VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Vecka 40 är här!

CC017DEE-0B54-44B1-837D-707D9702816DImorse när jag vaknade och kollade i Preglife appen så stod siffran som man gått och väntat på där, vecka 40! 274 av 280 dagar är nu avklarade och ynka 6 dagar återstår till BF.

Jag försöker känna efter om det har gått snabbt eller långsamt, men skulle nog säga att det känns som 9 månader sen jag började misstänka att jag kanske var gravid och tog ett graviditetstest. Jag fick reda på att jag var gravid i vecka 5, så för ca 8 månader sen nu. De långsammaste veckorna enligt mig var de första 12 veckorna då man inte ”fick” berätta för någon. Jag försökte dölja det på jobbet med lite större tröjor och på Barrys så knöt jag alltid en tröja runt magen när jag höll mina klasser för att dölja den lilla bulan som hade börjat synas. Jag minns att jag började med det redan i vecka 8 typ, då JAG tyckte att det syntes, haha, men de allra flesta, OM någon ens hade reagerat, hade nog troligtvis trott att jag bara var kissnödig 🙂

När jag tänker tillbaka på den tiden så har det verkligen varit en fantastisk resa, jag har gillat alla ”faser” och hela tiden sett fram emot nästa. På ett nyfiket sätt. Jag tycker alla faser har haft sin charm, med både upp och ned sidor. Men jag har hela tiden, till det stora hela sett, mått väldigt bra.

Nu när jag närmar mig slutet på graviditeten så känns det helt naturligt. Förmodligen för att man fått ett datum som man hela tiden blickat framåt på. Som att vänta på sommarsemestern. Sen nu plötsligt är den bara runt hörnet. Jag känner mig liksom klar. Jag är inte lika nyfiken på graviditeten längre som jag tidigare varit. Jag läser inte varje veckas uppdatering längre och känner att bebisen är ju för tusan klar nu. Det enda roliga som står numera i apparna är hur många g fett hon packat på sig den senaste veckan. Tidigare i graviditeten hände det så mycket mer och jag följde det med spänning! 🙂

Det som är kvar nu är i princip bara förlossningen. ”Bara”. Men om man ser till timmar och dagar sett, så är det så pass liten del kvar. Jag har inte skrivit något förlossningsbrev. Men fick en tanke idag att jag eventuellt ska skriva ned några punkter som jag känner är viktiga för mig. Hur gjorde ni? Skrev ni ett förlossningsbrev?

Jag får ofta frågan om jag är rädd inför förlossningen, och svaret är alltid nej, snarare taggad inför den. Men självklart är jag nervös och pirrig. När jag blir nervös så tänker jag att kvinnor har gjort detta i ALLA år. I ALLA länder. Allt jag behöver fokusera på är att försöka samarbeta med kroppen. Ha tillit till att kvinnokroppen faktiskt kan det här. Samt ha tillit till att jag kommer få den hjälp jag behöver när det väl är dags. Jag har sagt åt Kevin att ständigt påminna mig om att smärtan inte är farlig, haha. Och att den går över.

Jag gillar inte riktigt sjukhusmiljön, det är det som ibland gör mig mer nervös än själva förlossningstankarna tror jag. Men jag ska försöka sudda bort dom tankarna och istället tänka att det är det tryggaste stället man kan vara på just då. Men antar att alla känner mer eller mindre så, ingen gillar väl sjukhus..

Förutom lite nervositet, så mår jag väldigt bra. Min kropp är med mig och jag har inte ont någonstans. Mer än ett ömt revben. Det som jag märker störst skillnad på sen senaste veckan är att jag inte kan promenera lika fort längre.  Så fort jag går i min normala takt så drar magen ihop sig och jag kan även få som ett tryck nedåt. Skulle vilja beskriva känslan som att hon håller på att ramla ut! Haha. Även om jag vet att så inte är fallet.
Jag kan också vakna om nätterna och knappt andas för att det är sånt tryck på just det revbenet där jag har så ont. På höger sida. Det känns stundtals som en kniv som sticker in där och även om jag vänder på mig så sitter känslan ibland kvar. Sammandragningar kommer och går, men fortfarande inga som gör ont.

Jag dricker nu hallonbladste för fullt, har blivit tipsad om ananas, och ”förlossningsdrycken”. Kanske ska ge även dom två sistnämnda ett försök här i helgen! 🙂

Så kul att så många var med och gissade idag på datum, ska bli så kul att se hur många som hade rätt sen! 🙂 Jag hoppas att många av er hade fel, då ca 80 % röstade på att jag skulle gå över 2-14 dagar! 🙂 Haha.

Imorgon kommer jag dela med mig av ett middagsrecept, en ”nyttig” version av lasagne! <3

Kram på er!

Kommentera

Vecka 38 – kan det vara förvärkar?

Godmorgon på er,

Då var det äntligen torsdag igen vilket innebär att ännu en vecka har passerat! Jag går idag in i vecka 38 av graviditeten och börjar känna mig.. VÄLDIGT gravid!

Jag har hört andra mammor säga att sista tiden av graviditeten är den allra jobbigaste, och jag är helt villig att hålla med! Dagarna går sakta framåt och energin är inte längre som den varit. Jag förstår också helt plötsligt begreppet ”gravidhjärna”, haha, som alla andra pratat om. Jag känner mig liksom lite distanserad på något märkligt vis. Jag har svårt att fokusera och är mycket mer ”layed-back” än vad jag annars brukar vara. Meningar som ”Det är väl inte hela världen”, ”Jaja, sånt händer” eller ”Ja, men det kan jag ta tag i sen” tänker jag många gånger i min vardag. Bagateller i livet biter inte längre. Skumgummihjärna 🙂

Jag gillar normalt att ha många projekt igång samtidigt och gillar att vara där det händer saker. Men nu vill jag nästan bara låsa in mig och vila ut den sista tiden! Känslan påminner mig om när man ska leverera någonting man arbetat hårt och under en längre tid med. Känslan av att man preciiiis innan sluttampen, helst går lite in i sig själv lite, utvärderar, för att sedan kunna leverera. Precis så känner jag just nu. Jag laddar på något märkligt vis inför utmaningen jag står inför. Inför utmaningen som är resultatet av förmodligen mitt livs största projekt! I totalt 9 månaders tid har jag arbetat hårt för det här projektet, och nu är jag så nära slutmålet, och ska leverera. (Läs, överleva.) Cool känsla ända. Fast konstig. (Kan vara min skumgummihjärna som spökar igen, allting är lite luddigt 🙂 )

Förutom att jag numera vaknar upp flera gånger per natt och måste upp och kissa, dricka vatten eller bara röra på mig för att hon där inne ska somna om, så mår jag väldigt bra. Jag har inte ont i kroppen (förutom en lätt kvävnadskänsla, men den har varit med ett tag nu) och lilltjejen verkar växa på som hon ska! Jag har börjat fått fler och tätare sammandragningar, men inga som gör ont ännu. Jag har även fått som små stickningskänslor emellanåt när jag är uppe och står och går. Min barnmorska förklarade för mig att dom där stickiga känslorna förmodligen kommer när lillan förflyttar sig vidare nedåt. Så det verkar vara ett gott tecken i alla fall. Så för varje stickkänsla jag känner just nu så blir jag glad, då vet jag att hon är på väg åt rätt håll! 🙂

Just nu går jag och hoppas på att det hela ska dra igång – helst nu, på en gång! Jag känner mig redo och vill just nu ingenting hellre än just det. Jag längtar så efter att träffa henne! Plus att jag är så nyfiken på själva förlossningen. Även om jag innerst inne vet att jag kommer jag få äta upp dom här orden, när det väl sätter igång, så är jag så himla konstigt taggad! Sen jag blev gravid har jag fått en helt annan syn på kvinnokroppen, vilken jäkla förmåga vi sitter på, och för varje vecka som passerat så har jag fått mer och mer tillit till själva processen som kroppen ska gå igenom!
De allra flesta som jag pratat med beskriver förlossningen som det mäktigaste dom varit med om i sitt liv. Hur kan man inte bli nyfiken på det?! Nej, kom nu lillan, så kör vi! <3 Det är mysigare på utsidan – jag lovar!

 

B4CCD359-1C27-4394-8F1C-4CC4DB41BD20

Kommentera

    För att få de senaste uppdateringarna