Idag fyller yngsta barnet år. Vi har haft nedräkning till denna födelsedag i flera veckor nu. För att inte tala om månader. Denna ständiga fråga ” när fyller jag år?” som frågats sedan i december ungefär. Då var jag ganska pepp när jag svarade för det kändes gulligt att han ville veta och att han var förväntansfull!
Men när vi kom in i mars och denna fråga hade ställts en miljard gånger kändes det inte längre lika ….motiverande längre. Men nu är vi äntligen här! Yay!
Planen var att slå in alla paket efter nattning. Mannen min hade förberett med att köpa inslagningspapper, ballonger och ljus. Alla paket låg i påsar i garderoben – undangömt.
Vi lägger oss i sängen för nattning. Jag slår på min ipad och slösurfar medan kidsen ska somna. Det här är min favoritstund på hela dagen kan jag erkänna. Det är så skönt att lägga sig i en säng under ett täcke efter en hel dag och bara gosa in sig.
Tick tack går klockan och vips har det gått 1,5 timme. Shit! Jag glömde visst bort mitt viktiga uppdrag! Hinner faktiskt tänka ”äsch jag skippar att göra det nu – jag kan gå upp extra tidigt imorgon för att slå in paketen”. Men inser sen hur knäppt det låter. Kliv upp nu!
Rusar upp och raffsar ihop allt inne i köket. Blåser upp några ballonger och slår in paketen. Plockar ut tårtan som ska hinna tina under natten i kylskåpet.
Barnet ifråga fick en av sina födelsedagspresenter redan för en vecka sedan: en ny cykel. Så just idag blev det ”bara” tre mindre paket. Ett nytt lego, en onepiece och en annan leksak. Allt som han önskat sig.
Det var bara det att jag hittade ingen tejp. Barnen pysslar så mycket med allt vårat material hemma så det bara ”försvinner”. Letade i varenda låda och hylla i både köket och inne i barnens rum. Spårlöst försvunnet. I en kökslåda hittade jag packtejp. Man taget vad man haver i krissituationer……
Imorse klockan sex blev det skönsång och paketöppning. Och ett mycket nöjt barn!