Som barn och ny i Sverige hatade jag jul mest av allt. Ni undrar säkert varför då det är en fin högtid med väldigt underbar budskap.

Vi firade inte jul hemma men jag minns vi fick någon liten leksak hemma över nyår. Hursomhelst, det var otroligt jobbigt och tråkigt i skolan när majoriteten kunde relatera till jul men inte jag. Jag minns jag ljög mycket om att jag hade fått massa julklappar osv för att känna mig en del av högtiden. Tänk att i så många år gå runt med ångest pga julen? När jag sen flyttade hemifrån och gifte mig med Hamodi så firade vi inte heller jul men Hamodis familj pyntar gärna hemma ändå. När vi väl fick Liyana tänkte vi nej hon ska inte känna sig utanför på förskolan eller sen i skolan så vi bestämde oss för att framöver fira jul genom julgran, middag osv under julen. Många från samma land som mig kan döma oss kanske och påstå oss vara ”försvenskande” men helt ärligt vi bryr oss inte för vi gör det för Liyanas skull och inte för oss. Hon ska inte behöva känna sig utanför eller ljuga om hennes jullov! Bara roligt att ta del av högtider och vi försöker lära henne allt såsom eid (bajram) osv! 

Jag klev in i lokalen bland rampljusen och kände mig först väldigt ensam för min familj som alltid är min trygghet följde inte med utan Hamodi släppte av mig utanför galan sen körde tillbaka till hotellet. 

Jag är inte blyg eller osocial, tvärtom men hur gör man på såna stora sammanhang i Stockholm? Hur ska man vara? Jag var nervös i början. Det kändes som att det var en ny värld där alla känner varandra men jag känner ingen. Efter en kort stund träffade jag på Lisa, webbredaktör. Wooow vilken härlig kvinna!! Hon fick mig direkt att känna mig precis som hemma. Vi hade hamnat vid samma bord också. Jag blev så himla glad och trygg för personerna jag satt med vid middagen dem var helt fantastiska!! Det var en väldigt fin upplevelse, att se så många starka kvinnor/mammor är en enorm inspiration. Jag vann inte nomineringen men det var verkligen en underbar upplevelse även om jag var nervös i början av kvällen. Det var dock mitt fel också för vi kom sent och jag var väldigt stressad så det tog tid att ”landa”. 

Man vill verkligen satsa ännu mer på allt man gör efter alla inspirationer i Stockholm och det är just såna moment som är värdefulla, när man lär sig av andras hårda arbete!   

Ja, den ständiga kampen mellan att ha arabisk blod och ett svenskt pass. Det är svårare i verkligheten för jag personligen kan inte känna mig hemma någonstans, hade jag åkt till Irak ja då hade jag varit ”försvenskad” i andras ögon och skulle jag säga här i Sverige att jag är ”svensk” ja då är jag dum i huvudet för jag har andra rötter egentligen. Jag har inte riktigt reflekterat över detta tidigare men jag har för mig att jag har skrivit ett liknande inlägg om detta här på bloggen. 

I min värld har det väl uppmärksammats mer och mer ju äldre jag har blivit, när man har varit på olika stadier, arbetsplatser osv. Arbetsplatser och allt annat allmänt här i samhället innehåller väldigt mycket främlingsfientlighet och ibland är det så svårt att bevisa det men man förstår. Man förstår varför vissa får exklusiva tjänster och andra inte osv. Det kan handla om att komma in i en butik med en släkting som kanske har en slöja, då är det inte världens trevligaste hej från butiksbiträdet men kommer det in en blond dam då är det HEEEJ och allt annat. Jag kanske överdriver jag vet inte men jag beskriver vad jag känner/upplever. Det värsta är inte detta utan ibland ser man även hur personer från andra länder ”behandlar” etniska svenskar bättre för det är ”status” och ha dem på sin sida. Jag har upplevt det fleeeeera gånger men det är svårt att ”ta” på sånt då det är känslor, upplevelser som kanske bara jag känner där och då. Det är inte alltid lätt men jag tänker hur mycket svårare våra föräldrar måste ha det som har flyttat till Sverige i äldre ålder och ska anpassa sig snabbt. 

Jag vill tillägga att jag är tacksam över att vi fick komma till Sverige, vi har ju sett hur våra grannländer i Mellanöstern behandlar oss under kriser. Sverige har ställt upp bland få länder i världen med bra mottagning trots dessa faktorer! 

Under min sista intervju fick jag frågan om jag personligen anser att det är fel med ett förhållande i smyg. Den frågan ställdes efter att jag berättade hur jag & Hamodi har haft det.

Nej i min värld är det inte ”fel”, men i en perfekt värld där man har en tight relation med sina föräldrar så är det självklart det absolut bästa om man kan berätta. Jag hade velat veta vad mina barn gör och med vem dem är, det är ju bättre än att inte veta? Vem vet vad som kan hända? Det är ju så unga vänder sig oftast till dåliga vanor för dem inte har stödet från föräldrarna/vuxna kanske. Personerna som smyger med ett förhållande agerar inte fel utan jag vill snarare säga att det är föräldrarna/vuxna som ansvarar över det. Bygg upp en trygg miljö hemma och bygg upp tillit, det hjälper mer än vad man tror i just det läget. Nu menar jag inte att föräldrar ska acceptera allt osv men jag hade flera vänner som kunde berätta allt för sina föräldrar och på så sätt fick även råd från sina föräldrar när dem hamnade med fel vänner, killar osv. Kan man inte prata med en vuxen person om förhållanden då vänder man sig kanske till sina jämnåriga vänner som inte har den erfarenheten som en vuxen person har tex. 

Så nej jag anser inte att det är fel utan fokuserar mer på bakgrunden till varför man vill hålla ett förhållande hemligt. Det är där man ska börja arbeta.

Jag skrev ett inlägg här på bloggen när jag startade här i början av 2017 om just kläder och Hamodi. Jag minns att jag berättade hur vi har det hemma om jag får klä mig hur jag vill av Hamodi osv då jag ofta får den frågan.

Jag respekterar Hamodis åsikter om han tycker att något är för kort eller för urringat. Vi har vårt förhållande på det sättet och många skrev att dem har det precis som oss och andra tyckte att det lät sjukt. I min värld finns det inte rätt eller fel kanske utan man gör det som känns bra, det handlar inte heller om att ”bestämma” utan respektera varandras åsikter. Tänk om Hamodi skulle säga till mig att han inte bryr sig om min åsikt kring någonting för att han inte vill att jag ska ”bestämma” över honom? 

Det är inte alla som förstår detta men jag har aldrig direkt klätt mig i kortare när jag bodde hemma, kanske vid enstaka gånger vid olika tillfällen men rent anmält har det varit detsamma som idag. Oavsett vad man än gör i den frågan så är det alltid någon som klagar, vaknade till den här kommentaren idag. Blev faktiskt sur för det rör inte allmänheten egentligen vad jag väljer att bada med, man ser inte heller hur den baddräkten ser ut helt. Den är ganska ”täckande” och jag trivs i den, haft den flera år och känner mig bekväm i den.