Vi kommer till läkaren. Astrid blir uppropad och kliver in. ”Hej, jag har två katter!” På ren rutin säger hon det eftersom att vi alltid får frågan om Astrid har några syskon eller om det finns fler barn i hushållet. ”Okej, så det finns inga syskon i familjen?” Två katter sa jag ju?! (Jag älskar för övrigt att Astrid står på sig i den här frågan ?)
Oftast känns det liksom inte socialt accepterat att Astrid är ensamt barn i familjen. Åsikterna haglar in utan att vi bett om det.
”Det är väll klart att Astrid ska ha ett syskon! Skaffa er en till nu. Ligg i lite!”
Det är väll klart att Astrid ska ha ett syskon. Nej, det kanske inte är så jävla klart. Det är så mycket som måste vara bra först. Kännas bra, gå bra. Klicka rätt, på alla plan.
Skaffa er en till nu. Ligg i lite. Det låter så sjukt lätt. ”Älskling, jag åker till ICA och köper en unge!” Nej, barn är inget man skaffar. Barn är något man vill ha. Vissa får barn, andra inte. Och ibland är det inte så mycket att göra åt.
Jag älskar Astrid mer än något annat och skulle ge henne hela världen om jag kunde. Men livet händer, hela tiden. Och jag kan inte trolla.
Tack för ordet.
Ert beslut som ingen skall lägga sig i . Ibland väljer man inte själv heller. Jag läser din blogg och beundrar er för vad ni gör för er Dotter . Astrid har två fantastiska föräldrar och sina katter. Och övriga familj. Den tjejen kommer att bli något stort det är jag säker på ni ger henne livets verktyg att bli en självständig härlig tjej ??