Kära Mamma,
Du blir galen snart och du är rädd att någon ska få veta. Du är trött och nervös och sliten, men du är också kär. Det är en ny sorts kärlek; en glimrande diamant av något du inte hade någon aning om tidigare.
Såhär är det. Den här kärleken gör att du aldrig kommer sova igen.
Den här kärleken gör att du hör små fotsteg i hallen på natten, med dörren till barnkammaren öppnad.
Kärleken som stängde badrumsdörren i går kväll så du kunde ta ett bad; bara det vita ljuset och de blöta kaklet var kallt och varje gång du försökte schamponera håret, hörde du ett litet gråt som antagligen inte var på riktigt.
Det här är kärleken som kommer döda dig.
Det känns så, eller hur? Det känns som att du aldrig kommer klara av att vara mamma. Aldrig att du kommer klara av den brännande känslan. Det känns som du har tagit dig vatten över huvudet, för du har aldrig älskat något så mycket förut som gjort att du är rädd att stänga dina ögon.
Du är rädd att lägga ner ditt barn och lämna rummet. Den stora spjälsängs madrassen är så stor, som ett stort kallt hav av plats, och ni två var ju så varma tillsammans, förut. Du är rädd att somna bredvid honom också. Så många saker som skulle kunna gå fel, bara av att mysa ihop sig i sängen på kvällen. Du hade ingen aning om att lakan och mjukhet och sömn kunde vara så hotfulla.
Du är så trött så du ser stjärnor. Du upptäcker en vidrig, pornografisk kärlek för kaffe och tysthet och speciellt för tupplurar. Du upptäcker att du kan inte bli rörd av din man på kvällarna, inte nu, inte när du har en ny kärlek och du har inget annat kvar inuti dig förutom en hotande panik som kan brista närsomhelst. Inte när dina skrämsel reflexer är så nära. Inte när du är så ömtålig, du kan gå sönder om han försöker trösta.
Om du går sönder, vem skulle vara vaken hela nätterna, rädd för skuggorna? Vem skulle hålla ditt lilla mirakel precis rätt, vem skulle älska och lukta på honom? Vem skulle kolla på honom utan att kunna sluta när han sover i din famn? Vem skulle skutta ur sängen, med hjärtat i halsgropen och fingrarna bortdomnade, störtandes genom hallen vid minsta lilla ljud av hans gråt?
Shh, mamma. Det är OK. Det är bara så att din kärlek har börjat leva och du har aldrig varit såhär behövd förut. Du har aldrig varit så här räknad med och du har ingen aning om du är så tillräckligt bra som ditt barn behöver. Du vet inte att livet som förälder inte alltid kommer kännas såhär, att ditt barn kommer äta och sova utan dig någon dag, förr eller senare. Du vet inte djupet på dina förmågor, hur du är kapabel av häpnadsväckande prestationer av att offra dig, mod och vilja.
Under hela ditt liv, har du inte haft en aning om att du är kapabel att ta hand om ett liv. För ingen har ju lärt dig att ta hand om ditt. Så länge du kan komma ihåg, har människor försökt forma dig och förstöra dig, ändra dig och få dig att ändra åsikter. Dom har försökt få dig tro att du är för tjock, för tråkig, för dum, för snuskig, inte tillräckligt sexig och att din sexualitet är en synd. Dom har fått dig att skämmas att uttala vissa delar av din kropp. Dom har kallat dig massa namn och nedvärderat dig, hållit upp en tavla, ett ouppnåeligt mål framför dig och sagt åt dig att kämpa för det. Dom har sagt åt dig att om du är tillräcklig, skulle du vara smalare, sötare, och mer eftertraktad. Du skulle vara tystare och mindre och sötare. Om du skulle vara tillräckligt bra skulle du vara mer som dom sa åt dig att vara.
Du hade ingen aning, att din kropp var ett mirakel, att du kunde gro något så perfekt inuti dig. Att, i forsande smärta och blod, kunde du förlösa hal, perfekt oskuldsfullhet och skönhet. Att du hade honom inuti dig hela tiden. Du behövde inte vara sötare, du var Gud, hela den här tiden.
Vilken insikt, eller hur?
Hur ska du kunna vara Gud när du var en inte-tillräckligt-bra, ful, fet, misslyckad tjej bara några dagar sen? Hur ska du kunna vakna varje morgon och veta att du är den enda som är ansvarig för den vackraste varelsen som andas luft, när du bara är du? Hur ska du kunna göra den här perfekta lilla människan glad, frisk och blomstrande, när du inte ens kunde tolerera dig själv i spegeln?
Jag vet inte hur jag ska förklara det här för dig, men du kommer göra det och du kommer vara helt underbar. All skönhet och kapacitet du förväntar av dig själv, nu när du är mamma? Vi har sett det i dig hela tiden. Det är därför vi är dina vänner, din man och systrar och beundrare. Det är därför vi ringer dig bara för att prata. Därför vi uppmuntrar dig när du skriver och sjunger.
Vi visste att du var fantastisk, även när du inte visste det själv.
Du vet att det är så nu, även fast du kämpar med det.
Du vet att du kan hantera det här, att du kommer klara det. Du har inget val, så du kommer plocka upp dig själv, be om hjälp om du behöver, ring läkaren, ta medicin, gå ut på middag med vänner och förnedra dig själv genom att bryta ihop gråtandes, vara vaken hela natten för att lyssna efter inkräktare i gräset, snyfta vid din mans fötter, ringa honom på jobbet och säga åt honom att komma hem, få panik och darra och skaka om du behöver. Skrik och spy upp din frukost. Hoppa över att duscha i tre och fyra dagar i sträck för att du helt enkelt inte orkar ta initiativet. Tillåt dig att inte vara perfekt och ha rädslor, för dom är du och du är redo att vara BÄST på moderskapet. Du är SKÖNHET och VISDOM och KÄRLEK och KÄRLEK och KÄRLEK.
Du är Mamma, och du kan det här. Jag lovar.
Kramar,
En Beundrare
Jag läste den här texten, fast på engelska för några dagar sen och kände att jag ville översätta den och sätta in här på bloggen, så bra skrivet! Om du vill läsa originalet så finns det här:
http://www.huffingtonpost.com/amanda-king/an-open-letter-to-a-new-mom_b_3570136.html