VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Ingen amning

Jag var först osäker om jag skulle blogga ännu en gång om det här ämnet för många är tyvärr duktiga på att peka med hela handen.

Ja, amningen fungerade tyvärr inte med samma anledning som med Liyana. Både vägrade helt enkelt! Skillnaden den här gången är att jag valde att inte stressa och hetsa lika mycket som första gången pga jag vill fokusera på Elijah. Med Liyana stressade jag eller vi så himla mycket med amningen att Liyana tappade lite vikt i början! Nu har tack och lov Elijah följt kurvan direkt och mjölkersättningen funkar jätte bra här hemma. Det viktigaste är att Elijah mår bra och att ersättningen fungerar vilket det gör men ändå är det många som kan ifrågasätta, peka men även kritisera när man inte ammar. Jag har ju själv sagt att jag var en person med fördomar gentemot mammor som inte ammade trots att jag själv inte hade några barn då. Det är så lätt att döma och tro sig veta allt när man inte har egna barn eller när inte ser helheten. Vi bör verkligen sluta pressa mammor då hela samhället redan pressar både kvinnor och mammor i allmänt vilket är sjukt jobbigt men vem obekvämt för många där ute!

Kommentera

Annons

Jobbigt utan mamma?

Tack för all stöd kring min förlossning, sjukt många har hört av sig privat och visat så mycket stöd! ❤️

Idag tänkte jag blogga om något annat som faktiskt chockade mig. Efter min förlossning var det flera personer som skrev mer eller mindre att dem led med mig för att jag inte har en mamma i livet och att det måste vara svårt att föda barn utan sin mamma. Wow, jag måste säga att personligen hade jag aldrig sagt så till en annan person även om personen är offentlig för jag vet inte vilka sår jag öppnar dessutom finns det så många ute i världen utan mamma, pappa, syskon, vänner, partner osv. Jag gillar inte heller när någon ska ”tycka synd” om mig, sån har jag varit sedan ett barn.

Men till frågan, helt ärligt har jag aldrig ens reflekterat kring det för det är inte första höjdpunkten i livet utan min mamma. Jag har varit utan henne i över 20 år där jag tog studenten, körkortet, examen, gifte mig, fick Liyana och nu Elijah så det är ingen direkt nyhet att hon inte finns i mitt liv eller att jag ska sitta ner för att tycka synd om mig själv. Det är snarare mer synd om henne som har valt att missa allt detta från hennes dotters liv om ni förstår hur jag menar? Jag menar absolut inte nu att jag aldrig saknar min mamma för jo jag är precis som alla andra här på jorden, jag hade velat ha henne vid min sida men ju äldre jag blir desto mindre blir känslorna tyvärr! För att förtydliga till er nya läsare, min mamma lever men valde för länge sen en annan väg. Vi har pratat till och ifrån men till slut för några år sen gav jag mer eller mindre upp för jag såg inget intresse i henne gentemot mig. Jag snokar dock på hennes liv långt ifrån då och då för att säkerställa att hon ändå mår bra!

Kommentera (1)

Annons

Min förlossningsberättelse

Hej alla fina läsare!

Det känns skönt att vara tillbaka och jag har hunnit samla nya krafter för att vara ännu bättre än förr. Jag vet att många av er har väntat på min förlossningsberättelse så tänkte starta upp bloggen med den.

För cirka två veckor sedan hade jag faktiskt en känsla av att min förlossning var närmre än någonsin men jag vågade inte hoppas för mycket då jag har haft falska signaler tidigare. Jag och Hamodi skulle precis sova natten till söndag ca kl 01:30, vi höll på att ta av oss våra linser som jag kände vätska. Jag tänkte direkt på att mitt vatten hade gått då det var så när jag skulle föda Liyana men den här gången kände jag inte av det lika kraftigt utan bara lite vatten. Jag blev tyst några sekunder innan jag sa till Hamodi ”Hamodi, jag tror att mitt vatten har gått”. Vi både började skratta då vi hade en stor längtan efter just den dagen, jag sprang på toa och bekräftade för Hamodi att det var fostervatten. Hamodi började skämta med att säga ”Lina!!! Jag sa till dig att jag ville sova och nu du vill föda” hahaha. Vi blev såååå glada, vi sov hos Hamodis familj ju då vår renovering hemma inte var färdigt än. Hamodi sprang till sin mamma och pappa, berättade för dem medans jag ringde förlossningen. Här tänkte jag egentligen vänta in värkarna hemma men ringde ändå in för säkerhet och barnmorskan sa till oss att vi bör komma in till förlossningen!

Vi var fortfarande glada och pigga, var inne på förlossningen några timmar innan jag kände att all positiv energi försvann sakta men säkert men även smärtan började smyga upp. Inga sammandragningar enligt maskinen på förlossningen så barnmorskan sa att vi bör åka hem, äta frukost sen komma tillbaka kring kl 09:00. Jag förklarade att det blir omständigt att gå fram och tillbaka då jag inte hade någon energi och vattnet rann sjukt mycket men nej vi fick inte stanna. Jag sa då till Hamodi att jag vill gärna stanna kvar i bilen framför förlossningen för det rann så mycket vatten att jag kunde knappt gå, vi köpte frukost från McDonalds och satt kvar i bilen.

Strax innan klockan nio på morgonen blev smärtan mycket värre och stolen i bilen blev genomblöt så vi gick in till förlossningen igen. Jag var helt slut, smärtan åt upp mig och barnmorskan menade på att det var inga sammandragningar utan endast förvärkar och vid klockan tolv skickade hon hem oss igen trots att jag förklarade hur situationen var. Jag kände mig döende, kunde inte röra på mig av smärtan och all vatten som inte slutade rinna! Vi satte oss ännu en gång i bilen framför förlossningen och vid 14:00 började jag skrika av smärtan i magen men även i ryggen. Hamodi sa vi bör ringa förlossningen men helt ärligt jag vågade inte efter deras tidigare bemötande och hur dem inte lyssnade på mina smärtor så jag väntade en hel timme innan vi ringde. I luren var det en barnmorska som såklart kände till mig då personalen verkade har pratat om mig vid fikabordet, hon snackade mest om att jag bör vara hemma eller att jag kunde komma in för att vara på BB tills jag föder men att Hamodi fick inte följa med. Hon upprepade det flera gånger medans jag var svimfärdig så till sist blev jag arg och sa att kan vi nu diskutera min smärta och att jag faktiskt kanske kan föda närsom istället för att fokusera på att Hamodi inte få vara med eller vart jag ska sova under natten när vi är mitt på dagen?! Hon blev ställd då och sa att jag kunde komma in ännu en gång.

Här var jag på riktigt helt slut, jag trodde ärligt talat att livet skulle stanna. Jag grät, skrek och var inte alls mig själv av smärtan. Barnmorskan eller vem det nu var kom in till rummet och sa att jag bör skärpa mig (!!!), en annan suckade åt mig, en annan sa att smärtan var ofarlig och att det är inga sammandragningar. Dem förslog att jag skulle ta morfinspruta för dem gjorde en bedömning på att jag inte kommer föda förens dagen efter därav kunde jag ta en sådan spruta eller en dos med tabletter som skulle lugna ner mig. Jag vägrade först då jag är emot sånt men Hamodi sa att jag bör ta tabletterna i alla fall för att kunna samla nya krafter och åka hem med honom eftersom han inte ville att jag skulle vara på BB själv. Jag tog tabletterna och dem bad oss att lämna rummet ganska omgående, jag frågade om jag kunde duscha med varmt vatten men nej jag skulle antingen åka hem eller till BB själv.

Smärtorna blev värre när vi skulle lämna rummet och jag kände att jag behövde gå in på toaletten, skrek så mycket av smärtan sen plötsligt kände jag ett tryck. Jag sa till Hamodi att jag föder nu, kalla på personalen. Hamodi kallade på personalen som kom efter en bra stund, det var ny personal med samma inställning om att jag INTE kommer föda idag utan måste hem eller till BB omgående men då sa jag flera gånger nej jag föder nu. Barnmorskan suckade då med att hon ska undersöka mig en sista gång innan jag måste lämna. När hon undersökte såg både jag och Hamodi ganska tydligt på henne hur hon blev chockad men även skämdes samtidigt sen sa hon ”Du kommer föda nu”. Jag bara tänkte i mitt huvud MEN JAAAA VAD HAR JAG SAGT HELA DAGEN MEN NI TJATAR BARA OM SAMMANDRAGNINGAR HIT OCH DIT. Jag sa först ingenting utan tittade bara på Hamodi samtidigt som vi både började skratta av glädje hahah äntligen!!!

Dem började springa i korridoren och jag sa högt ”Jag kommer aldrig krysta utan lustgasen så ta fram den snabbt” hahah! Några minuter senare var baby Elijah ute, det gick verkligen bara på några minuter då förlossningen hade börjat när personalen trodde att jag ljög om mina smärtor eller något. Vilken lättnad när jag fick honom i famnen och när Hamodi sa att Elijah mår bra, all smärta försvann och jag fick verkligen nya krafter.

Vi gick sedan upp till BB och var där två dagar och jag måste säga att personalen från förlossningen kom upp till oss, tog till sig kritiken och hur dem bedömde mig helt fel. Jag sa och bad dem att prata om detta vid ett team-möte på deras avdelning om att alla kanske inte får sammandragningar och att dem ska ta kvinnornas upplevelser på allvar men även ha ett bra bemötande!! Jag är glad över att dem tog detta på allvar och hoppas inte att fler utsätts för det jag blev utsatt för, det var mycket hemskt i verkligheten och jag tänker än idag ”Tänk om jag tog morfinsprutan och åkte hem?”. Jag hade fått Elijah i hissen eller i bilen då!

Kommentera (6)

Annons

Uppdatering

Hej alla fina läsare!

Ingen uppdatering på senaste pga av jobbiga omständigheter som hände. Vi fick åka in till sjukhuset med Elijah precis när vi hade kommit hem och landat. Jag har inte alls mått bra då jag har tänkt på hans hälsa sen har det inte funnits tid för uppdatering heller.

Han mår tack gode Gud bättre nu men som mamma är man alltid orolig när det gäller barnen. Vi försöker nu hitta lite rutiner och återhämta oss, när jag har landat lite kommer jag skriva det långa förlossningsinlägget så håll ut! Ville bara skriva lite kort om vad som har skett/sker för er som kommer in hit dagligen.

Kommentera

Annons

Baby Elijah är här

Hej fina läsare!!

Hur ska man inleda ett sånt blogginlägg egentligen? Kan säga att vi är otroligt tacksamma över ännu en gåva. Baby Elijah är helt perfekt och vi alla mår bra! Det blev en otroligt jobbig men även smärtsam förlossning som jag tänkte blogga mer om senare. Jag glömde dock bort all smärta när jag fick honom i famnen, precis som när jag fick Liyana.

Vi är fortfarande kvar på BB för amningen fungerar tyvärr inte och verkar bli som med Liyana men vi ger inte upp. Liyana har hunnit träffa sin lillebror och hon var otroligt glad, hon ville inte lämna oss men efter många men och lyckades vi övertala prinsessan! ❤️

Kommentera (1)

För att få de senaste uppdateringarna