Under vår kvällsritual igår (som blev väldigt försenad) gick jag som vanligt för att förbereda termos, flaskor och pulver för natten. Johan säger lite på skoj till Astrid: ”Kan du säga mamma?”

”MMAMM!” hör jag min alldeles egna dotter säga. Flera gånger!  Tror ni jag blev glad? Nix. Jag fick dåligt samvete för att hon inte sa pappa också..

Fast idag blev jag skapligt varm i hjärtat under morgonleken. Mitt i allt tittar hon på mig och ljuder ”MAMA” Jag dog, där och då. Eller så fick jag bara mera lust att leva.

Jag må vara arbetsskadad men jag känner även mitt barn,  mer än väl.

Flera olika tecken och signaler från Astrids sida  som jag först inte tänkt så mycket på, fick mig att lägga ihop ett och ett och kontakta bvc. (Efter att jag först konstaterat att jag nog är den drygaste mamman dem har att göra med) Vi fick en tid efter lunch. Läkaren skickade oss direkt till barnakuten. Några undersökningar och prover senare fick vi åka hem igen, med en Astrid som fortfarande lyckas skina som en sol mellan varven. En vit sol.

Min magkänsla var rätt. Jag är glad för att jag litar stenhårt på den. För visst är det så, att mamma alltid vet bäst.

Jag somnade besviken och vaknade arg. Jag undrar varför jag har blivit en reservtank. Är jag för jobbig för att höra av sig till och för töntig för att visa sig med?

”Hoppas allt är bra med er. Hur mår barnen? Krya på er! Ha en toppen helg” Varför i helvete gör jag mig besväret att skicka sånt till dom som inte gör detsamma?! För att det tar mig fem sekunder och jag hoppas att det värmer.

Jag struntar i om du är gravid,  har ett nytt jobb eller pluggar satan. För det har aldrig varit en ursäkt för mig till att inte höra av mig till dom som faktiskt bryr sig.

Johans jobb anordnar varje år en fisketävling för alla medarbetare med familj. Förra året satt jag där och sov i regnet. I år bar jag runt på självaste orsaken vid namn Astrid.

Det var en mysig stund med sol, grillning och mycket att titta på för en snart sju månader gammal människa. Hon kunde inte somna, tills vi åkte där ifrån. Under eftermiddagen fortsatte hon sova på mig och var omöjlig att väcka.

Så för tillfället är jag och min kropp Astrids. Vad är det man brukar säga? Är det inte den ena så är det den andra!

Johan har jobbat övertid och tillsammans med Astrid har jag gjort vad vi är bäst på: shoppat! Då sammanhanget har misstolkats tidigare vill jag förtydliga: Johan har jobbat sin beordrade övertid, alltså inte valt själv. Och vi har pengar, varje månad, oavsett hur mycket eller lite han jobbar. Nog om det!

Ikväll är vi familjen-helt-slut och därför ligger vi i sängen. Äter choklad och kikar på idol. Jag har känslan av att idol inte hinner ta slut innan vi somnar med chokladsmak i munnen!