Du sover i ditt svala rum. Luftkonditioneringens svaga slamrande bildar en sövande ljudmatta ihop med den övriga familjens fridfulla snusande. Ännu är det långt till morgondoppet i den tomma poolen. Ännu är det ett bra tag till frukostbufféns kaloriinferno. Egentligen borde också du sova. Ingen vettig människa på semester ligger vaken 06.00.
Men ändå ligger du där, på helspänn. Lyssnar. Överväger. Är det dags? Är det den optimala tidpunkten nu? Hur tänker den där odräglige norrmannen i rummet längre bort i korridoren? Att han är vaken liksom du, det är du fullständigt övertygad om. Han är lika vaken som värmlänningen med Statoil-solbrillorna. Liksom låtsasstekaren från Bredäng som tagit med sig osannolika mängder jobb-pikétröjor från drömjobbet på Telenor. Liksom den högljudda, danska fyrbarnsmamman, modell höna. Kanske är vi fler, tänker du.
Vi ligger alla här i soluppgången och väntar ut varandra. Väntar ut natten. När är det OK att gå till attack? När är det för sent? När är det officiellt inte längre natt? När är det fritt fram?
Så plötsligt hör du det diskreta klicket från en hotellrumsdörr som försiktigt stängs och det svaga, svaga ljudet av air-con stela Crogs mot morgonfräsch heltäckningsmatta. Det är dags! Det är nu det händer!
– Norrmannen är i rörelse!
Och du vet att nu är det en fråga om sekunder innan också Statoilmannen, mobilförsäljarstekaren och hönan kommer sättande, adrenalinstinna. Med påklistrade leenden. Du vet att nu är det bara din egen skicklighet och snabbhet som ligger mellan framgång och fiasko. Mellan en dag i gräddfilen och en dag i skam.
Du har förberett solhanddukarna med militärisk precision. De är vikta på längden så att de ska kunna tas över ena armen medan den andra hålls fri till dörrar och eventuell närstrid. Du vet att det kan bli fult det här. Mycket fult. Det sägs att en tysk bilhandlare dog ”in battle” här förra året. Givetvis nedtystat i pressen. Givetvis inte ett ord om det i charterkatalogerna. Men du vet. Och de där ute vet, de som nu rör sig snabbt och ljudlöst fram genom hotellets ändlösa korridorer.
Men du har varit med förr. Vet att det viktigaste vid bokning av charterrum inte är pris, storlek, våningsplan och annat patetiskt, utan ett enda: Närhet till poolområdet. Och det är nu proffset skiljer sig från amatören. Det är nu erfarenhet och smartness firar triumfer över nybörjare och de som förlitar sig på slumpen. Det är nu du nöjt konstaterar att det var briljant tänkt att beställa hem hotellets ritningar från de lokala brandskyddsmyndigheterna innan bokning. Så när de andra hastar fram den officiella vägen tar du brandtrappan, som du sett till att ditt rum är granne med. Detta ger dig de nödvändiga metrarna, de nödvändiga sekundrarna som behövs för att inte springa utan lojt, förstrött, lite som av en händelse råka droppa dina poolhanddukar E X A K T på de bästa platserna. Detta samtidigt som dina medtävlare nu dyker upp, förvånade och mörka i blicken när de inser att de inte heller denna gryning vann slaget. Deras axlar sjunker ned som de gör hos förloraren när denne börjar inse att kanske kommer de att förlora VARJE morgon, hela vistelsen, och att detta kommer att förmörka hela deras semester. Du ser nöjt i ögonvrån att de undrar ”Hur går det till? Hur kan vi förlora varje morgon?”
Samtidigt förenas vi alla i vår storhet ändå. Inga andra är vakna ännu. Det är bara vi, vår kamp, soluppgången och solstolarna. Den renheten! Det gör att vi ändå mitt i stridslarmet ger varandra respektfulla, diskreta nickningar resten av dagen. Vi har de bästa platserna. Vi är poolområdets crème de la crème.
Och du tänker att det kanske finns de som tror att det var foppatofflorna som var det som gjorde den vanlige svensken till charterresenär? Eller den plötsliga kärleken till äventyrssandaler, gärna med strumpor i? Eller till paraplydrinkar och öl redan vid 10-tiden?
Det är fel. Det vet du.
Det yttersta tecknet på att du befinner dig på charter är kriget om solstolarna.
Och där är du kung.
Kung av solstol.
Familjen Renman äter middag på Ocean Beach Club Makrigialos
Jag måste tyvärr skriva att efter två besök på vår restaurang här på hotellet är jag inte imponerad. Det är synd för det mesta vi möter varje dag är på topp; personal i baren, städning, poolen, solbäddar och så vidare. Det märks att hotellet är nytt och att ambitionsnivån är hög. Men tyvärr blir dalarna djupa om topparna är höga. De centrala punkterna håller hög standard men restaurangen har en hel del att jobba med om de ska leva upp till de andra områdenas standard. Det blir Grand Hotellkänsla vid poolen och motellfeeling i restaurangen. Det är inget fel med motell om det är det man förväntat sig och betalat för men Ving säger:
”… det bästa av Medelhavets mat…” och”…smakupplevelser utan gränser…”
och då är förväntningarna därefter.
För det första har vi vid båda våra middagar bara presenterats allinclusivemenyn, som man i och för sig kan beställa á la carte ifrån men vi är inte intresserade av att ta förrätter mezestyle från buffé och sedan efterrätter där bredvid. Vi vill äta mat som inte ligger på varmhållning i kantiner som en skolmatsal, speciellt inte för de priser som anges. Det finns en ren á la cartemeny men den glömdes tydligen bort. Två middagar på raken. Efter missförstånd från servitörens sida fick vi ikväll till slut varsin tallrik med souvlaki och pommes. Det stod pitabröd i menyn men det var nog hönökaka istället. Seg som en skosula.
För det andra så betalar vi tre gånger högre pris på hotellets restaurang än för en souvlaki på vår favoritrestaurang ute på byn. Det borde vara högre kvalitet på maten. Det är gott men inte som det borde smaka med tanke på prisnivån. Det är tur att all personal är supertrevlig och att det är en snygg restaurangdel för annars vore det lite floppat. Man får gärna ta saftigt betalt för mat. Men då ska menyn och maten som serveras hålla en hög kvalitet. Det räcker inte bara med trevlig personal.
Det passar oss bättre att äta på någon restaurang ute på byn, vi har fått en riktig favorit, eller handla i hotellets lilla minimarket (så himla bra att den finns! och allt går att sätta upp på rummet så vi behöver aldrig gå runt med pengar, bara att hämta en glass åt Sixten och sajna ett kvitto, I like!) och göra grekisk sallad och äta på balkongen. Det är många av gästerna som har allinclusive och de verkar helnöjda men det konceptet passar inte oss just nu. Kanske om några år när gräbsen blir äldre. Tills dess anpassar vi oss efter deras status och vad vi är sugna på för kvällen. Just nu blir det mycket halloumi (som jag alltid trott var grekiskt men det är tydligen cypriotiskt?) och kyckling. Och så hoppas vi att Baxter är nöjd i sin Orbit och att Sixten är iPadsugen.
Kommentera (2)
Jag ska ge er en lista på alla de appar som Sixten gillar. Det är inte bara bebisappar utan också lite mer avancerade mer anpassade för äldre barn och till och med något vuxenspel som han har lärt sig manövrera.
Nu packar vi ner ipaden under vagnen och går till restaurangen här nere på Ocean Beach Club. Det vankas souvlaki!
Kommentera (6)
Jag är så himla glad över att vi ska vara här en vecka till. Många tillbringar sin sista kväll ikväll medan vi är på halvtid. Dagarna går fort i poolen, gräbsen sover helt osynkat så det är alltid någon vaken att springa efter. Då tar vi fram alla leksaker och flytredskap och så flyttar jag ner i poolen med ett barn i taget. Timmarna går, det blir dags för den dagliga jordgubbscoupen med glass. Eftermiddag går mot kväll och vi dukar upp till afterbeach på balkongen. Kvällen är ett faktum och vi tar oss mot en restaurang för att äta middag. Och så blir det en ny dag med nya timmar i poolen och ytterligare en jordgubbscoupe.
De bästa dagarna denna sommar!
