När man tror att det inte kan bli värre…. Panikångest!

• Inlägg av: My
• Datum: 28 mars, 2017
• Kategori: Style by Martens, Träning & Hälsa
• Se alla 56 kommentarer

 

 

Hej fina!

Ett sånthär halvdeppigt inlägg igen. Bakslag med både sömnbrist och panikångest igen. 

Som du vet fick jag bilen kvaddad, mobilen krossad, hjärtat krossat m.m. ALLT på samma gång!

Förutom det, en betydligt större klump i halsen och magen inför kommande beslut som behöver att tas. 

Förutom det så försöker jag så gott jag kan att få ihop vardagspusslet, träning, ekonomin (efter konkursen) med trippla jobb och en kämparglöd som jag jobbat fram inom mig. Jag förökar att vara en glad, stark och positiv mamma. En bra vän, Jag försöker att vara en inspirerande, peppande PT. På Bloggen försöker jag att vara öppen och ärlig. 

Det har varit ett känslomässigt kaos. Prövning efter prövning senaste året. När man tror att det inte kan bli värre så rasar det igen. Man kan tycka att om det stormar på ena hållet så kan det väl ändå få vara stabilt på andra hållet. Men inte.

Sorg, begravningar och allt dethär som ni har kunnat läsa om tidigare. Vissa tycker att jag återupprepar mig, vissa att jag ältar.

Men jag kan tala om att ÄVEN om det har gått månader sedan konkursen bla, så är jag långtifrån ”läkt”.  Jag är inte längre ett öppet varigt sår, men jag är fortfarande ett öppet sår som sakta men säkert läker. Jag jobbar aktivt med mig själv både på egen hand men också med hjälp av KBT. Måååånga timmar KBT. 

Ibland har jag frågat mig själv HUR mycket man egentligen ska behöva gå igenom. Kan man inte bara få lugn och ro? Jag har på många sätt börjat få lugn och ro. Börjat bygga upp mitt och Lillemans liv.

VÅRAN familj. Det är lite ”Vi mot världen känslan” 

Jag fick aldrig njuta av första tiden hemma efter förlossning. Mamma ledigheten förvandlades till en överlevnadskamp. Separation, flytt, sabotage  trakasserier. Två butiker och 13 anställda på det. SAMTIDIGT som alla nya mamma-hormoner, amning och allt annat skulle falla på plats. Så till er som skriver ”flytta tillbaka till Öland” OM det vore SÅ enkelt så skulle jag aldrig flyttat därifrån. Tänk på det en gång extra innan kommentarer kring detta kommer in.. 

 Vi fick kämpa från första stund. Men det har också gjort oss starka tillsammans. Vi har ett EXTREMT starkt band mellan oss. 

Det som är så fiffigt när man stöter på motstånd, det är att när man ”landat” och väl börjat kravla sig upp igen. Då är man liiiite klokare, liiite starkare och JAG blir också extremt motiverad och målmedveten. Motiverad att fortsätta utvecklas, fortsätta ”läka” och jobba med mig själv. Just för att bli starkare både fysiskt och psykiskt. Lära sig av sina misstag och göra om och rätt. Målmedveten mot det liv som jag planerat och kämpat för i flera år.

Livet tillsammans med Lilleman <3

Vad det gäller mitt tillfälligt krossade hjärta.  Jag fastande för någon som förde mig bakom ljuset, som lyckades manipulera mig och många därtill. Det har fått store konsekvente som jag nu får ta hand om. Sånt händer. Det häftiga är att jag VÅGADE ge efter för förälskelse och känslor som dök upp ifrån ingenstans. jag VÅGADE tro på någon som faktiskt hade oddsen kraftigt emot sig med tanke på bakgrund och tidigare liv. Ingen ide att älta det, jag var blåögd, lät mig manipuleras och var väldigt naiv. Det händer.  Nu sätter jag punkt där. 

Nu, nu står jag inför stora beslut, igen. Ett tungt, Väldig tungt som jag inte kommer att skriva om. 

Men två beslut är något väldigt positivt. Mitt i allihopa så har jag vuxit väldigt mycket som person. Även om det känns både fysiskt och psykiskt som om jag precis gått 11 ronder kampsport och är tröttare än TRÖTTAST. Så börjar jag se att pusselbitarna faller på plats. Jag SER ljuset i tunneln. Jag ser vart jag är påväg. Stora förändringar kommer att ske. Ganska snart. 

Jag har sollat ,rensat under en längre period. Rannsakat mig själv, försökt att se vilka situationer jag hade kunnat påverka och vilka jag inte kunnat påverkat.

Just precis just nu så är jag HELT slut! Men med en positiv känsla.

Jag är så trött för att jag inte kunnat sova.

Förra veckan fick jag panikångest attack. En mindre och en extrem. Jag tappade kontrollen helt.  Luften tog slut, ångesten tog över min kropp. Jag fick ingen luft, kunde inte andas… jag trodde att jag skulle dö. Jag försökte ”andas” mig igenom attacken men denna gången kunde jag inte stå emot. Jag svimmade nästan av pga av mitt eget sätt att krampa efter både luft och kontroll. Jag låg kvar på mitt golv i flera timmar sen… jag grät…. tyst med tårar som aldrig verkade ta ett slut. Jag var chockad över HUR jag plötsligt var tillbaka på ruta ett igen. Har denna kamp med KBT och bearbetning i över ett halvår inte gett mer än det här? Jodå… jag är inte tillbaka på ruta ett. jag hade bara ett extremt bakslag. Jag är medveten om det och reste mig upp igen. Men just där och då, när ångesten kommer krypande och sakta men säkert tar över så känns det inte som om det ska få ett slut. Jag VET att det går över. Men där och då så är det fruktansvärt! 

Redan dagen efter stod jag på jobbet, jag log och förmedlade min kompetens som PT. DET är min terapi. Att få göra det jag brinner för, det som får mig att må bra.. Jag tittade mig i spegeln, möttes av mörka ringar under ögonen och en ganska sliten uppsyn . Men jag ”kammade” till mig, klistrade på mitt pokerface och klarade av dagen. 

 Det är konstigt det där att ångestattacker ALDRIG kommit när jag haft Lilleman hos mig. Det måste vara en mamma instinkt.

Detta var första gången på länge som det kom ett så stort bakslag. Men senaste veckornas kaos, förutom det jag skrivit om och rent känslomässigt har varit extremt påfrestande. Mycket mer än jag kunnat/kan skriva om. Så bakslaget var inte så farligt trots allt.

 Nu när Lilleman är hemma så kan jag sova igen. jag sover som en prinsessa när han är hos mig. Hans andetag, hans snarkningar och hans närhet fyller mig med kärlek.

Men det kommer ta några dagar innan jag börjar känna mig pigg igen. Innan energi depåerna fyllts på igen. I helgen ska vi göra absolut ingenting. Så lite som möjligt. bara vi. Bara vila. 

Men nu vill jag ha din hjälp. Jag är ju personlig tränare. Jag har ju HUR mycket som helst som jag skulle kunna dela med mig av 

Under året kommer jag att gå flera utbildningar genom SAFE Education,  såsom kost och annat jag kommer att berätta om vid ett senare tillfälle. 

jag ÄLSKAR verkligen mitt jobb som PT.

MEN, Jag undrar vad du vill att jag delar med mig av, vad jag ska skriva om gällande wellness/ hälso branschen?

Har du frågor? Tips på ämnen? Vad saknar du INOM detta ämne? Träningstips? kom-igång tips?

-Förslag???? 

BERÄTTA GÄRNA i kommentarsfältet… 

Tack för att du finns!

Trots att jag varit lite som i ett vakuum igen. jag är påväg tillbaka, starkare än någonsin. Tre steg fram, 1/2 tillbaka, räknas forfarande som framsteg! Glöm aldrig det….

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att uppleva ångest. Det är helt okay att inte alltid må bra….. 

 Stor kram/ My Martens

Kommentera (56)