Monthly Archives: mars 2015

Jag förstörde kvällen!

Vi har åkt alldeles för många mil idag för att mitt samvete ska kännas okej. Vi stannade för att köpa choklad som jag nu har tryckt i mig och Astrid fick en pixi-bok som hon glatt visade upp i kassan och läste hela vägen hem :) Som lite plåster på såren.. mest för mitt samvete!

Så hade vi planerat en mysig vuxenkväll efter att Astrid somnat. Problemet var bara att jag själv somnade flera gånger om innan klockan ens blivit nio. Hur jag ska gottgöra detta är ännu ett mysterium. Tror inte att han nöjer sig med en bok för tolv kronor..

Kroppen ett år senare

Jag är inte mycket för att lägga ut bilder på min kropp eller mig själv över huvudtaget. Men nu känner jag att det är hög tid för en!

Under graviditeten fick jag många gånger höra ”Du kommer aldrig komma i dina gamla kläder igen” eller ”glöm att du får tillbaka din kropp” Det gjorde mig ledsen men jag inser idag att dom själva misslyckats. Eller rättare sagt, inte lyckats än.

Så ett stort tack till alla skadeglada/svartsjuka människor, Astrids kolik och min magkatarr. Utan er hade jag inte varit där jag är idag! Och nej, mina gamla byxor passar inte. Jag måste köpa nya och det känns inte alls jobbigt! 😉

image

Rocka sockorna och bär något vitt

Imorgon är det fredag, en viktig sådan av två anledningar. De flesta utav er har säkert hört talas om ”rocka sockorna” Detta innebär att man tar på sig ett omaka par strumpor för att hylla våra olikheter och hedra de människor som lever med downs syndrom.

Något annat viktigt som också inträffar imorgon är ”bär något vittför att visa ditt stöd för alla föräldrar som förlorat ett barn” Vilket helt enkelt betyder att man under morgondagen bär ett vitt plagg. Jag ser det som en gest, ett medmänskligt tecken.

Både jag och Astrid (Johan är stor nog att bestämma själv..) kommer att bära omaka strumpor och ett vitt plagg imorgon. För att alla människor är lika mycket värda och för att ingen förälder ska behöva förlora sitt barn.

Första cykelturen

Fick ett sms med orden: ”Laga inte mat. Vi cyklar och köper en sallad istället” Som sagt.. Han vet hur han ska få mig på fall 😉

Vi blev mätta och Astrids första cykeltur avklarad. Det var riktigt populärt! Hon satt där så mallig och spanade in omgivningen vi rullade förbi medan jag fick trampa lite extra med tio kilo last. Världens bästa last!

image

Att lära sig olika fort är unikt

Jag är med i några ”mammagrupper” på Facebook, samt en föräldrargrupp via BVC. För mig personligen har det varit skönt att kunna kasta ut en fråga om allt från tandborstning till hur man åker kollektivt med småttingar, för att sedan få ett vettigt svar från några som sitter i samma båt. Same same but different. Och de är det jag vill åt.

Vuxna är olika och gör olika, det är liksom en självklarhet. Med barn är det precis likadant. Dem är olika, utvecklas olika långsamt och lär sig olika snabbt. Flertalet gånger läser jag inlägg i stil med ”Det känns som att mitt barn inte kan någonting..” och ”När började era små att gå, min kan inte ens stå än!” och så den desperata: ”Hur lång tid efter att de ställde sig i krypposition tog de sig framåt?!” Man vill veta. Vill inte vara sist. Helst av allt vara först.

Jag vet att det bor en stress i orden ”det kommer när det kommer” Det har gjort det hos mig också. Tills jag insåg att varje barn är unikt. Ditt barn kanske inte kan någonting nu (skitsnack, alla kan något) men blir först i klassen med att lära sig multiplikationstabellen? Lära sig simma? Kanske blir den första i sin årskull att flytta utomlands, bli chef, få barn? Handlar det om att vara först eller att få vara sig själv?

Det här är Astrid. Hon är ett år och två veckor gammal, för att vara ganska exakt. Hon har aldrig haft bråttom med att ta sig framåt, har setat ganska bra där hon suttit. Men tillslut kom krypandet. Så småningom ställde hon sig även upp. Nu tränar hon för fullt med att gå med sin lära-gå-vagn. Hennes spagetti-ben gör så gott dom kan. Hon försöker, i sin egen takt. Det gör mig stolt.

image