VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Stockholm Marathon 2013


Jag klarade det!

Trots spöregn, kramp i muskler och sviktande pannben höll min plan och jag gick i mål på helt fantastiska 4:02!

Jag har sprungit två distanspass i år, ett 15 km långt och ett 17 km långt, annars har jag mest kört korta högintensiva pass upp mot 20 minuter, två gånger i veckan. Med stark bål, starka ben och framförallt ett pannben av stål så går det att genomföra ett Marathon på en helt okej tid, utan att ha sprungit långa pass. Jag tränar mycket pulsbaserat och vet exakt var min tröskel ligger och med bara två slags marginal kan jag gasa och bromsa farten för att ligga i en optimal fart.


De första 20 kilometerna var piece of cake, nemas problemas men sen blev det tufft, både fysiskt och mentalt. Jag passerade Manillaskolan ute på Djurgården med 188 i puls och trots att jag till och med gick en kortis sjönk inte pulsen under 180. 183 ligger min tröskel på. Under 183 kan jag jobba hur länge som helst.


Precis vid Gröna Lund föll en tjej ihop precis framför mina fötter, livlös, som tur var var Hans precis i närheten så jag ropade till honom att hämta sjukvårdspersonal. Det påverkade mig negativt och jag höll igen lite fram till Djurgårdsbron. Hon var en stark, ung tjej, vet någon hur det gick för henne? Det är inte hon på bilden ovan.


Strandvägen var tung och jag fick växla till gång två gånger medan Kungsträdgården sedan kändes bra. Mitt på Skeppsbron fick jag krampkänningar i baksida lår och stannade och stretchade ut, då kom en tjej fram från publiken och peppade till 1000 så Slussen och Söder Mälarstrand kändes helt okej. Eftersom jag hade öppnat första 20 kilometerna snabbt, 53 och 52 minuter tror jag, hade jag marginaler till att kunna ta det lite lugnare andra halvan. Det var mentalt skönt.

Backen från Söder Mälarstrand var för tuff och där började egentligen det riktigt jobbiga för mig. Jag hade 1:06 att förfoga till sista 10 kilometerna men att först gå upp till Västerbrons fäste och sedan växla gång och löpning hela bron till att det börjar luta utför var mentalt tufft. Som tur var stod min bästa kompis Karin precis i början av bron, älskade Karin som ger så mycket energi. Jag blev omsprungen av några bloggläsare som peppade och hur gärna jag än ville så var benen riktigt tunga uppför. Utför var inga problem och det var så skönt att svänga ner på Norr Mälarstrand där jag visste att så många stod och väntade på mig. Både Sara och Anna lyckades fånga mig på båda varven till exempel. Det är de små glimtarna som gör att det går att stå ut under loppet. :-)

På Norr Mälarstrand mötte jag Hans för sista gången och jag var så nära till tårarna, helt slut med mindre än en mil kvar. Han var klok och påminde mig om att det primära målet med mitt Marathon är att gå i mål. Tiden är sekundär. Det behövde jag höra då! Han instruerade mig till att våga gå när jag behöver istället för att springa och inte kunna fullfölja. Jag tog med mig de orden och kände mig stärkt. 8 kilometer kvar med 47 minuter tillhanda tror jag kändes uppnåeligt men jag behövde fylla på de fysiska depåerna så jag tog två muggar med sportdryck i, inte bra! Jag fick håll direkt, för första gången i loppet och vände mig om för att försöka hitta Hans, utan framgång.

Jag kände mig så sänkt men prioriterade att försöka röra mig framåt samtidigt som jag hukade mig för att kunna stå ut med hållet. Det var olidligt! Att försöka gå snabbt och växla till jogging ihophukad provocerade mina trötta magmuskler och ledde till att jag fick riktig vadmuskelkramp a la graviditet (ni vet vad jag menar) fast i de översta magrutorna. Jag vet inte vad som var värst, hållet eller krampen. Oavsett var det helt förskräckligt. I efterhand skulle jag kanske ha unnat mig att stanna och stretcha ut magen men jag är ju helt oerfaren på marathonkramp så jag valde att hela tiden fokusera på att ta mig framåt, steg för steg, höger fot, vänster fot. Tårarna brände bakom ögonen men jag tänkte att om jag så går resten av loppet så kommer jag ändå i mål, på 4:30.


När jag gått från 35 kilometer till 38 kilometer, 3 kilometer av skam nästan, Stadshuset, hela Vasagatan, Norra Bantorget och Torsgatan så passerade jag 38-kilometersskylten och bestämde för att ignorera krampen, 4 kilometer går att krypa om det så behövs. Höger vänster höger vänster, framåtlutad för att undvika den värsta krampen. Så länge jag i alla fall kan ta en meter löpandes så är det bättre än en meter gåendes.

Längs Vasaparken fick jag så grym pepp av Malin/Iorganize och jag höll på att börja gråta igen. Tack Malin för ditt leende! Utför Odenplan kändes det lätt och jag försökte få med mig de som gick. En klapp på axeln betyder så mycket när marginalerna är små. Sista biten, Odengatan upp till Karlavägen var uthärdlig, där kom farthållaren för 4:00 i kapp mig. Jag hade bara sett 3:30 och 3:45 innan. Jag orkade inte hänga på honom mer än 800 meter tyvärr, trots att jag gjorde mitt bästa. Så trött var jag!


Snyggare löpning än så här blev det inte sista 4 km.

När Karlavägen och Sturegatan korsar ser jag Stockholm Stadion högst upp i backen men jag vet att det är en extra sväng runt Valhallavägen så även om jag har 4,5 minuter på mig så kommer jag inte hinna, vi ska runt nästan hela Stadion på insidan också. Med tunga ben försöker jag hålla modet uppe och farten hela tiden påmanad. In på Stadion och tvärtemot hur jag läst att folk börjar gråta när de spurtar, passerar mållinjen och liknande kände jag mig mest tom. Typ skönt att det är över. Och aldrig mer.


Karin gjorde ett superlopp och gick i mål strax under 4 timmar!

Men jag blir än mer imponerad över de som gör det här år efter år. Tränar målmedvetet, planerar pass, analyserar GPS-klockan, tränar ännu mer. Är nervösa. Jag kom på i onsdags att jag ville springa. Jag slapp att springa massor innan och jag slapp vara nervös. För mig var Stockholm Marathon en bekräftelse på att jag med allsidig och varierad träning, mycket styrketräning med fokus på helkroppsövningar och intervallöpning med hög puls och planerad återhämtning kan bygga upp en kropp som likväl kan springa en Halvmara, Lidingöloppet, göra 27 chins och springa 4,2 mil. I princip när som helst, utan förberedelser. Sånt går jag i gång på. Det är viktigt för mig att vara kroppsligt intelligent, som jag brukar definiera det.


Tusen tack för alla hejarop i bloggen, på instagram och på Facebook. Ni som peppade både i publiken och mitt i ert egna lopp, ni förgyllde min dag! Nu ska jag äta, dricka, sova och ladda mina ben inför massage i morgon. En erfarenhet rikare och lite mer på PT-CV:t. Varför detta lopp är superviktigt för min karriär kommer ni att få veta så småningom. Cliffhanger!

 


Annons

Kommentarer


  1. pilla 1 juni, 2013 on 18:56 Svara

    Starkt sprunget Lofsan och kul att se dig innan start. Otäckt med tjejen som föll ihop men hoppas det gick bra!

  2. FörortsPappan 1 juni, 2013 on 19:17 Svara

    Väldigt bra gjort av dig trots så lite träning av längre sträckor- underskatta aldrig PANNBEN och hård pulsträning!

  3. Lillafrun 1 juni, 2013 on 19:23 Svara

    Jag blir rörd. Helt galet, vilken kvinna du är!

  4. Isabelle 1 juni, 2013 on 19:35 Svara

    Jag är sjukt super imponerad av dig Lovisa.

    Kram på dig!

  5. Anna 1 juni, 2013 on 19:44 Svara

    Du är så otroligt grym!! Vilken inspiration du är, jag blir så enormt inspirerad och motiverad av att läsa om dina bedrifter. Stort Grattis till en enorm prestation!

  6. Annah 1 juni, 2013 on 19:50 Svara

    Vet inte vad annat jag ska säga än att du är grym! Spännande att följa dig under dagen och att du klarade det på så bra tid också. Ha en skön kväll!

  7. Malin B 1 juni, 2013 on 20:06 Svara

    Wow, jag är mållös och det var nästan så att ögonen började tåras av din upplevelse och ditt lopp.

  8. Sofia Hård 1 juni, 2013 on 20:07 Svara

    Bra jobbat! Jag siktar själv på att springa Stockholm halvmaraton senare i år så det är extra roligt att läsa maratonberättelser som denna.

  9. Therese 1 juni, 2013 on 20:08 Svara

    Grymt bra jobbat

  10. Åsa i Falun 1 juni, 2013 on 20:08 Svara

    Fy fasen vad du är bra! Underbart att läsa en sådan genomärlig redogörelse – inspirerande!

  11. mammaspring 1 juni, 2013 on 20:12 Svara

    Älskar din positiva attityd. Så jäkla skönt!! Stort grattis till fin prestation!

  12. nil 1 juni, 2013 on 20:14 Svara

    Ät och njut och vila ut dina ben nu..Förmodar att några dagars återhämtning är A o O…

  13. Katharina 1 juni, 2013 on 20:15 Svara

    Grymma, grymma människa! Jäklars vad imponerad jag blir och vilken inspiration du skänker! Extra fint tycker jag att det är när du skriver att du söker efter Hans, vilken kärlek det utstrålar!

  14. Fröken M 1 juni, 2013 on 20:28 Svara

    Du är GRYM !! jag är så jäkla impad :)

  15. Josefin 1 juni, 2013 on 20:38 Svara

    Brukar inte kommentera men idag är det bara helt nödvändigt att säga
    – Du är grym! och grymt inspirerande.

  16. Charlotte 1 juni, 2013 on 20:38 Svara

    Sjuuuuukt imponerande!

  17. Manda 1 juni, 2013 on 20:48 Svara

    Grymt bra jobbat, jag fattar inte hur ni gör det ni som springer maran!

  18. Lina 1 juni, 2013 on 20:52 Svara

    När jag läste din text tårades ögonen, jag blev helt rörd. Du är så grym! Det är både imponerande och inspirerande att följa dig, tack för att vi får vara med!

  19. Sunniva 1 juni, 2013 on 20:53 Svara

    Hej Lovisa!
    Måste börja med att säga; fy tusan vad du är cool! Så sjukt bra gjort, och jag kan inte med ord beskriva hur imponerad jag är. Mitt mål inom träningen är just att bygga en stark kropp som klarar allt, och vem kan vara en bättre förebild än du?!
    Jag vill också tacka för att du är typ världens mest inspirerande person, jag har börjat träna tack vare att jag läst din blogg och insett att även jag kan! TACK TACK TACK!
    Kram/Sunniva

  20. fanny 1 juni, 2013 on 20:58 Svara

    Helt sjukt imponerande att du kan vara så uthållig fastän du inte sprungit några långa långpass. Sprang själv och säger som du – aldrig mer!

  21. Kim 1 juni, 2013 on 21:02 Svara

    Du är så sjukt bra! Gud vad jag ser upp till dig!

  22. Annelie 1 juni, 2013 on 21:05 Svara

    Fasen va bra jobbat. Du imponerar!

  23. Susanna 1 juni, 2013 on 21:22 Svara

    Härligt att läsa, fint beskrivet hur du med olika mentala tekniker övervinner trötthetskänslor. Det kommer jag att ta med mig framöver! Grymt bra och mycket imponerade. Nu väntar jag på cliffhangern såklart! grattiskramar

  24. Anna - Trend o träning 1 juni, 2013 on 21:29 Svara

    Grymt jobbat Lovisa! GRATTIS 😀

  25. Carina 1 juni, 2013 on 21:38 Svara

    Grattis till en grym prestation! Såg din man cyklandes på Djurgården:) men inte dig. Sov gott inatt!

  26. Gunilla 1 juni, 2013 on 21:57 Svara

    Grymt gjort! Vilken prestation. Som alltid är du en sann inspiratör! Hoppas du sover gott inatt. Kram till dig!

  27. SpringSara 1 juni, 2013 on 22:01 Svara

    Så galet bra och häftigt gjort! Var nära till tårar där vid 35!

  28. Helena 1 juni, 2013 on 22:10 Svara

    Läste om en tjej som kollapsade strax efter Gärdet, kan det vara hon/där? Blond?
    /Helena

    • Lofsan 1 juni, 2013 on 22:18 Svara

      Ja, precis vid Grönan. Hans fick leta efter hjälp för ingen funktionär hade koll på vem/vad/hur de skulle agera.

  29. Camill S 1 juni, 2013 on 22:12 Svara

    Du är så bäst!!! Imponerad av dina superkrafter! Bra kämpat!

  30. Fru Minimalist 1 juni, 2013 on 22:32 Svara

    Grymt jobbat och kul att läsa om din syn på loppet som jag själv sprang för första gången idag. Jag har av olika anledningar haft en ovanligt låg träningsdos under 2013 och liksom du endast fått ihop ett par rundor över milen. Min upplevelse av loppet var något positivare än din och jag slapp både magknip och kramp men fick stanna och stretcha samt gå ett par gånger. Vänner och övrig publik kan dock lyfta en massor, det ska jag tänka på när jag själv är åskådare på lopp framöver. Sista 4 km var det bara Finisher-tröjan som hägrade 😉 och pannben som gällde för att slutligen komma i mål på fina 4.07 på maratonpremiären. Och det blir fler gånger, kanske inte nästa år, men fler gånger bättre förberedd :)

  31. Katarina 2 juni, 2013 on 00:00 Svara

    Väldigt imponerande och fantastiskt lopp! Jag känner igen mig så väl från förra året. Nu kunde jag inte pressa kroppen mer än vad jag gjorde, men tog mig i mål med glädjetårar. Du ska vara otroligt stolt. Vilken prestation! Imponerande och motiverande!

  32. Tete 2 juni, 2013 on 05:39 Svara

    Sjukt bra gjort av dig! Hoppas din massage idag blir härlig och hjälper dina trötta lemmar till läkning. Kram

  33. Milla 2 juni, 2013 on 07:18 Svara

    När prestation imponerar och berör! :-)

  34. Aniika 2 juni, 2013 on 07:41 Svara

    Superwoman personifierad! Stoooort grattis till en fantastisk prestation!

  35. Louise Gustafsson 2 juni, 2013 on 07:55 Svara

    Imponerad! Starkt jobbat.

  36. Mette 2 juni, 2013 on 08:25 Svara

    Du är så inlevande i ditt sätt att berätta-grattis vilken prestation igår..!.jag undrar om den tjejen som föll ihop kan vara http://www.ironmanmamman.se

    • Lofsan 2 juni, 2013 on 09:20 Svara

      Ja, det var hon. Jag fick tips om henne igår, tack!

  37. Karin 2 juni, 2013 on 08:36 Svara

    Stort grattis! Sitter och smågrinar! Otroligt inspirerande! Kör själv bara intervaller och funderar på om jag vågar triathlon i augusti. Nu är jag ingen Lofsan men ändå – inspiration! Grymt starkt!

  38. Cecilia 2 juni, 2013 on 08:38 Svara

    Du är så jäkla grym! Jag är så sjukt impad av din prestation. Det är så jäkla coolt att kunna göra det du gör. Grattis!!!

  39. sofie 2 juni, 2013 on 09:02 Svara

    jag finner inga ord… du är grym !!!

  40. Åsa i Uposala 2 juni, 2013 on 09:22 Svara

    Du är verkligen sjukt stark och precis som du själv skriver blir jag mest imponerad av att du bara river av ett maraton. Grymt bra jobbat!!

  41. Rund är också en form! 2 juni, 2013 on 10:11 Svara

    Grymt bra gjort! Stort grattis! :-)

  42. Annso 2 juni, 2013 on 11:38 Svara

    Du är fantastisk Lovisa och alltid med ett leende. Blir så rörd över din berättelse om hur du upplevde loppet. Tänkte på dig hela dagen igår och nästan funderade om du är verklig ?
    Grattis till din fantastiska Maraton premiär!
    Kram Ann-Sofie

  43. Karin 2 juni, 2013 on 12:07 Svara

    Oerhört starkt och peppande! Grattis till en suverän prestation!

  44. Cissi 2 juni, 2013 on 12:13 Svara

    Grymt jobbat! Undrar varför varken ditt namn eller din nummerlapp finns med i resultatlistorna? Har det något med ”cliffhangern” att göra? :-)

    • Lofsan 2 juni, 2013 on 12:43 Svara

      Eftersom jag fick en kompis startplats två dagar innan loppet.

  45. Therese 2 juni, 2013 on 16:41 Svara

    Är sjukt imponerad av din insats! Grattis!!

  46. Susnane 2 juni, 2013 on 17:12 Svara

    Tusen, tusen tack för din insats Lofsan och hoppas jag inte förstörde din framfart allt för mycket :-) Grattis till en fin prestation. Själv bryter jag ihop en liten stund men kommer garanterat tillbaka vid gott mod snart igen :-)

    kram Susanne

  47. Helena 2 juni, 2013 on 17:38 Svara

    Vilken underbar (men smärtsam) läsning…imponerande att du fullföljde! Jag vet hur det känns att inte orka springa ett steg till, och jag vet vad det krävs för att börja springa när man en gång gått och kroppen skriker av smärta. Hatten av Lofsan och grattis till din första (men inte sista…det vet jag) mara! :)

  48. Saras Träningblogg 2 juni, 2013 on 17:57 Svara

    Grattis! Sjukt bra jobbat!!

  49. Therese 2 juni, 2013 on 20:51 Svara

    Grattis! Grymt jobbat och vilket pannben du har :)

  50. Madde 2 juni, 2013 on 22:00 Svara

    Jättegrattis till en bra prestation! Jag har sprungit maran en gång tidigare och sa då ‘aldrig mer’ men nu börjar jag bli lite sugen igen efter att ha inspirerats av dig och ändrat min träning. Skippat joggningen och många av många av långpassen och kör nu mer intervaller och andra tuffare pass. Ser redan resultat! Tack!

  51. […] Om inte det övertygar er om intervallpassens förträfflighet så kan ni läsa om när Lofsan sprang marathon i lördags. Tid: 4:02. Det klarade hon efter att bara ha sprungit två distanspass i år, ett på 15 km och […]

  52. Lisse 4 juni, 2013 on 08:09 Svara

    Åh Lofsan, du är så inspirerande! Nu fick jag gråta en sväng idag också, hade jag bott i Stockholm hade jag hejjat på dig och alla andra duktiga löpare, min bästa kompis sprang också, jag är så imponerad. Jag har bara sprungit TjejLidingö och det var döden pga allt folk.
    DU ÄR GRYM och din familj är så fin!
    KRAM Lisse (Blogger Boot Camp-mamma!)

  53. Fredrik 5 juni, 2013 on 22:18 Svara

    Hej.
    Det är konstigt det där med sportdryck. Jag får ofta håll om jag dricker sportdryck när jag springer. Ändå blandar jag poweraden med en skopa när man igentligen ska ha två.
    Har du någon aning hur det kommer sej?
    Med vänlig hälsning Fredrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

För att få de senaste uppdateringarna