Under mitt snart 30 år långa liv har jag spenderat 12 år till att jobba inom vården. En bransch som ligger mig varmt om hjärtat och där jag förmodligen kommer att gå i pension.
Jag har jobbat på sjukhus, inom hemtjänsten och på äldreboenden. Jag har haft titlar som undersköterska, planeringsledare och gruppchef. Varje arbetsplats har haft sin charm, varje titel sin utmaning. Det har varit så oerhört roligt och fruktansvärt svårt. Men det är vad jag drivs utav. Att utmana mig själv och andra, att stötta, pusha, samtala, coacha, tillrättavisa.. Ja, ni fattar.
Det absolut bästa jag vet är att se andra människor utvecklas. Det värsta jag vet är orättvisor. Ni som jobbat över, under eller med mig vet det. Och där kommer min frustration. Som undersköterska och gruppchef kan jag påverka mycket men långt ifrån allt. Mitt vikariat som gruppchef förvandlades till en tillsvidareanställning och jag kände att nu, nu jäklar ska vi se vart skåpet ska stå.
Så kom jag in på högskolan (som blivit universitet) I en relativt hög konkurrens såhär under covid, så kom jag in. Och för vems skull hade jag tänkt tacka nej? Inte var det för min egen..
Så jag tog smällen. Jag tackade ja till utbildningen och sa upp mig från mitt fasta jobb. Och jag har inte ångrat mig en sekund. Att studera passar bra in i mitt liv just nu. Jag längtar efter att få se vart dessa studier kan ta mig. Målet är att vara sjuksköterska och tvåbarnsmamma inom tio år. Helst fem.. 😉
Men nu tar vi en dag i taget och njuter av att vi har mer tid som familj än vad vi någonsin haft. Och att den här mamman faktiskt kan andas igen.
