Godmorgon på er,
Då var det äntligen torsdag igen vilket innebär att ännu en vecka har passerat! Jag går idag in i vecka 38 av graviditeten och börjar känna mig.. VÄLDIGT gravid!
Jag har hört andra mammor säga att sista tiden av graviditeten är den allra jobbigaste, och jag är helt villig att hålla med! Dagarna går sakta framåt och energin är inte längre som den varit. Jag förstår också helt plötsligt begreppet ”gravidhjärna”, haha, som alla andra pratat om. Jag känner mig liksom lite distanserad på något märkligt vis. Jag har svårt att fokusera och är mycket mer ”layed-back” än vad jag annars brukar vara. Meningar som ”Det är väl inte hela världen”, ”Jaja, sånt händer” eller ”Ja, men det kan jag ta tag i sen” tänker jag många gånger i min vardag. Bagateller i livet biter inte längre. Skumgummihjärna 🙂
Jag gillar normalt att ha många projekt igång samtidigt och gillar att vara där det händer saker. Men nu vill jag nästan bara låsa in mig och vila ut den sista tiden! Känslan påminner mig om när man ska leverera någonting man arbetat hårt och under en längre tid med. Känslan av att man preciiiis innan sluttampen, helst går lite in i sig själv lite, utvärderar, för att sedan kunna leverera. Precis så känner jag just nu. Jag laddar på något märkligt vis inför utmaningen jag står inför. Inför utmaningen som är resultatet av förmodligen mitt livs största projekt! I totalt 9 månaders tid har jag arbetat hårt för det här projektet, och nu är jag så nära slutmålet, och ska leverera. (Läs, överleva.) Cool känsla ända. Fast konstig. (Kan vara min skumgummihjärna som spökar igen, allting är lite luddigt 🙂 )
Förutom att jag numera vaknar upp flera gånger per natt och måste upp och kissa, dricka vatten eller bara röra på mig för att hon där inne ska somna om, så mår jag väldigt bra. Jag har inte ont i kroppen (förutom en lätt kvävnadskänsla, men den har varit med ett tag nu) och lilltjejen verkar växa på som hon ska! Jag har börjat fått fler och tätare sammandragningar, men inga som gör ont ännu. Jag har även fått som små stickningskänslor emellanåt när jag är uppe och står och går. Min barnmorska förklarade för mig att dom där stickiga känslorna förmodligen kommer när lillan förflyttar sig vidare nedåt. Så det verkar vara ett gott tecken i alla fall. Så för varje stickkänsla jag känner just nu så blir jag glad, då vet jag att hon är på väg åt rätt håll! 🙂
Just nu går jag och hoppas på att det hela ska dra igång – helst nu, på en gång! Jag känner mig redo och vill just nu ingenting hellre än just det. Jag längtar så efter att träffa henne! Plus att jag är så nyfiken på själva förlossningen. Även om jag innerst inne vet att jag kommer jag få äta upp dom här orden, när det väl sätter igång, så är jag så himla konstigt taggad! Sen jag blev gravid har jag fått en helt annan syn på kvinnokroppen, vilken jäkla förmåga vi sitter på, och för varje vecka som passerat så har jag fått mer och mer tillit till själva processen som kroppen ska gå igenom!
De allra flesta som jag pratat med beskriver förlossningen som det mäktigaste dom varit med om i sitt liv. Hur kan man inte bli nyfiken på det?! Nej, kom nu lillan, så kör vi! <3 Det är mysigare på utsidan – jag lovar!
