Jag vaknade upp i morse och var lite stel i benen efter vår vandring i går. Vi gick över milen och det var inte illa med tanke på alla barn.  I morse grymtade både jag och min man att vi måste försöka komma ut lite oftare på liknade strapatser. Våra helger brukar ju gå åt till annat…Ni vet,  återvinningscentralen eller annat skoj.

Till vår lycka följde även mellandottern med,  hennes planer för dagen blev inställda.

Barnen var på bästa humöret de blev som tokiga i skogen, de hoppade och studsade över stubbar och trän, de bjöd dessutom på både dans och ”skönsång”.

Mitt i vandringen snubblar vi över detta hus som vi genast tog chansen att besöka. Dessutom fick vi en guidad tur, vilken lycka!

Va? Skojar de?

Vi avslutade vandringen hemma hos våra goda vänner som bjöd på både god mat och härligt sällskap.

Vilken hurtig familj jag har. Min man och tvillingarna var ute på en löprunda i går. Mellandottern tränade innebandy, själv tränade jag pekfingervalsen, hej och hå vilka spänstiga fingrar jag får av att blogga. Ok, lite spänstigare än så är jag ibland när andan faller på. Då brukar jag ta en långpromenad  med min Ipod såklart. Utan den ingen promenad.

Stora dottern  hade en föreläsning för mig om vikten av att  kombinera motion med studier. Enligt henne blir man smartare av motion när man pluggar. Och fortsatte sedan mumla något om att efter 50 så var det jätteviktigt att man höll i gång eftersom…Någonstans där, tog hörseln slut.

Jaja, nu börjar det dra ihop sig till helg, hur kul är inte det? Då tänker jag inte på de tråkiga sakerna vi måste göra såsom åka till återvinningscentralen och slänga sopor eller rengöra  grillen. Nej jag fokuserar på de roliga bitarna: maten, sällskapet och alla härliga skratt.

 

 

 

 

 

 

 

Samma visa varje höst,  alla blir träningsfanatiker. Jamen jag med, fast i mitt fall fantiserar jag mest om hur jag ska göra för att bli en. Jag har köpt en träningscykel och den står där…Och ser väldigt kraftfull ut,  problemet är att jag inte trampat ett enda varv på den på mycket länge. Men jag är glad att den finns till hands om andan skulle falla på…Och så har vi det är med gymmet, viljan finns  även där och jag skulle verkligen vilja ha åtminstone en liten biceps , den behöver verkligen inte vara märkvärdig, en pytteliten räcker..

Jag har kommit fram till att det  faktiskt känns som jag tränar,  jag menar jag tänker ju på det en hel del, räknas inte det?

Yngsta dottern ser onekligen rätt spänstig ut där hon står och trampar. Jag  ska snart sätta igång, jag med, hehe.