I dag blev det den bästa skiddagen hittills. Vädret har varit lagom kallt och med strålande sol. Skidåkningen gick som på räls. Det fanns dock ett litet undantag  och det var när jag och min man klev av ankarliften. Precis när jag skulle skjuta i från mig pinnen fastnade den i min vinterjacka  och jag kunde inte komma loss. I ett desperat försök kastade jag iväg mina stavar och greppade tag i liftpinnen och gjorde ett sista försökt att komma loss, med ett kraftigt ryck lyckades jag tillslut hala mig ur det förbannade ankaret innan jag fick hela nätet i knät. Tyvärr var balansen helt satt ur funktion och därmed  föll jag ihop  som en fura vid sidan av alla skidåkare. Roat tittade min man på mig och undrade om jag behövde hjälp. En chokladbit senare var jag på banan igen.

Vi åkte upp till Stendalen som var helt fantastiskt vackert. Inte ett träd så långt ögat nådde, däremot såg vi ett gäng med renar längre upp på toppen.

Sonen och mellandottern höll till i Rödkullen. När de åkt klart möttes vi upp för lite lunch. Vi åt köttbullsmackor med rödbetssallad på, det var verkligen inte dumt.

Mellandottern har också haft oturen att ramla, hennes nya solglasögon hänger numera på trekvarts.

Barnen konstaterade att skidliftarna kanske inte var min starkaste gren. Muntert berättade de om alla de gånger jag legat med näsan i backen efter att ha åkt lift. Ja, ja, man kan inte vara bäst på allt. Mellandottern nämnde något om att hon fortsättningsvis ville åka lift med mig hela tiden så hon inte missade något spännande. I det här fallet vet jag inte riktigt om jag ska bli smickrad eller ej, det kan beror på vad hon menar med spännande…