Min förlossningsberättelse

• Inlägg av: Lina Taha
• Datum: 10 december, 2018
• Kategori: Okategoriserade

Hej alla fina läsare!

Det känns skönt att vara tillbaka och jag har hunnit samla nya krafter för att vara ännu bättre än förr. Jag vet att många av er har väntat på min förlossningsberättelse så tänkte starta upp bloggen med den.

För cirka två veckor sedan hade jag faktiskt en känsla av att min förlossning var närmre än någonsin men jag vågade inte hoppas för mycket då jag har haft falska signaler tidigare. Jag och Hamodi skulle precis sova natten till söndag ca kl 01:30, vi höll på att ta av oss våra linser som jag kände vätska. Jag tänkte direkt på att mitt vatten hade gått då det var så när jag skulle föda Liyana men den här gången kände jag inte av det lika kraftigt utan bara lite vatten. Jag blev tyst några sekunder innan jag sa till Hamodi ”Hamodi, jag tror att mitt vatten har gått”. Vi både började skratta då vi hade en stor längtan efter just den dagen, jag sprang på toa och bekräftade för Hamodi att det var fostervatten. Hamodi började skämta med att säga ”Lina!!! Jag sa till dig att jag ville sova och nu du vill föda” hahaha. Vi blev såååå glada, vi sov hos Hamodis familj ju då vår renovering hemma inte var färdigt än. Hamodi sprang till sin mamma och pappa, berättade för dem medans jag ringde förlossningen. Här tänkte jag egentligen vänta in värkarna hemma men ringde ändå in för säkerhet och barnmorskan sa till oss att vi bör komma in till förlossningen!

Vi var fortfarande glada och pigga, var inne på förlossningen några timmar innan jag kände att all positiv energi försvann sakta men säkert men även smärtan började smyga upp. Inga sammandragningar enligt maskinen på förlossningen så barnmorskan sa att vi bör åka hem, äta frukost sen komma tillbaka kring kl 09:00. Jag förklarade att det blir omständigt att gå fram och tillbaka då jag inte hade någon energi och vattnet rann sjukt mycket men nej vi fick inte stanna. Jag sa då till Hamodi att jag vill gärna stanna kvar i bilen framför förlossningen för det rann så mycket vatten att jag kunde knappt gå, vi köpte frukost från McDonalds och satt kvar i bilen.

Strax innan klockan nio på morgonen blev smärtan mycket värre och stolen i bilen blev genomblöt så vi gick in till förlossningen igen. Jag var helt slut, smärtan åt upp mig och barnmorskan menade på att det var inga sammandragningar utan endast förvärkar och vid klockan tolv skickade hon hem oss igen trots att jag förklarade hur situationen var. Jag kände mig döende, kunde inte röra på mig av smärtan och all vatten som inte slutade rinna! Vi satte oss ännu en gång i bilen framför förlossningen och vid 14:00 började jag skrika av smärtan i magen men även i ryggen. Hamodi sa vi bör ringa förlossningen men helt ärligt jag vågade inte efter deras tidigare bemötande och hur dem inte lyssnade på mina smärtor så jag väntade en hel timme innan vi ringde. I luren var det en barnmorska som såklart kände till mig då personalen verkade har pratat om mig vid fikabordet, hon snackade mest om att jag bör vara hemma eller att jag kunde komma in för att vara på BB tills jag föder men att Hamodi fick inte följa med. Hon upprepade det flera gånger medans jag var svimfärdig så till sist blev jag arg och sa att kan vi nu diskutera min smärta och att jag faktiskt kanske kan föda närsom istället för att fokusera på att Hamodi inte få vara med eller vart jag ska sova under natten när vi är mitt på dagen?! Hon blev ställd då och sa att jag kunde komma in ännu en gång.

Här var jag på riktigt helt slut, jag trodde ärligt talat att livet skulle stanna. Jag grät, skrek och var inte alls mig själv av smärtan. Barnmorskan eller vem det nu var kom in till rummet och sa att jag bör skärpa mig (!!!), en annan suckade åt mig, en annan sa att smärtan var ofarlig och att det är inga sammandragningar. Dem förslog att jag skulle ta morfinspruta för dem gjorde en bedömning på att jag inte kommer föda förens dagen efter därav kunde jag ta en sådan spruta eller en dos med tabletter som skulle lugna ner mig. Jag vägrade först då jag är emot sånt men Hamodi sa att jag bör ta tabletterna i alla fall för att kunna samla nya krafter och åka hem med honom eftersom han inte ville att jag skulle vara på BB själv. Jag tog tabletterna och dem bad oss att lämna rummet ganska omgående, jag frågade om jag kunde duscha med varmt vatten men nej jag skulle antingen åka hem eller till BB själv.

Smärtorna blev värre när vi skulle lämna rummet och jag kände att jag behövde gå in på toaletten, skrek så mycket av smärtan sen plötsligt kände jag ett tryck. Jag sa till Hamodi att jag föder nu, kalla på personalen. Hamodi kallade på personalen som kom efter en bra stund, det var ny personal med samma inställning om att jag INTE kommer föda idag utan måste hem eller till BB omgående men då sa jag flera gånger nej jag föder nu. Barnmorskan suckade då med att hon ska undersöka mig en sista gång innan jag måste lämna. När hon undersökte såg både jag och Hamodi ganska tydligt på henne hur hon blev chockad men även skämdes samtidigt sen sa hon ”Du kommer föda nu”. Jag bara tänkte i mitt huvud MEN JAAAA VAD HAR JAG SAGT HELA DAGEN MEN NI TJATAR BARA OM SAMMANDRAGNINGAR HIT OCH DIT. Jag sa först ingenting utan tittade bara på Hamodi samtidigt som vi både började skratta av glädje hahah äntligen!!!

Dem började springa i korridoren och jag sa högt ”Jag kommer aldrig krysta utan lustgasen så ta fram den snabbt” hahah! Några minuter senare var baby Elijah ute, det gick verkligen bara på några minuter då förlossningen hade börjat när personalen trodde att jag ljög om mina smärtor eller något. Vilken lättnad när jag fick honom i famnen och när Hamodi sa att Elijah mår bra, all smärta försvann och jag fick verkligen nya krafter.

Vi gick sedan upp till BB och var där två dagar och jag måste säga att personalen från förlossningen kom upp till oss, tog till sig kritiken och hur dem bedömde mig helt fel. Jag sa och bad dem att prata om detta vid ett team-möte på deras avdelning om att alla kanske inte får sammandragningar och att dem ska ta kvinnornas upplevelser på allvar men även ha ett bra bemötande!! Jag är glad över att dem tog detta på allvar och hoppas inte att fler utsätts för det jag blev utsatt för, det var mycket hemskt i verkligheten och jag tänker än idag ”Tänk om jag tog morfinsprutan och åkte hem?”. Jag hade fått Elijah i hissen eller i bilen då!