Uhh vilken dålig bloggare jag blivit sen den lille dretongen kommit till jorden..
Mycket har hänt sen sist! Flyttade in i vårat nya, fina, stora hus i lördags, efter en fantastiskt underbar och välbehövlig semestervecka i fina turkiet med familjen.
Lille Bobbyns första utlandsresa och som vanligt var han underbart snäll och lycklig hela veckan.
Även i nya huset lever han rövare och har ännu större yta att inspektera och terrorisera än sitt förra hem.. Behöver jag säga mer? 😉
Efter att ha bott här en vecka ser det verkligen inte ut som ett hem, mer som ett kaos av prylar högt och lågt.. Men jag ska väl få ordning i torpet även här så småningom.
Våra visioner och planer för denna kåk är många och oändliga och jag ber till gud att energin är på topp tills vi fått som vi vill.
Först på ”tapeten” är just tapeterna.. Redan valt vad som ska upp på väggarna i vardagsrummet och sanna mina ord! Det kommer bli vackert!
Pappan ska lägga om carport/förråds-taket och förstärka ballkong-balken nästa helg redan om vädret tillåter. Även badrummet och köket ska fixas i framtiden när ekonomin tillåter.
Bobbyn är nu 9 månader redan och tiden rusar förbi alldeles för fort.. Han kryper likt en militär med armbågarna fort fram längst golvena och når alla vrår och lådor han kommer åt. Mammans temprament och tålamod har han ärvt då han blir vansinnig om han inte får sin vilja igenom. Även pappans stönighet visar sig titt som tätt..
Han är inne i en ovanligt mammig period då han mer än vanligt ska sitta klistrad på mamman dygnets alla timmar. Gör mig absolut ingenting då jag vill precis samma sak. 🙂 nackdelen är väl kanske att man inte hinner så mycket om dagarna som man vill. Behöver jag nämna att jag är glad att ha han i mitt liv? Att han är det absolut bästa som hänt mig? Att han är det vackraste barn som finns? Att mitt hjärta hoppar över ett slag när han ler eller att det smälter när han sträcker ut sina små, knubbiga armar mot mig i hopp om att jag ska ta upp honom och dansa med honom? Att jag inte vore någon utan han? Att jag är den stoltaste mamman som existerat? Nej, det där vet ni redan misstänker jag.. Men det måste påpekas ändå. För nu är jag inte ”jag” längre utan ”han och jag” och jag vill aldrig ha det på något annat vis, nånsin!
äntligen skrivs det ngt!! spännande med det nya huset, ngn gång i framtiden måste jag få komma och se! jag verkligen avundas dig gumman, jag längtar ihjäl mig till min tid som mamma! ännu har inget skett :/ men åh vad jag blev glad att se lilla fjanten <3