Det första året blev inte som vi tänkt.

Första tiden är man ju så inne i lyckliga bebisbubblan” Orden ekar i huvudet och jag tittar på dig. Har vi varit där?

De första månaderna kantrades av kolik. Jag spenderade flera timmar om dagen i bilen och minst lika många på barnvagnspromenader.

Så kom det där samtalet. Någon som var av samma kött och blod som dig hade lämnat livet och det blev min uppgift att låta dig få veta det. Idag är det ett år sedan och det gör ont i mig att veta hur jävla ont det måste göra i dig.

På något konstigt sätt har livet ändå fortsatt. Du är den starkaste människan jag vet och jag är så tacksam för att jag får ta del av alla dina andra sidor också.

Jag tittar på dig igen. Du skrattar. Astrid skrattar. Jag ler. Kanske var vi aldrig i någon bubbla. Men det blev ju bra ändå! ♡
image

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *