Usch vilken morgon. För första gången på jag vet inte HUR länge, fick jag lämna en ledsen Astrid på förskolan. Det gör ont i hela mig fastän jag vet att det går över.
(Bild från igår)
Och just idag ska jag ställa upp och jobba till 18, frivilligt. För att vara en bra kollega och medarbetare. Kan tydligen inte vara både det och mamma samtidigt. Inte än iallafall.
Det var en sån morgon. Eller ja, förmiddag.
Jag är ledig idag men hade en läkarbesök och möte och fick därför lämna Astrid på förskolan ett par timmar. Inga kläder satt bra på henne och allt blev ett enda stort gnällkalas. Då mitt tålamod sviktar ännu en gång orkade jag inte diskutera. Så hon fick göra entré på förskolan som ett cirkustält. Hon själv tycker det är jättefint.
Mitt minne sviktar också just nu så jag knatade ut från förskolan med tossorna på. Vilken måndag!
Astrid har varit på förskolan en dag på två veckor. Märks att hon är pigg igen och har fått lite myrkryp på att vara hemma de sista dagarna. Idag kunde vi ta oss ut!
Men jag är så tacksam för att jag kunnat vabba halva dagarna denna vecka så Johan fått åkt och jobbat sin kväll. Som att klippa och klistra ihop vår egen vardag.
Allting blommar, ännu en gång.
Jag blommar. Jag andas igen och njuter av varje andetag som inte tyngs ner utav ångest.
Jäklar i min låda va denna kissemiss hårar nu! Är väll den årstiden gissar jag.. Får vara glad så länge hon inte löper också. Haha!
Mina mörka kläder är för tillfället vita och ludna. Som ett hemmagjort exklusivt plagg eller nått 😉
