Monthly Archives: april 2014

När saknaden kommer

Vi åkte förbi farmor och farfars hus. I sovrumsfönstret på övervåningen sken en lampa svagt. I den stunden kom saknaden. Likt en våg som rullar in mot land, från ingenstans. Min farmor fattas mig. Dagarna jag spenderat där hemma är förbi. Kvällarna i husvagnen är ett minne blott. Det bästa minnet från min barndom.

Cancer är en vidrig sjukdom som bryter ner både kropp och själ. Det är tufft att se någon man älskar må så fruktansvärt dåligt. Se hur smärtorna varvas med ett illamående, se hur ögat liksom tappar sin glans. Kvar blir en trött och slut människa som gör sitt bästa för att klara dagen, ibland med ett ansträngt leende. Om hon bara visste hur mycket jag beundrar henne. Modet, viljan, kraften och styrkan. Styrkan som tillät henne att vara svag.

Jag glömmer aldrig den dagen strax innan hon gick bort. När jag sagt hejdå och hunnit ut i hallen, då brast det. Som om att jag kände på mig att det kunde ha varit sista gången. Jag ville vara stark men jag vet att hon hörde att jag grät. Tårar som inte gick att trösta. Ingen är superhjälte när det gäller cancer. /Elin

Kärleken övervinner

Kärleken övervinner allt, är det verkligen så? Klarar ett förhållande precis vad som helst? Att familjen plötsligt består av tre är givetvis en stor förändring. Plötsligt har man inte bara varandra att sätta i första rummet utan en liten människa vars behov alltid ska gå först. Förändringen behöver inte vara negativ. Under graviditeten och förlossningen kom jag närmare Johan än vad jag någonsin varit. Förhållandet togs till en helt ny nivå. En nivå av en klass jag inte trodde existerade i denna värld.

Nu är det jag och Astrid mot världen. Johan är givetvis med men det blir inte på samma sätt. Under eftermiddagen stod jag och lagade mat. Astrid satte igång med sitt kolik-skrik och det enda som hjälper för tillfället är amning. I den stunden är det ganska svårt för Johan att göra något, även om han vill. Istället får han fortsätta med den sysslan jag gör så att jag kan sätta mig för att amma. Det funkar bra för oss, ändå blir det en frustration för mig att aldrig kunna slutföra något. Jag känner mig inte tillräcklig.
Idag är det många tankar som snurrar i huvudet.
Att kärleken övervinner allt är ingen självklarhet.
Men jag hoppas verkligen att det oftast är så. /Elin

Och så kom koliken

Full av energi från solen bar benen mig på en promenad i grannhålan. Träffade lillebror, fikade med Natalie och hälsade på mammas jobb. Passade på att gå förbi ”mitt andra gamla hem” och väl där satte skriket igång. Många timmar innan den vanliga skrik-tiden. Så jag packade ihop lika snabbt som jag kom och skjutsade en skrikande bebis i vagnen genom centrum.

Några timmar senare har hon inte tystnat och Johan ska snart ska åka till jobbet. Hela min själ vänder sig ut och in. Liksom skriker att han inte kan lämna mig i sticket. Jag klarar inte det här. Fast det vet jag ju att jag gör, tillslut.

Vem kom på kolik men struntade i att ta fram ett botemedel?
Den människan borde ha en fet höger. En vänster åtminstone. /Elin

Börjar tänka på dop

Det är dags att boka dop. När ska vi ha det? Hur ska det vara? Vilka ska vi bjuda? Och vad ska vi äta?  Tusen frågor och vi är inte överens om hälften utav dom. Eller, vi tycker lika men jag vill mer. Vi båda vill ha ett litet dop men jag vill ändå bjuda några vänner. Vart drar man gränsen i släkten och vart drar man gränsen bland vänner? Ska vi bjuda alla från gänget, även dem vi inte umgås med, bara för att det ska bli rättvist?

Och så det där med faddrar. Gudmor och gudfar. Johan undrar vad det är till för och jag anser att det är något man bara ska ha! Jag hade en tanke om vilka som skulle få bli det. Även där ser det ut att skita sig då jag tänker på rättvisan som krockar med realisten inom mig.

Jag tar hänsyn till någon som har noll respekt för mig.
Så för att slippa diskussion struntar vi i hela grejen. /Elin

Kämpar åt olika håll

Som ammande mamma var det inte ett smart drag att ta på sig ljusgrå tröja under dagens promenad. Sommarvärmen och kroppens natur skapade ringar lite här och där så att säga. Om jag gick fort hemifrån var det ingenting mot den fart jag fick efter halva vägen. Likt ett frustande vilddjur kom jag hem igen och kunde inte låta bli att undra hur många kalorier man bränner i eftersvettningarna..

På tal om promenader och eftersvettningar, borde jag inte få börja med lätta magövningar nu? Det har ju trots allt gått 7 veckor sedan Astrid lämnade min kropp och något borde man ju få göra för att grädda degen på magen så att säga?

Degig eller inte, svettig eller iskall.
Vi kämpar på. Jag ner, Astrid upp. /Elin