Liv – en småbarnsmamma med en mission, välmående inifrån och ut.
Okänt flöde
Var med på gulliga MammaMorrans blogg 18/11.
”Flitiga händer
Min mormor har en bonad med texten ”Kärlek gör flitiga händer”.
Ett broderat meddelande från ett annat sekel som jag har läst otaliga gånger.
Som liten flicka mest för att jag precis lärt mig tyda de där krumelurerna som kallas bokstäver, som tonåring mest för att få fnysa åt dess orimlighet ”Vaddå, som om att man skulle vilja städa bara för att man är kär?” och som vuxen mest för att fundera över vem som har tid att brodera?
Sen blev jag mamma och jag förstod innebörden av orden. Jag blev hypereffektiv och det var kärlek som drev mig.
Min man och jag hade en månad innan graviditetsbeskedet köpt en fin bostadsrätt mitt i Stockholm.
”Ligger verkligen centralt och hur nära restauranger och barer som helst”, sa jag och myste över vårt läge.
Sen kom babybesked och jag kände mig som Neo i Matrix efter att han svalt det röda pillret.
Centralt läge? Läs: Sveriges mest trafikerade gata. Restauranger och barer? Läs: Konstant stoj och stim.
Här ville jag inte att min baby skulle växa upp. Det var bara att börja packa, styla lägenhet, anlita mäklare, hitta nytt ställe att bo på samtidigt som arbete och graviditet skulle skötas. Jag gick på knäna av trötthet, men för mig fanns inget alternativ, en liten person hade flyttat in i min kropp och det fanns ingenting, absolut ingenting jag inte gjorde för att se till att hennes liv skulle bli så bra som möjligt.
Nu är hon nio månader och jag har lärt mig att det är under den devisen vi mammor lever, vi gör allt vi kan för att våra barn ska få en så fantastiskt underbar tillvaro som möjligt.
Vi pysslar, fixar, donar och ordnar, lagar mat och klappar.
Och vad är det då som gör våra händer så flitiga? Jo just det -Kärlek!”
KommenteraDet här inlägget var med på Lady Sylvias fina blogg den 17/11
Det finns ett uttryck som lyder: Vi gör upp planer och Gud skrattar.
Jag tänker ganska ofta på det där, att man inte vet vad livet har att bjuda oss på. Vi kan gå i skolan till vi har 374298572751 universitetspoäng eller styrketräna oss gladiatorstarka eller leva uteslutande på hälsokost. Allt det här gör vi för att försäkra oss om ”det perfekta jobbet” eller ”den perfekta kroppen”. Men vad händer om det inte blir som vi har tänkt?
Efter avslutade universitetsstudier kanske man kommer fram till att det inte var läkare/jurist/mikrobiolog man ville bli. Vad gör du då? Vem är du då?
Eller om frisksportaren som inte rört en cigarett i hela sitt liv får ett samtal från sin läkare om att komma in för samtal, ”Det vore bra att ta med någon anhörig”
Hur goda känns de där kruska-måltiderna då?
Vad jag vill säga med den här lite lätt deprimerande harangen är: Stanna upp i nuet. Om allt ställs på ända i eftermiddag, är du nöjd med de valen du har gjort hittills? Med livet du lever? Jag tror att det är farligt att leva ett förberedande liv, alltså att tänka: ”Nu är det lite trist, men till sommaren, då! Då börjar livet på allvar!
Nej raring, det är nu, i denna sekund, som ditt liv är på allvar.
KommenteraEtt djuuuupt andetag. Så. Vi kommer inte ut med bilen eftersom det har snöat ungefär 40 meter. Ingen fara. Varför stressa upp sig? Nu är det jul och det är helt ok att gå omkring i pyjamas och njuta hela dagen. Mysigt! Du gör väl det? Njuter, menar jag. Gör det, den här dagen kommer aldrig mer tillbaka, se till att roffa åt dig all njutning du bara kan.
Jag tänker göra det. Jag ska ta lite julledigt och vila ordentligt. Lita på att jag finns här, på andra sidan skärmen hela tiden, även om jag inte kommer blogga så flitigt. Däremot kommer jag att reprisera mina 17 (!) gästblogginlägg här på min blogg. Så att allt är samlat.
Massor med kramar och en riktigt god jul!
Liv
Kommentera (2)
Det var en gång en liten stad, fylld med människor av olika slag. Alla samsades och trivdes i varandras sällskap. Var det någon som behövde hjälp med att göra den godaste fruktsalladen, var någon genast där och kom med tips och råd för att få fram de allra finaste smakerna.
– Prova med lite mango, sa en vacker mörkhårig man.
– Ja! Och lite pekannötter, sa en trevlig brunett.
– Varför inte pudra lite kanel över, föreslog en flicka med röd hellugg.
Och så fortsatte det till den godaste fruktsalladen man kunde föreställa sig hade producerats.
Stämningen i den lilla staden var gemytlig och trivsam, och ingen kunde föreställa sig vad som skulle kunna sabotera deras gemenskap.
En dag hade en rödhårig man slagit sönder alla fönster i den lilla staden. Glassplitter låg överallt och människorna var rädda för att gå ut.
– Hur kunde det här hända, frågade man sig och började snegla på sina medmänniskor.
Ryktet om att det var en rödhårig man som hade slagit sönder alla fönster spred sig och man började viska om att ”De där rödhåriga, de är allt lite lömska.”
Livet som rödhårig blev tungt. Aldrig blev de inbjudna till kalas eller gillen mer och ingen ville ha deras råd. De rödhåriga var ledsna och besvikna. De var precis lika rädda som alla andra. Det var ju även deras stad som blivit massakrerad, deras tillit som fått sig en törn. Ingen ville ge dem tröst och de kände sig tvungna att dölja sitt vackra röda hår eftersom människor automatiskt trodde att de var brottslingar om de såg deras röda lockar.
Här avbryter jag sagan, för jag vet inte hur den kommer sluta.
Vad tror du?
KommenteraEn bekant till mig sa en gång att det bara finns två saker som motiverar oss människor. Rädsla och kärlek.
Låter vi kärlek styra våra val, kommer livet bli roligt och spännande, givande och lärorikt. Låter vi rädsla styra oss blir det följaktligen tråkigt, trist och händelselöst.
Det här, liksom mycket annat i livet är mycket lättare sagt än gjort.
Jag vet att när jag som liten stod överst på rutschbanan och var rädd för att åka fick rådet av min gudmor att göra det ändå.
– Gör minst en sak du egentligen inte vågar varje dag, sa hon och tittade uppmuntrande på mig.
Jag gjorde det och var väldigt glad efteråt.
”Jag är inte bara modig, jag är dessutom stark och duktig,” tänkte jag och gick med stolta steg mot glasskiosken.
När jag blev lite äldre blev jag bjuden till Barcelona för ett jobb.
– Själv till en främmande stad, tänkte jag nervöst.
Men jag gjorde det. Väl i Barcelona gick jag på restaurang själv, gick på upptäcktsfärd i den vackra staden och konverserade människor medelst kroppsspråk och lösryckta spanska glosor.
Det gick hur bra som helst.
I planet på väg hem till Sverige, tänkte jag: ”Jag är inte bara modig, jag är dessutom stark och duktig, jag tror jag ska beställa en glass.”
Nu kan jag låta bli att öva mig på att vara modig. Men kan du det? Har du provat dina vingar på senaste tiden?
Kommentera (2)