Gravid

Ett år sedan

Tänk, idag är det på dagen ett år sedan jag gick ut i bloggen med att vi skulle bli en familj på fyra. Att en bebis låg och växte sig stor och stark inne i min mage. Den bebisen var Lion, det visste vi såklart inte då men visst är det så häftigt att tänka på såhär i efterhand? Alla små kittlingar, sparkar, händer som drog förbi under huden och rumpan som putade ut då och då, alla gånger vi pratade, tänk att det var Lion hela tiden. Det är så stort, livet är så otroligt häftigt, vilka enorma resor vi gör bara genom att vara.

I vecka 39+3 tittade han ut, 1,5 timme efter att vattnet gått och värkarna startat, som vi längtat!

 Så var det måndag igen. Vår minsta är inte helt inne på samma linje som mig, att man ska sova om nätterna, han vill allra helst ligga och snutta så lite trötta är vi såklart men idag är det dags att kicka igång barselyogan för vår del, det ska bli jättekul. Ska göra oss redo och kila iväg här strax så önskar er en fin veckostart.

KRAM

Det är dags!

Har haft värkar sedan 4-tiden i eftermiddags, trodde som vanligt att det bara var förvärkar men mitt i en värk nu alldeles nyss var det som att lillebror sparkade ut vattnet, haha, sån sjuk känsla. Nu är det dags. Iiiihhh. Micke pratar med födeavdelningen, vi ska in direkt, 0nt och andas i värkar är det som gäller nu och Pelle är på väg hit. Snart ses vi, älskade lilla vännen, som vi längtat!!

Förlossningstankar

Jomen nu är det nog skillnad alltså, det känns att kroppen går framåt och börjar förbereda sig på ett annat sätt. Hade såna där regelbundna förvärkar som jag satt och andades mig igenom hela kvällen igår, precis som i torsdags, strax över 5 minuter emellan sedan var det full fokus med en halvt ängslig man som satt bredvid och trodde att det var dags, haha.

Alltså jag har funderat på det där med förlossningen, jag kommer ju såklart att känna när förvärkarna övergår i riktiga, riktiga värkar, den smärtan är ju inte att ta miste på även om det gör ont nu också, men jag kommer ju inte att märka av förvarningen, de där timmarna jag hade innan det verkligen drog igång på riktigt sist, för mina förvärkar nu är precis som dom värkarna då, under öppningsskedet i början.

Och eftersom att jag inte har någon tapp kvar och redan är öppen flera cm, så säger både min jordmor och läkare att denna förlossningen antagligen kommer att gå väldigt fort, lite som ett plåster på såren sådär efter alla förvärkar. Men tänk om jag inte hinner in då, att jag kommer gå runt här hemma och tro att jag har förvärkar i flera timmar och sen kommer de ordentliga, riktigt smärtsamma öppensjutilltiocentimetervärkarna och jag fattar att det är på riktigt men hinner inte in? Haha jisses, håller tummarna för att det startar med vattenavgång även denna gång och så är det snabba puckar som gäller sen, eller att det drar igång med ordentliga värkar pang på!

Måndagskramar från mig <3

Vecka 40

HÄR HITTAR NI MIN NYA BLOGG

WWW.MADELEINES.SE

Så kliver vi in i vecka 40, sista graviditetsveckan. Aaah, nu är det så nära att vi nästan kan ta på det, oavsett om han kommer på utsatt datum eller ett par veckor efter, eller kanske några dagar före. Förlossningen. Vår son. Familjen på fyra. Galet. Ofattbart. Underbart. Jisses vad vi längtar.

Hade extremt kraftiga förvärkar igår ikväll som jag klockade med tre till fyra minuters mellanrum och andades mig igenom, saknade lustgasen igen och det känns sisådär att veta att jag denna gång inte får den när jag kommer till sjukhuset. Lite skrämmande, men jag är så sjukt peppad och kommer ju att hoppa jämfota av lycka när det väl drar igång på riktigt, haha, så jag fixar det. Att räkna i in- och utandningarna har blivit ett trick för att fokusera rätt så ska be Micke påminna mig om det när det är dags på riktigt sen. Snart. Åh.

Jordmorsbesök

Puh, all min sista energi bara rann av mig förut och jag gick gråtande från jordmor efter att ha pratat om eventuell hjälp med alla dessa förvärkar som tydligen inte verkar ha något slut. Tog bland annat upp alternativet hinnsvepning, om inte nu så när jag är fullgången, men det är ingenting hon vill göra utan hon tror på att naturen har sin gång och att det bästa för bebis är att komma när han är redo. Och ja, jovisst, det är det såklart, men om mamman är halvt död vid den tidspunkten då?

Tappade liksom sista gnistan och hoppet där och då, jag är så utsliten och matt, men nu har jag samlat mig lite igen och försöker att blicka framåt. En vecka kvar tills han är beräknad enligt svenskt datum, ungefär, ytterligare några dagar till det norska datumet och att jag sedan får gå två veckor till innan de gör något för att hjälpa blundar jag för just nu, vi tar en dag i taget och hoppas att han kanske snart längtar lika mycket efter oss som vi efter honom, lilla skrutten. Konstaterade att min smärta i nedre delen av ”magen” är foglossning också, har fått ännu svårare att röra mig senaste dagarna och alltid värst på kvällen då jag haltar runt som Quasimodo, haha, men är så glad och tacksam över att jag klarat mig undan såhär långt!

Mitt blodtryck – 135/80

Hjärtslag på bebis – 132/min

SF-mått – 36 cm

Viktuppgång sedan start – +23 kg

Väldigt mysigt att få hälsa lite på lilleman iallafall, eller storeman kanske vi ska börja kalla honom, hihi. Mitt SF-mått ligger helt i topp på kurvan så det blir nog en ganska så stor, liten kille vi får träffa så småningom. Lova vägde ju nästan 3,3 kg redan i vecka 37 så det är ju inte helt oväntat i och för sig <3