VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Roadtrip till snön

Processed with VSCO with a5 presetHej,

Om FYRA dagar är det julafton, kan ni förstå?
Jag upplever att de senaste månaderna bara swishat förbi. Förra veckan kom jag på att jag inte handlat en enda julklapp än och fick mer eller mindre panik! Jag är alltid, alltid ALLTID ute i sista sekunden och varje år lovar jag mig själv att NÄSTA ÅR, då ska jag handla alla klappar i tid och njuta av julen istället. Minnet är kort…

I år kommer vi börja julen här hemma i Stockholm och fira tillsammans med Kevins familj och min mamma och hennes sambo. Därefter tar vi bilen upp mot Dalarna för att fira jul tillsammans med min pappa och alla mina släktingar där uppe. Min farmor bor uppe i Mora och varje år samlas alla hemma hos henne, super mysigt. Mora bjuder på snö rapporterade farmor häromdagen och det gjorde att jag längtade ännu mer. Älskar när det är helt snötäckt där uppe under julen, det ger så mycket stämning!

Det blir Nowas första roadtrip och jag ska erkänna att jag är lite nervös. 40 mil i bil! Jag hoppas att hon somnar gott och vaknar när vi är framme 😉 Ni som är rutinerade, har ni några bra tips inför en lång bilresa tillsammans med bebis?
Jag har packat ner hennes dunoverall tillsammans med resesängen, jag hoppas hon kommer mysa lika mycket som vi uppe i snön! 🙂

Bilder från förra året uppe i snötäckta Mora
Processed With Darkroom

hb1 preset

Kommentera

Det pratas för lite om BABY BLUES..

Hej på er,

Tack för era fina meddelanden om min förlossningsberättelse, blir så glad av att höra att ni gillade den. De första två veckorna efter förlossningen behövde jag tid för att bearbeta vad som faktiskt hände. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig vilken stor känslostorm en förlossning skulle innebära. Till er som har en förlossning framför er, ni har ett magiskt moment att vänta! <3

Idag vill jag lyfta en sak som jag tycker är super viktigt – vad är baby blues? När jag var gravid så var jag dålig på att ta in information om vad som händer efter förlossningen. För mig var tiden efter förlossningen för stort att greppa. Men någonting som jag önskar (nu i efterhand) att jag hade läst lite om, är amningen de första dygnen och baby blues.

Jag hade hört talas om båda amningsproblematik och baby blues under tiden jag var gravid, men mina tankar har hela tiden varit, ”det tar jag när det kommer”. Det som jag önskar att jag visste var att de första dygnen med amningen kan vara riktigt intensiva. De första dygnen var jag väldigt öm och fick sår som gjorde ont när Nowa skulle amma. Jag tyckte också det gjorde ont då mjölken rann till, då brösten blir väldigt spända och ömma. Några dygn senare så la sig spändheten och allting blev mycket bättre, men just intensiteten de första dygnen kom lite som en chock för mig.
Jag har haft turen att aldrig behövt uppleva någon depression i mitt liv. Klart att jag haft tuffa perioder i livet och varit ledsen, men jag har alltid kunnat relatera till mina känslor. Jag har alltid, enligt mig själv, varit mentalt stark och kunnat se positivt på livet och dess olika utmaningar, lätta som tuffa. Men ca 4 dagar efter förlossningen hände någonting jag aldrig varit med om, jag drabbades av en lättare hormonell depression – nämligen baby blues.

För att klargöra vad baby blues är så klipper jag här in en faktatext som jag hittade på nätet när min barnmorska sa till mig att det låter som att du upplever baby blues.

” Vad är baby blues?
Ett barns födelse är en händelse som är omgiven av känslor som underbar glädje och lycka, men det är också en omvälvande händelse som hos vissa kan ligga till grund för en speciell sorts depression som kallas för förlossningsnedstämdhet eller baby blues.

Baby blues är ett tillstånd av nedstämdhet, oro, lättretlighet, frustration, ofta stora humörsvängningar och utmattande trötthet. Det vanliga är att baby blues-symptomen börjar inom de första dagarna efter man fött barn, i samband med att mamman kommer hem och bröstmjölken rinner till, ha sin topp på den femte dagen för att sedan ebba ut under några dagar.

Alla upplever inte baby blues, men så många som 70-80% har någon känning av det. Somliga upplever det mer intensivt än andra. Många känner av nedstämdheten i cirka en vecka, men för en del blir symtomen mer ihållande och varar under en längre tid.

Baby bluesen kan t ex yttra sig i att man känner sig dålig för att man inte har tillräckligt med mjölk, eller att man känner att man inte vet hur man ska trösta barnet när det är ledset. För en del mammor blir det till något som hindrar dem att ta till sig barnet. Det i sin tur kan väcka starka skuldkänslor.”

Fyra dagar efter att Nowa föddes så började jag känna mig nedstämd. Min långa förlossning och fem nätter av dålig sömn började sätta sina spår. Jag kämpade med att få igång amningen, som då gjorde fruktansvärt ont. Som plusmeny på detta så drabbades jag av mjölkstockning och infektion som gjorde att brösten värkte ännu mer och jag fick upp mot 40 graders feber. Jag kände mig så uppgiven och frustrerad över hur svår amningen var, och hur mycket tid detta tog, dag som natt. Min kropp värkte pga läkningen men också pga febern och att jag legat stilla i flera dygn.

Det är en otroligt stor omställning i livet när man får barn, det är någonting jag önskar att jag var mer beredd på. Jag gick från ett väldigt aktivt och rörligt liv, till ett stillaliggande liv där 24 h om dygnet handlade om amning, blöjbyten och min egen läkning. Mina känslor pendlade mellan storslagen kärlek till storgråt för att jag kände så stor press på min nya roll som mamma. Helt plötsligt låg det en liten människa i min famn som var helt beroende av mig, och som jag ville göra allt för. Att det gjorde fruktansvärt ont att amma struntade jag i, jag bet ihop varje gång det var dags och tänkte att det enda som räknas är att hon får det bästa.

Snart så började jag känna en stor frustration och oro över att jag inte gjorde rätt, eller att jag kanske inte var redo för det här. Jag var också helt utmattad pga alla vakna timmar och kände en nedstämdhet över att livet förändrats så drastiskt. Jag grät flera gånger om dagen utan någon specifik anledning. Jag grät av lycka och kärlek när jag kollade på henne, men grät tre sekunder senare pga min egen frustration över hur komplicerad mammarollen kändes. Är det såhär jag kommer ha det nu? Jag hade svårt att känna igen mig själv och mina egna känslor.
Det var nog just precis det som var värst för mig, att jag mentalt inte kände igen mig själv. De första dygnen höll jag det inom mig, men sen brast det. Min barnmorska, som jag först sökte mig till, förklarade att detta är super vanligt och helt normala känslor. Hormoner rusar i kroppen på en nybliven mamma, och det tillsammans med en stor omställning i livet, bidrar till dessa känslor. När hon förklarade för mig att jag var helt normal, och att jag skulle släppa dom hårda kraven på mig själv så släppte lite av den här pressen jag byggt upp.

Efter detta började jag prata om mina känslor med Kevin, min mamma och några av mina närmsta vänner som varit i liknande situation. Det var så skönt att få ventilera och få ut frustrationen jag byggt upp inombords. Min älskade mamma och Kevin hjälptes åt att stötta och hjälpte mig med Nowa om dagarna, så att jag kunde sova ikapp några timmar mitt på dagen. Det gjorde så mycket. Kan inte tacka er nog för allt stöd dessa dagar. Min nedstämdhet varade i ca sex dagar innan det började vända för mig. Jag började sakta få tillbaka lite energi och min kropp började kännas starkare igen. När energin kom tillbaka så blev jag sakta men säkert också mig själv igen. Lina Spansk var äntligen på väg tillbaka! Jag kände det så tydligt och blev så glad och lättad när jag insåg att nedstämdheten bara varit tillfällig, jag skulle inte må såhär för alltid. För det var precis så det kändes när allting började, som att det var såhär jag skulle må nu, och att detta var mitt nya jag.

Nu i skrivande stund är Nowa en månad gammal och jag känner mig så gott som återställd och är mig själv igen. Nedstämdheten är borta och jag börjar sakta men säkert att återgå till ett aktivt liv. Vilket är ett stort lyft för mig. Alla mina promenader har gett mig energi och jag har varit på gymmet två gånger. Nowa är det bästa som hänt mig och jag trivs just nu så bra i mammarollen och att få vara med henne hela dagarna.  Det är helt underbart att se hur hon utvecklas och blir mer och mer en egen individ för varje vecka som går.

Anledningen till att jag valt att lyfta det här med baby blues på bloggen är för att jag vill förbereda andra på det som jag inte var förberedd på. Min största rädsla när baby blues slog till mig, var att jag var helt ensam om att må såhär, och att det var såhär livet skulle kännas från och med nu. Jag vill ge dig som är där lite ljus i tunneln, eller förbereda dig som kanske kommer dit, du är inte ensam, och det viktigaste av allt – det går över. Det är tillfälliga känslor och det bästa du kan göra är att prata om det, och våga be om hjälp och avlastning. Man får inte glömma bort att en förlossning är en otroligt stor utmaning för kroppen och man behöver tid för att läka. Dålig sömn, hormoner och den stora omställningen i livet på det, kan sätta vem som helst i rubbning. Baby blues är otroligt vanligt och som artikeln ovan beskrev, så drabbas 70-80% av detta efter förlossningen, i olika mån såklart, då vi alla är olika.

Jag hoppas att detta inlägg ger någon annan den informationen som jag själv hade behövt under denna vecka då jag själv upplevde baby blues. Kanske hade jag också haft lättare att relatera mina känslor när de uppkom och funnit tröst i att man definitivt inte är ensam.

Försök sova, ta promenader, ät bra mat och prata om dina känslor. Så kommer det rinna av fortare än du tror.

Stor kram! ❤️

C2BFA6E5-D581-4386-9AA9-7D91B5224C04

Min Nowa. Dom bästa små fötterna i hela världen ❤️

Kommentera (2)

Min förlossningsberättelse <3

0E83D750-510F-44C3-A613-AF006EC91CCBNowa ca 20 h gammal ❤️

Det har nu gått två veckor sedan Nowa kom till världen och det är först nu jag känner att jag kan dela med mig av min förlossning. Det har varit så mycket att ta in de här veckorna och jag har verkligen behövt reflektera och landa i allt som hänt. Så glad över alla era fina meddelanden. Ni är många som undrat över hur just förlossningen gick, så här kommer ett helt inlägg om hur allting gick till och mina reflektioner kring det.

Jag vaknade vi 04.15 under natten mellan söndag till måndag av en värk i magen som påminde mig om mensvärk, men den här satt mer i ryggen. Många har frågat mig om jag kände på mig någonting innan, men jag kände mig helt som vanligt när jag gick och la mig 4 timmar tidigare.

Vid 04.45 började jag att timea värkarna för att se hur ofta de kom och hur länge de varade. Då var det ca 4-5 min mellan varje värk, och värkarna var milda. Jag ringde då in till SÖS förlossning och meddelande att jag trodde att någonting var på gång. Grattis, sa barnmorskan som svarade och bad mig att ta alvedon och ställa mig i duschen och duscha varmt om värkarna blev starkare. Hon sa att värkarna kommer bli mer intensiva och tätare, och när dom blir det, så ringer du in igen.

Precis innan samtalet till SÖS väckte jag Kevin som yrvaket kollade på mig, när jag sa, att nu är det nog dags! Jag har aldrig sett honom vakna till så snabbt trotts att det var mitt i natten, haha. Vi gjorde frukost tillsammans och kröp tillbaka ned i sängen och började kolla serier. Jag hade för ont för att somna om, men jag tror också vi var alldeles exalterade. Så vi höll varandra sällskap istället och hjälptes åt att timea värkarna.

Vid 10 tiden så hade intensiteten på värkarna ökat och mellanrummet i vilan minskat. Jag hade nu 3 värkar på 10 min och jag ställde mig nu i duschen för att duscha varmt. Det var så skönt och hjälpte verkligen. Jag hade fått tipset av en vän till oss om att införskaffa en pilatesboll, som man kunde sitta på i duschen, och det hade jag gjort. Så där satt jag, på min pilatesboll och duschade tills huden blev till russin. Kevin satt bredvid på toalettstolen och spelade musik och vi skrattade åt allt och ingenting, tror nog att vi var lite nervösa. Men vi hade också innan sagt att vi skulle försöka göra detta så roligt det bara går. Så vi små dansade i pauserna och lyssnade på en spellista som vi förberett för detta tillfälle.

När jag kom ut från duschen drygt 1 timme senare så började jag känna att mina värkar var så pass intensiva att jag ville åka in. Jag var rädd att allting skulle gå snabbt och att hon skulle bestämma sig för att komma i hallen, haha. Eftersom det är första gången, så visste jag såklart inte hur intensiva värkarna skulle vara innan man åkte in. Men jag hade nu 4 värkar på 10 min och barnmorskan tyckte då att det var dags att komma in. Vi packade (läs Kevin) ihop det sista i väskorna och ringde en taxi.

Vid 11.30 tiden var vi inne på SÖS och fick ett rum. Barnmorskan som jag träffade frågade mig lite frågor kring hur min graviditet varit och om jag hade några specifika önskemål. Jag hade inte skrivit något förlossningsbrev, då jag inte målat upp någon specifik bild av hur jag ville att min förlossningen skulle gå till. Jag förklarade istället för BM att jag var väldigt öppen inför vad som skulle hända och att jag önskade stöttning och råd från dom under hela tidens gång. Det enda som jag visste, var att jag ville ha epiduralen, när det var dags för det.

BM gjorde olika kontroller och bekräftade att jag hade täta värkar, men att det tyvärr inte hänt så mycket, jag var fortfarande i latensfasen och hade bara öppnat mig 1 cm. Jag fick då valet att åka tillbaka hem, eller ta en promenad för att försöka skynda på förloppet lite. Vi valde att ta en promenad. 2 timmar vandrade vi runt på Södermalm och satte oss på en Sushi restaurang i närheten och försökte få i oss en lunch. Det var nog ingen på den här restaurangen som missade att jag satt där med förlossningsvärkar och många var fram och önskade oss lycka till, haha! Jag ville mest sjunka genom jorden och göra mig själv osynlig just då.

Vid 15 tiden var vi tillbaka på SÖS och BM konstaterade att jag fortfarande var kvar i latensfasen. Jag hade väldigt täta värkar och något som dom kallar för ”pinvärkar”, dvs värkarbetet är i full gång, men det händer väldigt lite. Jag fick då ta ett bad för att försöka slappna av och vila lite. Vi hade packat med massa gott som vi skulle äta, men jag var vid den tiden inte sugen på någonting! Fail. Jag minns att jag tvingade i mig några bitar naturgodis för att få lite energi när jag låg där och skvalpade.

Vid 19 tiden på kvällen hade jag fortfarande inte tagit någon bedövning, och värkarna var fortfarande täta. Men tyvärr så konstaterade BM ännu en gång att jag fortfarande var kvar i latensfasen. Där och då kände jag mig väldigt uppgiven. Jag tyckte jag hade så ont, och vägen fram till målet kändes så lång. BM tyckte då att det var bättre för mig att vi stannade av det hela så jag fick vila, och förklarade att det bästa vore om jag gick med på att ta en sovdos. En sovdos är läkemedel som stannar av värkarna och smärtlindring, som gör att man kan sova en stund. Jag lyssnade på henne, även om det var det sista jag ville göra just då. Vi fick då lämna förlossningen och fick ett annat rum där det fanns två sängar så att vi skulle kunna sova en stund.

Inne på rummet fick jag ett läkemedel som stannade av värkarna och morfin för smärtan. Vi fick sedan beställa in mat. Vi åt snabbt upp maten och gick sedan och la oss, eller iallafall jag. Det var fantastiskt skönt att vara värkfri (även om jag var lite frustrerad över att jag nu visste att allt skulle stanna upp) och jag som var utmattad somnade fort. Men bara en timme senare så vaknade jag av värkar igen. En BM kom då in och berättade att ibland går det inte att stanna av värkarna, har kroppen bestämt sig för att det är dags så är det så. Så då var det bara att köra igen. Vi låg kvar på samma rum tills jag var tillbaka på 4 värkar på 10 min, sen blev vi förflyttade till förlossningen igen.

Väl nere på förlossningen igen, klockan är nu ca 01.30, bekräftade dom att jag nu passerat latensfasen och skulle kliva in i nästa steg av förlossningen. Jag hade nu så pass ont att jag bad om bedövning. Jag valde att ta Epiduralen (ryggmärgsbedövning) och fick därför invänta en narkosläkare som skulle komma och sätta den på mig. Fram tills att han kom fick jag prova lustgasen, som hjälpe mig litegrann. De ökade dosen på lustgasen och den blev mer effektiv. Det kändes lite som att man blev salongsberusad. Men ruset släppte fort, ca 20- 30 sekunder efter att jag andades utanför masken. Så fort värken kom så började jag att andas i masken och det gjorde att man tog bort lite av ”toppen” på värken.

Vid 03.00 tiden, hade narkosläkaren satt ryggmärgsbedövningen och det kändes lite kallt i ryggen när jag fick bedövningen injicerad. Ca 15 min senare var det som att jag fick livet tillbaka. Wow, ryggmärgsbedövningen var helt magisk. Jag minns att jag tänkte att nu klarar jag allt. Detta kommer bli lätt! Jag tackade alla barnmorskor för att jag fått epiduralen och sa att dom var änglar, haha. Jag vinkade till dom när dom kom in och sa ”Hej, nu är jag Lina på riktigt. Ledsen om jag inte var så social tidigare!” ?
Dom skrattade och sa att dom var vana och förstod precis hur jag kände!

Innan jag fortsätter att skriva så vill jag bara här lyfta ett STORT RÖTT HJÄRTA till alla fantastiska barnmorskor på SÖS. Under hela min tid (ca 30 h) på SÖS så hann vi med hela fem skiftbyten. Dvs vi bytte barnmorskor fem gånger, och ALLA var fantastiska! Dom gjorde min förlossningsupplevelse till någonting bra, trotts att det tog lång tid och var det mest smärtsammaste jag varit med om. Både jag och Kevin är så positivt överraskade av hur fantastiska ALLA var. Om vi bestämmer oss för att skaffa fler barn, är min största önskan att jag får föda på SÖS igen. Hade önskat att man kunde åka dit nu efteråt och ge alla en stor kram och berätta för dom ansikte mot ansikte om vilket fantastiskt jobb dom gör ?

Tillbaka till berättelsen..

Kl 07 gick mitt vatten och efter det så gick allting fortare. Jag öppnade mig resterande centimetrar på ca 6 timmar. Värkarna blev allt mer intensiva för varje timme som passerade och jag fick påfyllning av epiduralen med jämna mellanrum. Jag använde mig även av lustgasen under värkarna. De sista timmarna här är liiiite luddiga för mig. Det jag minns starkast är Kevins röst. Han vägleder mig och påminner mig om hur jag ska andas när värkarna kommer. Vissa värkar tappar jag det och då har jag Kevin där som ständigt puschar och tar mig tillbaka, påminner mig om hur jag ska andas.

I slutfasen, precis innan jag skulle kliva in i krystfasen, så vet jag att BM försökte få mig att röra på mig, för att lillan skulle flytta sig nedåt. Detta var enligt mig den fasen som gjorde mest ont. Kanske berodde det på att jag visste att jag inte var framme i krystfasen ännu, och att värkarna nu var väldigt intensiva.

Jag har ingen aning om hur lång tid detta varade, jag har helt tappat kollen på klockan. Men till slut vet jag att BM sa åt mig att det var dags för att börja krysta. Då hände det någonting inom mig. Jag visste att nu är det fan snart över. Äntligen får jag börja jobba! Jag ville inte längre ha någon lustgas då jag kände att jag måste vara 100% närvarande. Jag var så fokuserad på uppgiften och var verkligen heeeelt inne i mig själv. Jag tror att det är den här fasen som många kvinnor beskriver som att man plockar fram någon slags ”urkraft” inom sig. För allting runtomkring mig försvann. Jag vet att det var flera barnmorskor där inne, men jag minns bara svagt en som gav mig instruktioner om att ta i, eller inte ta i. Även här minns jag Kevins röst starkast. Vi var verkligen ett team, och vi båda visste att det här är det sista!

Jag tror att krystfasen varade i 30 min. Men både jag och Kevin har svårt att uppskatta tiden här. Men jag minns att jag frågade BM någon gång under krystfasen om en uppskattning på tiden som var kvar. Då sa hon 20 min, men när vi var klara sa hon att jag klarat det på 10 min. Så fort hon var ute så släppte all smärta! Lillan skrek rätt ut och BM la upp henne direkt på mitt bröst. Den känslan slår ALLT jag någonsin upplevt i känsloväg. Lättnaden tillsammans med kärleken som slår en är enorm. Glädjetårarna sprutade och jag kunde inte sluta stirra på den här lilla tjejen som jag upplevde som största möjliga perfektion ❤️

Tisdag 6 november, klockan 15.41 är ett datum jag alltid kommer minnas. Älskade Nowa ❤️

Till alla er som snart står inför en förlossning, ta in tillfället, även om det är smärtsamt är det är helt unikt. Våra kroppar kan det här, det är bara att följa med den.

Vi stannade på BB hotellet i två nätter innan vi till slut åkte hem. Det var så skönt att landa där tillsammans och samtidigt ha stöd av en barnmorska när frågorna börjar komma. På torsdagen var det dags att åka hem. Vi beställde en taxi, packade ihop våra väskor och packade ner lillan i sitt babyskydd. Vi hade inte testat babyskyddet innan och fick plocka fram instruktionsboken för att veta hur vi skulle knäppa fast henne, haha. Vi skrattade åt oss själva och vilka nybörjare vi var i föräldrarollen. Hur skulle det här gå? Så fort vi satt oss i taxin och den började rulla så fick jag lov att nypa mig själv. Va? Är det klart? Är vi tre nu? Det är så mycket att ta in, och allting känns så overkligt, nästan som att man kidnappat någon annans barn och sitter där, på väg hem! Haha.

Vi hade super svårt att kalla oss själva mamma och pappa de första dagarna. Det är så stort. Men nu två veckor senare börjar vi äntligen landa i våra nya roller. Det är fortfarande väldigt ovant, men ju mer man lär känna henne, desto mer självklart blir allting. Tack fina Nowa för att du står ut med vår okunskap. Men kärlek finns det i överflöd, och vi blir bättre på detaljerna, jag lovar! ❤️

 

Kommentera (5)

Hon tog mig med storm!

Hej på er,

Vill bara börja med att säga STORT TACK till alla era gratulationer, dom betyder så mycket! Vi har blivit helt överösta med kärlek sen lillan kom i tisdags! <3

I tisdags den 6 november kl 15.41 kom vår lilla tjej till världen. Sen dess har ingenting varit sig likt. Den känsloresa som vi tillsammans genomgått de senaste dagarna är helt utom denna värld. Så mycket av allt på samma gång, smärta, kamp, glädjerus, oro, lycka och framför allt obeskrivlig kärlek!

Jag har fortfarande inte hunnit smälta allt som hänt och vi spenderar just nu all tid hemma med att tillsammans landa i denna fantastiska bebisbubbla. Det mesta är ren kärlek, men det har också varit kämpiga dygn för mig. Min kropp behöver återhämtning, har (såklart) haft ont i kroppen efteråt och känner att hela min kropp behöver tid att läka och vila. Samtidigt så är jag helt överfylld av kärlek som jag ibland inte vet vart jag ska göra av. Hur kan man älska någon så otroligt mycket efter bara 5 dygn tillsammans? Gråter glädjetårar flera gånger om dagen bara av att titta på henne. Att se henne tillsammans med Kevin är den bästa belöningen någonsin, tänk att jag numera har en egen liten familj. Magiskt <3 Jag är världens lyckligaste.

Igår fick vi fira Kevins första farsdag. Han är verkligen världens bästa. Han är värd så mycket cred för allt han gör och gjort för mig de senaste dygnen. Jag visste redan innan att jag hade ett enormt stöd från honom, men OM han levererade under förlossningen. Det jag minns allra starkast från förlossningen är hans peppande ord när det var som mest tungt <3 Just nu i skrivande stund står han och dansar tillsammans med vår lilla tjej till spansk musik. Inget gör mig lyckligare än att se deras band växa för varje dag som går.

Ett känslosamt inlägg. Jag ville mest tacka er alla för ert otroliga fina stöd sen lillan kom. Våra familjer har tagit emot henne med så mycket kärlek. Och vi har fått så otroligt mycket kärlek, både utifrån och inifrån och vi har läst varenda mening. Så tacksamma <3

Jag får mycket frågor om förlossningen och jag lovar att jag ska dela med mig mer kring den snart. Men jag behöver lite tid för att smälta allt innan jag är redo att skriva det inlägget. Det är så stort. För er som har en förlossning framför er, wow, ni har ett magiskt moment framför er. Njut av det. Kvinnokroppen är heeeelt fantastiskt och tillsammans med bra stöd så blir även denna smärtsamma upplevelse, till ett av livets bästa någonsin.

Kärlek!

Lina

3E88DA49-8F0E-4067-A5FA-65DC9BA9AB54

Processed with VSCO with a5 preset

96434AB9-D9D1-47E8-9919-18BA9154FA61

Kommentera

Känslan av att sakta inse, jag ska bli mamma

Nu var det längesen jag uppdaterad här, men det har haft sina anledningar, jag har genomgått den första trimestern och sakta men säkert börjat inse, att jag ska bli mamma! <3

Jag är just nu i v.16 av graviditeten och jag mår jätte bra! Jag har bra energi, har hittat tillbaka till träningen, klarar av mina arbeten precis som vanligt och börjar nu bekanta mig med tanken att jag faktiskt ska bli mamma. Jag har fortfarande lite svårt att förstå att det är mig själv jag talar om, när jag använder uttrycket ”jag ska bli mamma”. Ibland kommer jag på mig själv, med att känslan att jag pratar om någon annan. Som att jag berättar att en nära vän eller så ska bli mamma, märklig, men fullt naturligt antar jag. Det är en stor roll man ska hoppa in i, och jag tror man känner det först när lilla pyret är ute. Man kanske behöver lite tid även efter för att förstå, nu är jag mamma..

Magen har växt tills sig, särskilt de senaste 3 veckorna. Jag har nu en putande bula som jag inte riktigt vant mig vid, mitt framför ögonen på mig. Byxor som jag haft är nu för små i linningen och jag som egentligen inte är en klassisk ”klänningstjej” har nu tvingats vänja mig med det också. Klänning är ju faktiskt riktigt skönt att bära till vardags. Luftigt och ingenting som skaver, tur att det är riktigt sommarvärme i Sverige redan nu i maj månad.

Nu när min energi är tillbaka, är känslan lite att jag vill ta tillbaka dessa 6 veckor som var lite mer kämpiga! Perioden mellan v.6 – v.12 var betydligt mycket tuffare. Jag har många nära vänner som har barn sedan tidigare, så jag visste med mig att första trimestern förmodligen skulle bli lite tuff. När jag tänker tillbaka på den så tror jag ändå att jag klarade mig rätt så bra… Jag har helt klarat mig från illamående, eller nästan helt, när det gick lite för många timmar mellan måltiderna kunde jag känna av lite illamående, men inget allvarligt. Så fort jag fick i mig mat så försvann det. Däremot.. så fick jag uppleva en ENORM trötthet under de första veckor av graviditeten. Jag hade hört talas om det tidigare men man kan inte förstå förrens man upplevt den. Det är en trötthet som inte liknar något annat. Under 6 veckors period fick jag verkligen kämpa med min energi. Jag som vanligtvis alltid är ”i farten” hade nu svårt att fokusera och känna glädje i vardagen, helst av allt ville jag bara krypa ner under täcket och sova. Det blev tidiga kvällar, många långa dagar, men allt detta försvann, tack och lov, då jag klev in i v 12.
Jag kämpade också mycket med mina egna tankar under denna period, shit, är jag verkligen redo för det här, hur kommer min kropp att reagera, hur begränsad kommer jag bli med min träning, hur klarar man av en förlossning, hur ska man orka med flera år av lite sömn, hur ska jag göra med jobbet… ja, det och många fler tankar var det som snurrade i mitt huvud under dessa veckor. Jag kunde också gå från glad till nedstämd på bara någon minut. Helt plötsligt var jag världens minsta människa som bara behövde krypa upp i Kevins famn och bli klappad på huvudet.. haha, ja herregud, när jag tänker tillbaka på det så var det riktigt rörigt där i början med allt som florerade i huvudet. När jag klev in v 12 kändes det lite som att ”jag fick tillbaka livet”, jag blev mig själv igen, humörsvängningarna försvann, och energin kom tillbaka! Just nu i skrivande stund känns det nästan som att jag har mer energi nu än vad jag hade innan jag blev gravid. Jag städar hemma, rensar garderober, lagar mat, tränar, jobbar.. ja allt känns just nu så enkelt, och glatt 🙂

Vi vet fortfarande inte om det är en kille eller tjej som gömmer sig där inne, men inom loppet av några veckor ska vi på nästa ultraljud, och då kommer vi försöka få reda på det! 🙂 <3 Jag är så förväntansfull och ser fram emot att äntligen se vårt lilla Blåbär igen.

Blåbär har blivit ett nickname för det lilla pyret. Det känns lättare att ha något att kalla den. Blir lite verkligare på något sätt. Lilla blåbär, jag längtar. <3

Bild på blåbär i v.12 då vi gjorde första ultraljudet

Kommentera (2)

För att få de senaste uppdateringarna