Jag har under de senaste veckorna verkligen fått en insikt i hur stor del träningen är i mitt liv. Inte bara för att underhålla min kropp fysiskt, utan även psykiskt. Jag har verkligen insett hur viktig träningen är för att jag ska må bra. Jag har aldrig känt någon hets över att träna utan har alltid utan problem kunnat ta flera vilodagar på raken om jag känner för det, men jag längtar alltid tillbaka!
De senaste veckorna har jag haft ”träningsförbud” sen operationen och har knappt tagit mig upp från sängen vissa dagar. Men just nu skriker verkligen hela mitt inre efter att få gå till gymmet, nästan panikartat. Jag känner liksom inte igen mig själv. Jag är så trött, har ont i hela kroppen, kort stubin och känner mig lite allmänt låg. Jag saknar endorfinerna och energin jag får från träningen och inser verkligen hur stor effekt träningen har på mig.
Om 3 dagar får jag äntligen börja smyga igång med vikterna igen, om ni ser en tjej på stan på torsdag med världens största leende, då är det jag! 🙂
Ni som inte tror mig, fråga min sambo som stått ut med mig de senaste veckorna! 😉
Kommentera