Att vara en varannan-vecka-mamma

Mammaveckan är slut och mitt tålamod lika så. Ändå känns hjärtat lika jävla tomt som kontot dagen före lön.

Så kommer det dåliga samvetet på besök. Behövde jag verkligen säga ifrån? Var det nödvändigt att jag skärpte rösten? Var det verkligen så farligt att hon var rastlös, vild och vägrade sova den där varma sommardagen? Svaren är och förblir nej.

Sanningen är också att jag fortfarande är människa, precis som vilken förälder som helst. Även om jag ”bara” är mamma varannan vecka. Den veckan är jag förälder till 200% för att på något sätt kompensera den vecka jag missat. ”Tjoho nu är det mammavecka! Vad vill du göra? Bada, äta glass, gå till en lekpark eller cykla jorden runt? Åka till ett lekland eller shoppa en ny garderob?” Vänta. Det funkar inte så. Man kan och ska inte köpa sitt barn. När allt kommer omkring är det hon behöver mest en närvarande förälder.

Där är vi nu. Jag jobbar så hårt jag kan för att vara närvarande, tålmodig och stark till mina 200, inte ens realistiska, procent. Det går sådär. För det uppstår precis samma prövningar, trots och konflikter som om vi levde i vår kärnfamilj. Men det uppstår också exakt samma typ av kärlek, humor och glädje.

Och kanske är det därför hjärtat känns sådär jävla tomt när hon åker på söndagen. Hennes rum är lämnat exakt som det var. Som om att hon blivit tagen precis i en lek. Och jag låter det vara så. För jag vet att om en vecka är hon tillbaka och fortsätter förmodligen på samma lek. Jag längtar redan.

E283F129-9375-4D30-8AA5-E6BFA70D1AF7

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *