Att lära sig olika fort är unikt

Jag är med i några ”mammagrupper” på Facebook, samt en föräldrargrupp via BVC. För mig personligen har det varit skönt att kunna kasta ut en fråga om allt från tandborstning till hur man åker kollektivt med småttingar, för att sedan få ett vettigt svar från några som sitter i samma båt. Same same but different. Och de är det jag vill åt.

Vuxna är olika och gör olika, det är liksom en självklarhet. Med barn är det precis likadant. Dem är olika, utvecklas olika långsamt och lär sig olika snabbt. Flertalet gånger läser jag inlägg i stil med ”Det känns som att mitt barn inte kan någonting..” och ”När började era små att gå, min kan inte ens stå än!” och så den desperata: ”Hur lång tid efter att de ställde sig i krypposition tog de sig framåt?!” Man vill veta. Vill inte vara sist. Helst av allt vara först.

Jag vet att det bor en stress i orden ”det kommer när det kommer” Det har gjort det hos mig också. Tills jag insåg att varje barn är unikt. Ditt barn kanske inte kan någonting nu (skitsnack, alla kan något) men blir först i klassen med att lära sig multiplikationstabellen? Lära sig simma? Kanske blir den första i sin årskull att flytta utomlands, bli chef, få barn? Handlar det om att vara först eller att få vara sig själv?

Det här är Astrid. Hon är ett år och två veckor gammal, för att vara ganska exakt. Hon har aldrig haft bråttom med att ta sig framåt, har setat ganska bra där hon suttit. Men tillslut kom krypandet. Så småningom ställde hon sig även upp. Nu tränar hon för fullt med att gå med sin lära-gå-vagn. Hennes spagetti-ben gör så gott dom kan. Hon försöker, i sin egen takt. Det gör mig stolt.

image

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *