Det är ganska dålig stämning här hemma vid nattningarna, dag som natt. Astrid är inne i en klängperiod, den värsta hittills, och panikskriker av allt som ger antydan till sömn. Det vill säga om jag lägger henne i sovposition, går en promenad med vagnen eller åker bil. Det är som gjort för ett tredje världskrig. Ett världskrig jag just nu inte har rustning till att klara av.
Astrid skriker. Vi får skrika till varandra för att kunna kommunicera.
Och för en stund får jag känslan av att det här kan gå åt helvete. /Elin