VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Årsdag, konkurs och vägen tillbaka tills idag.

  • Inlägg av:
  • Datum:
  • Kategori: Allmänt

image5

Årsdag. Idag för två år sedan så åkte jag till min butik för sista gången. TVÅ ÅR har gått!?! ❤️

Förra året var tung…. I år är jag sentimental, men betydligt mer balanserad och  helt förlikad med situationen.

jag stannade upp imorse när jag skrev detta. Just för att påminna mig om vissa saker.

När jag tänkte tillbaka på denna dagen så minns jag varenda känsla, jag minns klockslag, vart jag var, när jag gjorde vad osv. Jag minns känslan när jag vaknade. Jag hoppades att allt bara var en mardröm. Allt var som i en dimma. Jag visste att allt skulle försvinna. Jag visste att jag skulle behöva säga hej då till mitt team, till man fantastisk avickan och Evelina. Jag svalde och svalde för att inte tappa det helt. Jag samlade mod till mig, åkte till butiken innan tingsrätten. Jag gick in, vred om nyckeln i låste… larmade av och stod där. Ensam i min butik. Kände doften av växterna. Titade på allt. Varenda liten del av byggnaden som jag ritat för hand….. som arkitekten sedan ritade om. Tio år av minnen… För mig var inte detta mitt jobb. Det var min livsstil?

Jag föll ihop i en hög på golvet, grät, krampade och bröt ihop. Smärtan var olidlig.  Jag trodde att jag mådde som sämst, där och då. Men detta blev början på en lång resa för mig?

Läs gärna mitt gamla inlägg HÄR 

Symtomen och varningssignalerna hade pågått i ca 1.5 år då. Immunförsvaret, glömskan, tröttheten. Små saker som att jag tex letade efter mobilen, fastän jag höll den i handen. Hur jag glömde bort små självklara saker. Hur jag kunde gå ut i köket och sedan stå där och fundera på vad jag skulle göra. Alla dom där små signalerna som man varnar ”alla andra” för.

Jag lyssnade inte på min kropp. jag var inställd på att kriga. Vända situationen. Jag la i ytterligare en växel, jag misshandlade mig själv och min kropp så hårt både fysiskt och psykiskt att jag redan då körde mig djupt in i min utmattningsdeppression utan att förstå det. Detta kunde man INTE se om man tittade på mig…..  

Sista månaderna så checkade immunförsvaret ut. Jag blev sjuk, om och om igen. Sattes på utredningar som jag inte gick på. ”Jag hade inte tid” prioriterade inte det. Mina värden blev sämre och sämre.

Jag tänkte bara kortsiktigt, ”jag ska bara fixa detta först, äta, sova och gå på läkarebesöken kan jag göra sen. Vissa dagar åt jag knappt någonting, kedjerökte som en galning och drack mängder av kaffe. Magsår kom som ett brev på posten, då tog jag bort kaffet, (tillfälligt)  Men fortsatte röka, konstigt nog. Jag levde så destruktiv att jag skämms idag när jag skriver om det. Såhär höll jag på. Jag satt fat i ett ekorrhjul av destruktiv beteende.

Tills den dagen kroppen sen la av helt. 

Med facit i hand, och distans till det så är det ju så självklart, men jag kunde inte se det. Jag var ”mitt i” situationen. Det som sen hände var att närkonkursen och efterarbetet var gjort. Så stannade allt upp. jag stannade upp. jag satt i min trädgård i Sigtuna, och kedjerökte. Handlingsförlamad, jag tappade greppet. Sårad, ledsen, arg och besviken. Vilsen.

Sörjandes över hur jag förlorat mitt livsverk, men framförallt helt livrädd inför en ny, situation. En ovisshet och rädsla inför framtiden….

IMG_2221

Saken är den att under alla mina år med butiken så hittade jag en stimulans både för min adhd och min ångest. (som jag inte med ord då visste att jag hade)

Maskrosbarn i grunden, uppvuxen med en pappa som åkt runt som knalle på torg och marknader. Jag var alltid påväg någonstans  Under flera år jobbade jag med honom och blev också rotlös. Vi reste från stad till stad, från torg till torg.

 Jag har alltid haft en stimulans, men blivit rotlös. Så när jag stannade upp och startade My’s Blommor så var det just för att jag ville ”komma hem” så My’s Blommor blev mitt liv, mitt hem och min trygghet. Jag visste ingenting annat. 

Jag kunde åka till butiken kl 04:00 på morgonen, vattna, bygga upp, öppna upp och vårda. I den branschen tar lixom jobbet aldrig slut. (färskvaror) Pendlingen till Amsterdam blev ytterligare en stimulans. Lastbilar, inköp, planeing schemaläggning och allt annat som hörde butiken till. Pr, marknadsföring, annonsering och socialamedier när dom kom.  Så jag hade alltid både fysiskt och psykiskt jobb. Jag tog inte semester på många många år. Vad var det lixom? Jag hade aldrig varit ledig en sommar. Jag tog nån vecka på vintern,  -thats it! Det funkar ett tag, men inte i längden.

-Jag var ung, naiv och orädd??‍♀️

Under drygt tio år så stannade jag aldrig upp, jag fick aldrig någon återhämtning! Därför blev smällen, först x-antal månader EFTER konkursen.

Jag började utbilda mig till personliga tränare, på SAFE Education. Jag hade velat göra det länge, men inte funnit tiden. Anlendingen var att jag vill omvandla min hobby till ett yrke och parallellt med allt jag gör jobba med träningresor och event. Så även under ”skol tiden” så höll jag mig på benen. Jag ingick i någonting, fick tider att passa och tillhörde en gemenskap. Detta blev ett tillfälligt substitut för den trygghet och stimulans jag förlorat med My’s Blommor.  

Men sen höll det inte längre. Där la kroppen av.

En del av detta fick ni följa här inne. Jag åkte akut in med magsmärtor, Jag opererades 3 gånger på nio dagar. Någon inflammation i magen, man kunde ute fastställa exakt vad det var första rundan. Andra rundan blintarmen, akut. Tredje vändan en njurstens attack. Förutom det, många andra värden helt utan kontroll. Jag gick in i väggen. Min kropp la av…..  Detta är alltså någonting som byggts upp under många, många år. Stress, destruktiv livsstil. En kami i att hitta balansen efter att jag blev ensamstående med Lilleman, när han var nyfödd. Sorg, en barndom som också kom ifatt. Svek av vänner som jag såg som min familj. Allting tillsammans gjord att jag inte orkade längre…. ?

När det var som mörkast förra året. Då trodde jag att jag skulle dö.

Panikångestattackerna hade jag ”lärt” mig hantera. Börjat vänja mig vid. Men depressionen tog över. Jag blev likgiltig. Är det någonting som dom som känner mig vet…. Så är det just att jag alltid är en ”doer” en person som alltid ser det positiva och bar kör. ( På gott och ont) Men först när läkarna fick mig att förstå att det handlade om att leva eller dö. Först då förstod jag hur illa det var och hur långt det hade gått…. Kombinationen av en utmattningsdepression och adhd är komplicerat. Framförallt när jag i början varken accepterade det ena eller det andra. men TACK och LOV så hamnde jag efter många olika turer inom vården hos ”rätt” special psykiatri” som fungerade för mig.

En överläkare nådde fram och jag blev mottaglig för att ta emot hjälp. Den enda som jag just då brydde mig om var Lilleman. Min älskade Lilleman??❤️

image6

Jag hade helt tappat repsekten för mig själv. jag var så vilsen och ensam att jag inte riktigt kan förklara det med ord. Sen dess har det varit en kamp. En utmattningsdepression är ingenting som man blir av med från en dag till en annan. Min utmattningsdepression har jag börjat lära mig att leva med. IDAG, mår jag mycket bättre.  Jag känner mig levande igen och är långt ifrån likgiltig.

Jag jobbar med mig själv VARJE dag. Jag är påväg UPP från min krasch. Enligt min läkares trapp-stege metod så är jag någonstans påväg upp, typ steg två-tre. Men i min värld tror jag att jag är på topp.

För när jag börjat få tillbaka min energi så tar jag den och accelererar. Detta är det svåraste för mig. Att hitta balansen. Lite tre steg fram, två steg tillbaka. Jag är fortfarande skör, men lyssnar på min kropp. Jag använder läkarens verktyg och tar en period i taget. Jag prioriterar mig själv och min hälsa. Jag värderar saker som jag tidigare tagit för givet. Jag är tacksam för saker jag aldrig reflekterat över. Jag lyssnar, känner efter och tar hand om mig själv. Jag fick en chans till. Mitt i livet 28 år gammal så smällde det. Nu är jag 30 år gammal. Två-3 år av kraftig turbulens. Men 30 år och på banan. Jag är kär, och lycklig. Lillemans pappa och jag har hittat en bland som fungerar för oss, som en ”modern familj”. jag har lärt mig att respektera och tycka immig själv igen. Jag har fått tillbaka energin, och kämparglöden igen. Jag har blivit klok som en bok på kuppen…. jag har lärt mig att acceptera och slöja det jag inte kan påverka. Jag har sörjt  och bearbetar det jag så länge blundat för. jag tar emot hjälp och är mottaglig för det. Min ernegi rent fysiskt har börjat komma tillbaka, min kropp svarar och jag har börjat gå ner alla dom kilona som jag gick upp under min krasch. Kilona spelar egentligen inte så stor roll. Men däremot att kroppen fungerar, min puls är under kontroll, jag orkar gå liiite längre varje gång. jag har börjat hitta en helhets balans. Ibland skyndar jag på igen, far iväg och lägger i en växel i 320 igen. Men då bromsar min läkare mig, eller så inser jag det själv och så bromsar jag mig själv igen ☺️

Lifestyle jobbet passar mig som handen i handsken???  Visst är det mycket jobb, en massa ansvar och en utmaning. Men jag får min stimulans, jag tillhör en gemenskap och får jobba med det som jag är riktigt, riktigt bra på. Båda ägarna till Lifestyle stöttar mig till 100%. ??

Dom är väl medvetna om min historia. mer än vad många andra är. Ändå valde dom att tro på mig och rekrytera mig till deras team. Sådant glömmer man inte. Samma sak är det med alla dom som fanns i min medgång. När jag tjänade miljoner och allting gick väldigt bra. Dessa människor fanns inte där när jag kraschade. Inte heller under alla mina sjukhusvistelser. Viss pallade inte med hur jag mådde, eller mitt ältande. Vissa ville inte förknippas med konkursen. Andra ”försvann” utan anledning, och vissa fick ett ultimatum av en gemensam vän. och poff så försvann majoriteten. Allt på samma gång….

 Jag har också lärt mig av min misstag. Jag har förlikat mig med dom, tar med mig dom som en erfarenhet och kommer aldrig hamna där igen! Misstag kommer man såklart att göra. Fel gör vi alla ibland… Men inte samma misstag om och om igen. 

  Som sagt… Två år. Mycket har hänt. Allting blir erfarenheter, på både gott och ont….. Men man väljer själv vad man gör med dom…….  

IMG_8825_1

Så. för att summera detta långa, lite flummiga inlägg. Varje år på ”årsdagen” så stannade upp, och reflekterade över dessa två händelserika år.

-WOW vad mycket jag varit med om. Vad mycket jag har lärt mig. Jag har dessutom mitt under min mörkaste period träffat kärleken!  ❤️ Ingen enkelt ,match för varken mig eller jonas. Men vilka band vi hunnit knyta redan nu… Kärleken kom när som minst anade, men när jag behövde det som mest. 

Så just, idag vill jag fokusera på att verkligen skicka energi till alla som behöver det. En stor skopa energi, och kärlek från mig.

För det ska du veta. Alla har SIN kamp, det syns sällan på utsidan. Men du vet aldrig vad någon annan har varit med om eller vad han/hon kämpar med!

Oavsett hur mörkt det kan kännas så vill jag säga att efter regn kommer solsken…. Även jag tvekade flera gånger. MEN på något konstigt sätt så landade jag på fötterna och lyckades resa mig igen…… 

Kram Kram / My Martens 


Kommentarer


  1. Lena A 4 juli, 2018 on 13:07 Svara

    Tänk vad mycket som har hänt på dessa 2 år o då till det bättre ? din snåriga stig som har lett dig fram där du är idag är ju ingen gräddfil direkt. Men du har verkligen kämpat ?
    Tror att det är bra att stanna upp vid en sådan dag o reflektera – vad har hänt under det gångna året ? Var är jag idag ?
    Du är en fighter !
    Kram ❤️

  2. Lollo 4 juli, 2018 on 13:27 Svara

    Du har varit med om extremt mycket under dina 30 år!!!! Hoppas det fortsätter uppåt :-). Skulle bli så glad om du vill svara på 2 frågor. 1). Kan du berätta allt du vet om att bli gravid efter full bukplastik. Och hur tänker du själv om detta? Skulle du våga ”riskera resultatet” som man gör…. ännu inte bestämt om jag kommer våga det… 2) har du katastrof tankar gällande din son? Hur hanterar du det i så fall. För mig är det mitt livs största problem – ångesten att något ska hända det käraste jag har

  3. Jezz 4 juli, 2018 on 14:35 Svara

    Grymma fina My! Du är stark. Livet blir inte alltid vad man tänkt sig och allting svänger hit å dit, skit i alla olyckskorpar å skitsnackare. Njut av att du hittat en balans å kärleken. Heja dig! Hoppas vi ses på ön i sommar. Kram ?

    • My 4 juli, 2018 on 16:51 Svara

      Tack snälla Tezz ❤️

  4. Ann-Charlotte 4 juli, 2018 on 14:40 Svara

    Heja dig My o din fantastiska kamp för ett gott liv. Du har alla möjligheter att få det för du är öppen o tydlig o framgångsrik
    Har slutat läsa flera bloggar som bara skriver om mat, pust, Ellos mode, som jag verkligen ogillar, m.m.
    Du kommer att gå långt o bygga ditt liv på ett ärligt sätt. Kram ?

    • My 4 juli, 2018 on 16:50 Svara

      Tack snälla du för dina ord! Det betyder SÅ mycket!❤️

  5. Doris 4 juli, 2018 on 15:02 Svara

    Du är en riktig kämpe!
    Döm aldrig någon om du inte gått en mil i deras mockasiner.
    ❤️

    • My 4 juli, 2018 on 16:48 Svara

      Så sant…❤️

  6. Annika 4 juli, 2018 on 15:47 Svara

    Jadu My, tänk vad mycket du har gjort dem här två åren….Vad du har vuxit i ditt tänkande och att du prioriterar andra saker nu….Du är SÅ stark och klok trots din fortfarande unga ålder….Kommer ihåg allt elände som om det vore igår ….Tyckte SÅ synd om dig….Speciellt när du låg på sjukhuset och dina såkallade ”vänner” fortfarande lös med sin frånvaro….Jag lider själv av panikattacker sedan många år tillbaka….Så när du skrev om dessa då grät jag för din skull….Då jag vet att man tror att NU DÖR JAG….Den känslan då man dessutom har barn att ta hand om…Uch…Tyckte SÅ synd om dig + all jädrans mobbing på nätet….Jag tror Aldrig jag hade kunnat vara så stark o klok som DU är….Fortsätt med det DU gör och Älskar så kommer det bara att bli ännu bättre…..Nu blev detta en lång Roman MEN den skulle kunnat bli ännu längre ha ha? Gillar INTE att en viss person fortfarande leker i sandlådan, Om du är kompis med henne SÅ får du inte vara kompis med mig….Sådant gör mig ToppTunnerRasande grrr ??? Barnsligt!!!

    NuÖnskarJagDigEnFinKväll…KramKram/Annika?

  7. Tina 4 juli, 2018 on 16:09 Svara

    Ja det har hänt mkt i ditt liv och du har fått kämpa MEN , hur många ggr har du skrivty om det på din blogg ?

    • My 4 juli, 2018 on 16:48 Svara

      Årsdagen, en summering och reflektion… Andra gången.

    • K 4 juli, 2018 on 17:35 Svara

      Den här berättelsen går i repris varje gång My blir lite synad i kanterna. Tex. Bloggbevakning belyser att My kanske gör nåt som bryter mot nya dataregler. Direkt kommer ett sånt här offerinlägg för att ta fokus från att hon handlar fel.
      History repeats itself.. läser dem inte längre. Står ju bara samma rappakalja om att det skulle varit personalstölder som ledde till konkurs.. as if..

      • My 4 juli, 2018 on 19:42 Svara

        Vad pratar du om? Bloggbevakningen skrev ju för flera veckor sedan. Konkursens årsdag är och förblir den 4 juli. Det går ju inte att ändra på….

        Jag tycker att det är bra att stanna upp, reflektera & se på situationer med distans.

        Min resa pågår fortfarande…. Det är livet ❤️

        Många läsare uppskattar att följa både med och motgång. Det finns ingenting som refererar till något offer.

        Styrka, sårbarhet och självdistans däremot ❤️????

      • Karin 5 juli, 2018 on 11:07 Svara

        Precis! Just denna kan hon ju skylla på pga 1-årsdagen. Men alltid, alltid när det är något dåligt som skrivs om henne kommer ett snyftinlägg. Och det ska reflekteras hit och reflekterat dit. Nytt ord hon hört på vägen och det upprepas om o om o om igen. Jag fattar inte stt hon inte inser hur löjligt hon skriver om det mesta. Det är som en 17-årings blogg.

        • My 5 juli, 2018 on 14:52 Svara

          Hej! Dagens namn är alltså ”Karin”? Jag blir så förvirrad då du har så många alias! hehe! Om du nu tycker så illa om både mig och min blogg, varför läser du den då?

          • Lotta Looser 6 juli, 2018 on 09:20

            Road av att läsa ditt trams! Du skriver så mycket korkat o upprepar dig om o om o om o om igen. Du glömmer vad du skrivit tidigare och är så falsk ibland att det blir roande. Och för att du ska slippa nämna det:dagens namn är Lotta Looser

          • My 6 juli, 2018 on 10:52

            Jag skulle varmt rekommendera dig att lämna mig ifred. Sedan 2013 har du aktivt skrivit till mig, påstått saker, hotat, förtalat och kränkt. Det spelar inte mig någon roll vad du kallar dig själv. jag vet ju att du är du iallafall. Ingenting av det du skriver eller påstår träffar mig. Det rinner av mig som vatten. Du projicerar ditt egna liv och dina mörka tankar och din bitterhet på mig. Sorgligt.
            Du utger dig för att vara så många olika personer, påstår att du känner mina vänner och vet mer om mig själv än vad jag själv och min familj gör.

            Att du inte mår bra framgår tydligt, det är ingenting som glädjes mig… Tvärt om. Hoppas att du finner en inred rid så att du slipper agera såhär sjukt om du faktiskt gör. -Lycka till!

  8. Majsan 4 juli, 2018 on 17:00 Svara

    Mkt som hänt i ditt liv….& ändå står du här idag.Du är så väl värd all lycka & medgång nu?????Önskar dig, Jonas & Lilleman en fortsatt skön sommar

  9. Johanna 4 juli, 2018 on 17:34 Svara

    ❤️

  10. Sandra 4 juli, 2018 on 17:39 Svara

    Vilken resa du gjort, heja dig!
    Så fint att du delar med dig!

    Kram!

  11. Lotta Lennartsson 4 juli, 2018 on 17:47 Svara

    Vet nog ingen som är så stark som du gång på gång reser du dig upp och orkar gå vidare trots alla motgångar My du är bäst visar att man kan komma vidare kramisar ????????

  12. Lars Karlsson. 4 juli, 2018 on 17:48 Svara

    Ja My detta kan ju sammanfattas .
    Du har varit med om mycket och sedan kommer det säkert mer. Sådant händer.
    Men.
    Du är en överlevare.
    Kram L

    • My 4 juli, 2018 on 19:38 Svara

      ❤️❤️❤️

    • My 4 juli, 2018 on 21:14 Svara

      ??❤️ TACK Lars!

  13. Pia.S 4 juli, 2018 on 18:03 Svara

    ♥️♥️♥️

  14. Sara 4 juli, 2018 on 18:26 Svara

    Vilken berättelse att få ta del av. Du är fantastisk glöm aldrig det. Du är bäst på att vara du och bäst på att vara mamma till din lille vapendragare ? ?. Och även bästa sambo till Jonas förstås. ? ? Ha nu en fin kväll. Kram Sara ?

  15. Jennie 4 juli, 2018 on 18:55 Svara

    Utbildade du inte dig till mäklare med?

    • Malin 5 juli, 2018 on 20:05 Svara

      Hon pausat det.

  16. jeja 4 juli, 2018 on 19:21 Svara

    KRAAAAM

  17. Kina 4 juli, 2018 on 19:37 Svara

    Men är det inte extra jobbigt att ha årsdagar när det gäller något sådant här, vill man inte helst sluta tänka på det? nu kanske du har förklarat det i ditt inlägg men det var så långt så jag måste erkänna att jag avstod från att läsa.

    • My 4 juli, 2018 on 21:14 Svara

      Det är det som är så skönt…. som läsare väljer man helt själv vad man vill läsa och inte 🙂

      Att ”sluta tänka på det” är inte min metod… jag tror på att bearbeta, och ibland möta sorgen.. individuellt såklart.

      Men jag tycker också det är viktigt att kunna visa både bättre och sämre perioder här inne.
      Livet tar tvära kast ibland. Det är inte alltid rosa moln och fluff fluff ? därför vill ja vara relativt öppen av mina tankar.

  18. Eva 4 juli, 2018 on 20:43 Svara

    My, du är fantastisk!
    Började följa dig, när det krisade det ordentligt o ditt namn var på ”allas läppar”. Sedan dess är det din blogg som gäller. För den handlar om LIVET, med både glädje och mindre roliga saker.
    Du är en enormt driven tjej/kvinna. Jag är dock dålig på att kommentera, men har berättat, att jag fått en synsjukdom. Men hur som, och hur länge det går tänker jag läsa din blogg .
    Jag önskar dig och Jonas all lycka tillsammans med Ludwig. Kram❤️

  19. Jeanette 4 juli, 2018 on 22:13 Svara

    Du är stark o modig som en tiger My????Stay strong and look forward❤

  20. CC 4 juli, 2018 on 22:30 Svara

    Det är klart att du ska skriva av dig på årsdagen , så bra skrivet och viktigt för andra i liknande situationer , som mår dåligt , att få se att livet kan vända , att träffa kärleken eller något annat bra som händer i livet . Det är även många som får diagnoser eller blir utbrända, viktigt för de att läsa och se att det finns fler som kämpar och att det finns ljus i tunneln . Undrar verkligen varför vissa här inne fortsätter att läsa denna blogg, och fortsätter att vara negativa och trycker ner någon som öppnar sig och berättar om sitt liv. Sorgliga människor!
    Kram till dig My???

  21. örebrotjej 4 juli, 2018 on 23:18 Svara

    Läst allt och grattis till att ha hittat dig själv o nykeln till hälsa o till livet. Jag är själv sjukskriven men arbetstränar och har jibbat med heka mitt bagage. tömt min burk hos kurator osv. så jäkla tufft o smärtsamt i mitt i detta dör min lillebror han kör i hjäl sig på Mc.
    I dag så mkt klokare starkare osv står jag här några trappsteg framåt mår mkt bättre men lever o måste leva på ett annat vis i dag o skydda mig själv.

    Kram

  22. Anna 5 juli, 2018 on 00:09 Svara

    Så stark du är!!! Kvinnor kan!!! Önskar dig all lycka till och hopas att du nu får massa medvind!!! Undrar bara bor du aldrig på landet där nere längre med lilleman?? Kram Anna

  23. anonym 5 juli, 2018 on 00:36 Svara

    Vad stark du är. Jag kän ner mej som en pissmyra om man jämför. Sorgearbete och ensamhet är så tufft. Är i en riktig svacka nu. Att ta sej genom sorg är mitt livs prövning. Vet inte hur det ska gå. Så glad du har lille man och din indian. Kramis. Livet kan vara tufft.

    • Lars Karlsson. 5 juli, 2018 on 09:49 Svara

      Måste ge dig anonym några ord.
      Har själv gått igenom en stor sorg när min trolovade fick cancer och avslutade sitt liv.
      En sorg finns alltid med dig. Den blir lite mindre ibland och plötsligt blir den stor.
      Men du bär den med dig och ingen ser.
      Det får man göra.
      Kram L

      • Annika 7 juli, 2018 on 10:17 Svara

        Lars ❤️?❤️

  24. Malin 5 juli, 2018 on 04:39 Svara

    ❤❤❤

  25. Katarina 5 juli, 2018 on 06:39 Svara

    Härligt att livet har vänt och att du är lycklig igen❤ Det mesta ordnar sig som tur är, hur kämpigt det än kan vara.?Ha en härligt dag!

  26. Julia 5 juli, 2018 on 06:45 Svara

    Fortsätt skriv och fortsätt kämpa Mysan.

  27. Ann 5 juli, 2018 on 06:56 Svara

    och vissa fick ett ultimatum av en gemensam vän. och poff så försvann majoriteten. Allt på samma gång….

    Vad var det för ultimatum som vännerna valde att lämna dig för? Hur fick du veta att vännerna lämnade dig pågrund av ett ultimatum?

    • My 5 juli, 2018 on 08:41 Svara

      För att vissa fortfarande håller kontakten, men inte ”vågar” stå för det =)

      • Ann 5 juli, 2018 on 16:14 Svara

        Vad var det för ultimatum? Inget illa menat nu men Johanna Tofby och Magdalena Graaf har jag förstått det som att det gäller och att ni är ovänner idag. Det är dock många kända artister som följer dessa personer, så de kan inte vara så hemska. Där blir jag lite fundersam vad det kan handla om er emellan.

        • P 5 juli, 2018 on 21:10 Svara

          ”Många kända artister som följer dom, så dom kan inte vara så hemska” ???
          Hur tänker du människa?

  28. L2 får jag kalla mig nu. När en annan L har dykt upp. 5 juli, 2018 on 09:35 Svara

    Bra My, skriv vad du tycker. Det är din blogg och bloggen är frivillig att läsa.

    Sen vad som hänt är jag totalt ovetandes om, fattar inte när du skriver vad det är. Tycker att om et gått 2 år och folk (vuxna) ff håller på med att om du är med den får du inte vara med mig, vad är det?`Jag kämpar med att barn inte ska vara utanför utan att alla barn ska vara med, man kan leka hur många som helst och ingen ska vara utanför. Så håller vuxna på så här. Jag undrar i mitt stilla sinne vilken/vilka det är. Lär nog aldrig få svar på den frågan. Töntigt är ändå ordet. Henne ska vi mobba och frysa ut. Otäckt, obehagligt och faktiskt, på allvar sjukt.

    • My 5 juli, 2018 on 09:49 Svara

      Nej nej, ingen mer mobbning eller utfrysning…. Inte ner på samma nivå. Alla kan göra fel, relationer kan ta slut. men man behöver inte fastna i en bitterhet där man bara försöker förstöra för varandra. Såååå onödigt! Kram

      • Karin 7 juli, 2018 on 20:33 Svara

        Du har ju verkligen fastnat i din bitterhet!

  29. Christina 5 juli, 2018 on 20:19 Svara

    Väldigt fint och modigt av dig att berätta din historia. Peppande för oss andra som också är maskrosbarn och viktigt för de som inte är det – för att lära sig förstå.

    Härligt att se att du har lyckas åstadkomma så mycket med dig själv, ditt mående och liv, trots motgångar!

    //C

    http://fondofhome.blogg.se – nyinvigd inrednings-/renoveringsblogg

  30. Annica 6 juli, 2018 on 07:38 Svara

    Helt otroligt vad stark du är! Ta hand om dig och dina❤️!

  31. j 6 juli, 2018 on 18:47 Svara

    OOOOOOOOOOhh, såå puttenuttenuttigt, såå duktig att hon tillochmed ritar skruvarna själv, fast hon tog bort det ur texten förut, hehe!
    För i verkligheten är hon inte skit duktig, bara så slarvig att hon hamnat i konken, så kan det gå när inte haspen är på…Tur i oturen att hon misslyckades som mäklare!
    Att ni orkar sitta och gulla med denna supernolla!
    Lillemans ”lekkamrater i Sthlm” är Bobby! bla. och andra vuxna, allt enligt hennes bilder i hennes blogg!,
    Hon lever bara för SITT liv, inte för sin son, ååh, stackarn vilken märklig uppväxt han får!

    • Anna 6 juli, 2018 on 19:45 Svara

      Vad otrevligt skrivet, läs inte här då om det stör dig så

    • Karin 7 juli, 2018 on 20:32 Svara

      Agree! Sånt jävla ältande för att få sympatier. Det förmodligen enda hon är duktig på är att ljuga o förvränga. Och hänga ut personer som hon tror ha koll på. Hon har inga riktiga vänner en längre tid. Vad beror det på ?
      Och man ska inte stjäla saker av ’vänner’.

      • My 8 juli, 2018 on 11:12 Svara

        Tjoho! Karin var dagens namn ? Många alias blir det…

Lämna ett svar till Malin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *