VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Min förlossningsberättelse <3

0E83D750-510F-44C3-A613-AF006EC91CCBNowa ca 20 h gammal ❤️

Det har nu gått två veckor sedan Nowa kom till världen och det är först nu jag känner att jag kan dela med mig av min förlossning. Det har varit så mycket att ta in de här veckorna och jag har verkligen behövt reflektera och landa i allt som hänt. Så glad över alla era fina meddelanden. Ni är många som undrat över hur just förlossningen gick, så här kommer ett helt inlägg om hur allting gick till och mina reflektioner kring det.

Jag vaknade vi 04.15 under natten mellan söndag till måndag av en värk i magen som påminde mig om mensvärk, men den här satt mer i ryggen. Många har frågat mig om jag kände på mig någonting innan, men jag kände mig helt som vanligt när jag gick och la mig 4 timmar tidigare.

Vid 04.45 började jag att timea värkarna för att se hur ofta de kom och hur länge de varade. Då var det ca 4-5 min mellan varje värk, och värkarna var milda. Jag ringde då in till SÖS förlossning och meddelande att jag trodde att någonting var på gång. Grattis, sa barnmorskan som svarade och bad mig att ta alvedon och ställa mig i duschen och duscha varmt om värkarna blev starkare. Hon sa att värkarna kommer bli mer intensiva och tätare, och när dom blir det, så ringer du in igen.

Precis innan samtalet till SÖS väckte jag Kevin som yrvaket kollade på mig, när jag sa, att nu är det nog dags! Jag har aldrig sett honom vakna till så snabbt trotts att det var mitt i natten, haha. Vi gjorde frukost tillsammans och kröp tillbaka ned i sängen och började kolla serier. Jag hade för ont för att somna om, men jag tror också vi var alldeles exalterade. Så vi höll varandra sällskap istället och hjälptes åt att timea värkarna.

Vid 10 tiden så hade intensiteten på värkarna ökat och mellanrummet i vilan minskat. Jag hade nu 3 värkar på 10 min och jag ställde mig nu i duschen för att duscha varmt. Det var så skönt och hjälpte verkligen. Jag hade fått tipset av en vän till oss om att införskaffa en pilatesboll, som man kunde sitta på i duschen, och det hade jag gjort. Så där satt jag, på min pilatesboll och duschade tills huden blev till russin. Kevin satt bredvid på toalettstolen och spelade musik och vi skrattade åt allt och ingenting, tror nog att vi var lite nervösa. Men vi hade också innan sagt att vi skulle försöka göra detta så roligt det bara går. Så vi små dansade i pauserna och lyssnade på en spellista som vi förberett för detta tillfälle.

När jag kom ut från duschen drygt 1 timme senare så började jag känna att mina värkar var så pass intensiva att jag ville åka in. Jag var rädd att allting skulle gå snabbt och att hon skulle bestämma sig för att komma i hallen, haha. Eftersom det är första gången, så visste jag såklart inte hur intensiva värkarna skulle vara innan man åkte in. Men jag hade nu 4 värkar på 10 min och barnmorskan tyckte då att det var dags att komma in. Vi packade (läs Kevin) ihop det sista i väskorna och ringde en taxi.

Vid 11.30 tiden var vi inne på SÖS och fick ett rum. Barnmorskan som jag träffade frågade mig lite frågor kring hur min graviditet varit och om jag hade några specifika önskemål. Jag hade inte skrivit något förlossningsbrev, då jag inte målat upp någon specifik bild av hur jag ville att min förlossningen skulle gå till. Jag förklarade istället för BM att jag var väldigt öppen inför vad som skulle hända och att jag önskade stöttning och råd från dom under hela tidens gång. Det enda som jag visste, var att jag ville ha epiduralen, när det var dags för det.

BM gjorde olika kontroller och bekräftade att jag hade täta värkar, men att det tyvärr inte hänt så mycket, jag var fortfarande i latensfasen och hade bara öppnat mig 1 cm. Jag fick då valet att åka tillbaka hem, eller ta en promenad för att försöka skynda på förloppet lite. Vi valde att ta en promenad. 2 timmar vandrade vi runt på Södermalm och satte oss på en Sushi restaurang i närheten och försökte få i oss en lunch. Det var nog ingen på den här restaurangen som missade att jag satt där med förlossningsvärkar och många var fram och önskade oss lycka till, haha! Jag ville mest sjunka genom jorden och göra mig själv osynlig just då.

Vid 15 tiden var vi tillbaka på SÖS och BM konstaterade att jag fortfarande var kvar i latensfasen. Jag hade väldigt täta värkar och något som dom kallar för ”pinvärkar”, dvs värkarbetet är i full gång, men det händer väldigt lite. Jag fick då ta ett bad för att försöka slappna av och vila lite. Vi hade packat med massa gott som vi skulle äta, men jag var vid den tiden inte sugen på någonting! Fail. Jag minns att jag tvingade i mig några bitar naturgodis för att få lite energi när jag låg där och skvalpade.

Vid 19 tiden på kvällen hade jag fortfarande inte tagit någon bedövning, och värkarna var fortfarande täta. Men tyvärr så konstaterade BM ännu en gång att jag fortfarande var kvar i latensfasen. Där och då kände jag mig väldigt uppgiven. Jag tyckte jag hade så ont, och vägen fram till målet kändes så lång. BM tyckte då att det var bättre för mig att vi stannade av det hela så jag fick vila, och förklarade att det bästa vore om jag gick med på att ta en sovdos. En sovdos är läkemedel som stannar av värkarna och smärtlindring, som gör att man kan sova en stund. Jag lyssnade på henne, även om det var det sista jag ville göra just då. Vi fick då lämna förlossningen och fick ett annat rum där det fanns två sängar så att vi skulle kunna sova en stund.

Inne på rummet fick jag ett läkemedel som stannade av värkarna och morfin för smärtan. Vi fick sedan beställa in mat. Vi åt snabbt upp maten och gick sedan och la oss, eller iallafall jag. Det var fantastiskt skönt att vara värkfri (även om jag var lite frustrerad över att jag nu visste att allt skulle stanna upp) och jag som var utmattad somnade fort. Men bara en timme senare så vaknade jag av värkar igen. En BM kom då in och berättade att ibland går det inte att stanna av värkarna, har kroppen bestämt sig för att det är dags så är det så. Så då var det bara att köra igen. Vi låg kvar på samma rum tills jag var tillbaka på 4 värkar på 10 min, sen blev vi förflyttade till förlossningen igen.

Väl nere på förlossningen igen, klockan är nu ca 01.30, bekräftade dom att jag nu passerat latensfasen och skulle kliva in i nästa steg av förlossningen. Jag hade nu så pass ont att jag bad om bedövning. Jag valde att ta Epiduralen (ryggmärgsbedövning) och fick därför invänta en narkosläkare som skulle komma och sätta den på mig. Fram tills att han kom fick jag prova lustgasen, som hjälpe mig litegrann. De ökade dosen på lustgasen och den blev mer effektiv. Det kändes lite som att man blev salongsberusad. Men ruset släppte fort, ca 20- 30 sekunder efter att jag andades utanför masken. Så fort värken kom så började jag att andas i masken och det gjorde att man tog bort lite av ”toppen” på värken.

Vid 03.00 tiden, hade narkosläkaren satt ryggmärgsbedövningen och det kändes lite kallt i ryggen när jag fick bedövningen injicerad. Ca 15 min senare var det som att jag fick livet tillbaka. Wow, ryggmärgsbedövningen var helt magisk. Jag minns att jag tänkte att nu klarar jag allt. Detta kommer bli lätt! Jag tackade alla barnmorskor för att jag fått epiduralen och sa att dom var änglar, haha. Jag vinkade till dom när dom kom in och sa ”Hej, nu är jag Lina på riktigt. Ledsen om jag inte var så social tidigare!” 😄
Dom skrattade och sa att dom var vana och förstod precis hur jag kände!

Innan jag fortsätter att skriva så vill jag bara här lyfta ett STORT RÖTT HJÄRTA till alla fantastiska barnmorskor på SÖS. Under hela min tid (ca 30 h) på SÖS så hann vi med hela fem skiftbyten. Dvs vi bytte barnmorskor fem gånger, och ALLA var fantastiska! Dom gjorde min förlossningsupplevelse till någonting bra, trotts att det tog lång tid och var det mest smärtsammaste jag varit med om. Både jag och Kevin är så positivt överraskade av hur fantastiska ALLA var. Om vi bestämmer oss för att skaffa fler barn, är min största önskan att jag får föda på SÖS igen. Hade önskat att man kunde åka dit nu efteråt och ge alla en stor kram och berätta för dom ansikte mot ansikte om vilket fantastiskt jobb dom gör 🌹

Tillbaka till berättelsen..

Kl 07 gick mitt vatten och efter det så gick allting fortare. Jag öppnade mig resterande centimetrar på ca 6 timmar. Värkarna blev allt mer intensiva för varje timme som passerade och jag fick påfyllning av epiduralen med jämna mellanrum. Jag använde mig även av lustgasen under värkarna. De sista timmarna här är liiiite luddiga för mig. Det jag minns starkast är Kevins röst. Han vägleder mig och påminner mig om hur jag ska andas när värkarna kommer. Vissa värkar tappar jag det och då har jag Kevin där som ständigt puschar och tar mig tillbaka, påminner mig om hur jag ska andas.

I slutfasen, precis innan jag skulle kliva in i krystfasen, så vet jag att BM försökte få mig att röra på mig, för att lillan skulle flytta sig nedåt. Detta var enligt mig den fasen som gjorde mest ont. Kanske berodde det på att jag visste att jag inte var framme i krystfasen ännu, och att värkarna nu var väldigt intensiva.

Jag har ingen aning om hur lång tid detta varade, jag har helt tappat kollen på klockan. Men till slut vet jag att BM sa åt mig att det var dags för att börja krysta. Då hände det någonting inom mig. Jag visste att nu är det fan snart över. Äntligen får jag börja jobba! Jag ville inte längre ha någon lustgas då jag kände att jag måste vara 100% närvarande. Jag var så fokuserad på uppgiften och var verkligen heeeelt inne i mig själv. Jag tror att det är den här fasen som många kvinnor beskriver som att man plockar fram någon slags ”urkraft” inom sig. För allting runtomkring mig försvann. Jag vet att det var flera barnmorskor där inne, men jag minns bara svagt en som gav mig instruktioner om att ta i, eller inte ta i. Även här minns jag Kevins röst starkast. Vi var verkligen ett team, och vi båda visste att det här är det sista!

Jag tror att krystfasen varade i 30 min. Men både jag och Kevin har svårt att uppskatta tiden här. Men jag minns att jag frågade BM någon gång under krystfasen om en uppskattning på tiden som var kvar. Då sa hon 20 min, men när vi var klara sa hon att jag klarat det på 10 min. Så fort hon var ute så släppte all smärta! Lillan skrek rätt ut och BM la upp henne direkt på mitt bröst. Den känslan slår ALLT jag någonsin upplevt i känsloväg. Lättnaden tillsammans med kärleken som slår en är enorm. Glädjetårarna sprutade och jag kunde inte sluta stirra på den här lilla tjejen som jag upplevde som största möjliga perfektion ❤️

Tisdag 6 november, klockan 15.41 är ett datum jag alltid kommer minnas. Älskade Nowa ❤️

Till alla er som snart står inför en förlossning, ta in tillfället, även om det är smärtsamt är det är helt unikt. Våra kroppar kan det här, det är bara att följa med den.

Vi stannade på BB hotellet i två nätter innan vi till slut åkte hem. Det var så skönt att landa där tillsammans och samtidigt ha stöd av en barnmorska när frågorna börjar komma. På torsdagen var det dags att åka hem. Vi beställde en taxi, packade ihop våra väskor och packade ner lillan i sitt babyskydd. Vi hade inte testat babyskyddet innan och fick plocka fram instruktionsboken för att veta hur vi skulle knäppa fast henne, haha. Vi skrattade åt oss själva och vilka nybörjare vi var i föräldrarollen. Hur skulle det här gå? Så fort vi satt oss i taxin och den började rulla så fick jag lov att nypa mig själv. Va? Är det klart? Är vi tre nu? Det är så mycket att ta in, och allting känns så overkligt, nästan som att man kidnappat någon annans barn och sitter där, på väg hem! Haha.

Vi hade super svårt att kalla oss själva mamma och pappa de första dagarna. Det är så stort. Men nu två veckor senare börjar vi äntligen landa i våra nya roller. Det är fortfarande väldigt ovant, men ju mer man lär känna henne, desto mer självklart blir allting. Tack fina Nowa för att du står ut med vår okunskap. Men kärlek finns det i överflöd, och vi blir bättre på detaljerna, jag lovar! ❤️

 


Annons

Kommentarer


  1. Åsa Rosén 20 november, 2018 on 21:25 Svara

    Åhh, jag grät en skvätt 😄😘 så stark berättelse! Det lät kämpigt! 😥 Vilken perfekt fin liten tjej och jag kan känna er lycka! 😍 Stort grattis o hoppas vi ses snart!
    Kram Åsa

  2. Michelle 27 november, 2018 on 22:57 Svara

    Mem asså gud de låter typ som du beskriver min förlossning! Fan va sjukt! Ja blev igångsatt.. Tog 22h från igångsättning till hon va ute! De va fruktansvärt tyckte jag.. Tyckte de va så utdraget å så. Smärtsamt att ja ville dö typ.. Ja trodde ja va förberedd men de va ja visst inte! Känslan du beskriver när hon va ute delar ja med dig.. Tårar spruta av glädje.. Lättnad ja allt.. Lyckan att de äntligen va över.. Å även ja hade köpt med massa grejer att tugga på. Å. Äta.. Men hade 0.aptit..förstår inte att man ens e sugen på nåt när. Man har så ont! Ja drack saft.. De va de hahaha kanna efter kanna! 😁Varken åt eller sov knappt på 30h här heller.. Så när läkaren kom in å sa kl 06 på. Morgonen att ja inte hade öppnat mig mer än 5cm på x antal timmar innan.. Ville ja säga upp mig å gå därifrån.. Va helt förkrossad.. De ville bara öka värkdroppet.. Ja bröt ihop å bara grina.. Att ja ooorkar inte mer.. Ja e helt slut.. Ja behöver vila.. Ja fick ingen sovdos men de stängde av värkstimulerande å ja hade ju ännu edan.. Så. Fick ja vila fram till 08..den vilan gjorde mig susen kan ja säga för efter de va hon ute på 2h å 50 min! Så. Kul läsa förlossningsberättelser även om ja helt klart känner jag inte vill föda barn igen 😂 grattis till er lilla nowa! Helt övertygad om att ni är fantastiska föräldrar ❤️

    • Lina Spansk 28 november, 2018 on 16:24 Svara

      Åh det låter som att du också hade en ganska tuff förlossning! Skönt att man inte är ensam, och tur att man glömmer snabbt! Haha. Jag känner redan att jag börjar glömma bort detaljerna. Måste vara kroppens sätt att hantera det. Men vi får sträcka på oss och vara stolta, klarar man 30 h med förlossningsvärkar så klarar man ALLT! 😀 haha! Häftigt att kroppen klarar mer än man tror, även om man känner för att ge upp ibland! 😛 Stor kram till dig och tack för att du delade med dig <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna