kan inte forcera fram en ”läkning”, jag kan inte stressas på någonting. jag tar en sak i taget, en dag i taget. Men jag har kommit långt, och är målmedveten.Fysiskt och psykiskt.
Jag är 28 år på pappret. men ca 67 i själen…… 
Här ser du en mysig gata ifrån Vadstena, det ligger precis utanför den lägenhet där jag och mamma bodde ihop, innan jag flyttade. Visst påminner det lite om Visby?
Ni vill jag släppa min sentimentala sida. jag måste. En ny fas som börjar i min PT utbildning på Safe Education.
Klockan är strax efter 06:00 och jag ska snart åka till skolan. Matlådor ska packas, träningskläder också. Bilen ska takas (haha, tänkte på förra veckan) och jag ska borsta tänderna….. men innan jag gör det, du bara MÅSTE gå in på min väninnas sida inreda.com. Fina Annelie, min stöttepelare, min kollega… min VÄN. <3 -Tack för att du finns!!!
Hon är lika morgonpigg som jag.Vi pratade nyss i telefon. Hon ska på inköpsresa till Köpenhamn. Jag kan skvallra om att det kommer in SÅ mycket kul! Guuuud vad jag saknar mina inköpsresor som just nu är näsor som avlöser varandra. Men genom Annelie får jag min dos genom uppdateringar =)
Just nu kör hon SLUTSPURTS-REA / Lagerrensning Inför kommande inköpsresor då det kommer in så galet mycket nytt! =) Rean gäller på en massa grejer, bla Odd Molly Home, Tine K, Rice, mattor, doftljus, kuddar OCH mycket mer. Kika in HÄR för syndigt billiga fynd!!!
VI hörs sen! kramar
/ My Martens
Kommentera (23)
Hej! Jag är just nu i Vadstena, där jag är född och uppvuxen. Det är en konstig känsla att komma hit. Staden i sig är underbart vacker, med gamla byggnader, kullerstensgator, mysiga gränder och nära till vattnet. Lite likt mitt smultronställe Visby.
Det är mycket som har hänt och som jag lämnat bakom mig. En del saker har jag bearbetat, andra inte. Men nu är jag här. Jag körde efter skolan igår. Nervös och med en stor klump i magen. Min farfar har gått bort.
Detta beskedet fick jag dagen innan jag skulle åka till Visby. Jag var inte beredd. Efter många om och men så bestämde jag mig för att åkte ändå. Där på plats i Visby fick jag ett ordentlig känslomässig utbrott, i kombination med alkohol. Du kan läsa det inlägget HÄR.
Hur som. Min farfar tog jag kontakt när jag var ca 8-9 år. Jag samlade mod till mig och mamma sökte upp honom och stöttade idèn. Det medförde att mina andra kusiner också tog upp kontakten <3
Sen den dagen jag kom hem till farfar första gången så fick vi en fin relation. Farfar och hans fru var med mig på ridskolan, jag var med dom till deras sommarhus, åkte båt, fiskade, fiskade kräftor och fick några riktigt fina år tillsammans. Vi tog igen den tid som vi aldrig haft innan. Det året jag blev omhändertagen av LVU, tappade vi kontakten helt. Det gjorde jag med dom flesta.
Farfar blev sjuk några år efter, hamnade på sjukhus. Kroppspulsådern brast och han överlevde mirakulöst! Vilken kämpe!
Då åkte jag till sjukhuset och satt med honom där, ochvi tog upp kontakten ett tag igen. Men det vara under mina ”vilsna år” Så den rann ut i sanden och vi sågs inte på några år igen.
Sen träffade jag Farfar hemma hos min faster några gånger. Sista gången som vi sågs var 2011, då jag var höggravid. Sedan dess har vi inte setts.
Det ger mig ångest. Så tråkigt. Just precis just nu ångrar jag att jag inte åkt förbi förra året när jag funderade på att åka till Vadstena. Jag har varit påväg flera gånger men fegat ur i sista stund….
Nu igår kväll fick jag ta mitt egna avslut. Inte bara jag. Utan jag tillsammans med min pappa.
Pappa var inte välkommen på begravningen. Vilket såklart sårade honom. Väldigt mycket. Jag tycker inte att det är rätt, den åsikten retar säker många men den står jag för!
Pappa och jag gjorde våran egna kvälls ceremoni. Tog ett sista farväl. Pappa känner som jag fast tusen gånger värre. Det gör så ont i hjärtat för deras skull. Mitt hjärta blöder…. Detta är och blev så fel. Så fruktansvärt fel.
Pappa träffade inte farfar på 28 år. Han fick aldrig sagt att han älskade honom, han fick heller aldrig kraften att reda upp det som varit, och eventuellt börja om. Han var också påväg dit förra året. Nu är det försent….
Nu rinner tårarna igen. Det är sånt här man pratar om som inte får hända. Det är en svår känsla att förlika sig med.
Vi lovade varandra att VI aldrig skulle hamna där själva innan vi lämnade farfar igår.
Förlåt, farfar…. Farväl farfar <3 
Om du precis som jag har haft en del knepiga familje förhållanden. Ta vara på tiden, gör någonting åt det innan det är försent………. Det önskar jag att jag hade gjort. Det får jag lära mig att leva med.
/ My Martens
Kommentera (25)