Jag och Naomis pappa har totalt olika syn på tro och religion.
Han är djupt troende, medans jag egentligen inte tror på något alls. Skulle nog kunna säga att jag är ateist. Jag tror på ödet, övernaturligt, högre makter, men inte på Gud.
Jag har inget emot kristendomen, min mor är troende men min far är ateist, så jag har fått lite utav båda under min uppväxt. Det jag däremot är emot, det är de som gör religionen till en besatthet.
Man måste gå i kyrkan, man måste be till Gud, man måste dyrka Jesus osv.
Enligt Naomis pappa, så måste man tro på Gud för att komma till himlen efter döden. Alla som inte tror på Gud (dvs jag) hamnar i helvetet. Detta präntar han in i hennes huvudet varje dag, och hon försöker ofta övertala mig att tro på Gud så jag inte ska hamna i helvetet.
Jag försöker diskutera med Naomi och säga att jag tror, att så länge man lever ett bra liv, är ärlig, godhjärtad och snäll mot andra, så hamnar man i himlen ändå.
Jag har svårt att tänka mig att det enda kravet är att man ska tro på Gud. Det finns ju faktiskt många mördare och våldtäktsmän som är troende, betyder det att de skulle ha större chans att hamna i himlen än mig då?
Om man nu tror på himlen, vilket jag gärna vill göra, och det skulle visa sig att det finns en Gud, så tycker jag i så fall att han är väldigt trångsint om han inte släpper in mig bara för att jag inte har trott på honom.
Jag kan se det framför mig.
Där står jag och bankar på Sankte pers port utan att bli insläppt, samtidigt som Charles Manson och Hitler står där innanför och räcker ut tungan åt mig. ”Duu får inte komma iiinn!”
Ni som är troende, är det verkligen så, att endast de troende kommer till himlen?
Fick precis ett samtal från en ledsen och mycket orolig dotter.
Hon vet att det snart är dags och hon mår inte bra över det. Hon är hos sin pappa denna veckan, så det finns inte mycket jag kan göra för att lugna henne heller. Det är jobbigt. Fruktansvärt jobbigt.
Hur kan det få gå till så här?
Hur kan det få dra ut på tiden i drygt 8 år?
Hur kan man låta ett barn plågas så här mycket?
2 år har gått sen den muntliga förberedelsen, och det är inte avklarat än.
Jag vet hur dåligt jag mår över att ha det så här, tänk då ett barn. Hon orkar inte längre. Det måste få ett slut.
var tsId=2487676;
